Kategoriarkiv: Lärandeprocess

Nu kan jag inte…

Publicerad den av
2

Januari månad är slut, och med det mitt läraruppdrag som tog mycket tid i anspråk. Tid som gjorde att jag släppte fokus på dagligt bloggande, något jag inte gjort under så lång tid sedan jag började blogga dagligen för fem år sedan. Ibland känns bloggandet som ett måste, samtidigt som jag alltsom oftast tycker det är enormt givande. Jag får syn på mig själv, mina tankar, både de medvetna och de omedvetna, med skrivandets hjälp. Men under januari månad så släppte jag taget, och det kändes väldigt skönt.

Nu…. nu kan jag inte längre peka på att jag är så upptagen, att jag jobbar 10-15 timmar per dygn för att förbereda och genomföra undervisning. Och likförbaskat så har jag ännu så länge bara bloggat sporadiskt. Det krävs mer av mig nu, att faktiskt ta mig tiden att skriva, lägga ut, dela vidare, dagens blogg, än innan, då det mer eller mindre gick på rutin.

Och det är just det som är både tjusningen och faran med dagliga vanor – att vi bara kör på innebär att det går åt mindre energi, beslutet a t t göra behöver inte fattas varje dag, för det är redan fattat. Det är tjusningen. Det blir resurseffektivt. Faran är att det går slentrian i det, att vi gör – utan närvaro, utan själ, inlevelse och medvetenhet. Att vi gör, utan att reflektera över om vanan fortfarande ger oss något, om den fortsatt gagnar oss.

Så nu, när jag under en dryg månads tid (släppte taget om bloggandet redan över jul kan jag erkänna) endast sporadiskt bloggat, har jag ju chansen: Nu finns tillfället att reflektera kring det dagliga bloggandet. Är det något jag vill återinföra som rutin i mitt liv? Om ja – varför? Om nej – varför inte?

Tar tacksamt emot gåvan det innebär att titta över mina dagliga vanor, för i samband med att jag öppet, nyfiket och intresserat funderar över dagligt bloggande, tar hjärnan sig friheter och börjar nosa på annat närliggande; min dagliga Sjua (morgongympan), Headspace-mediterandet, den gröna smoothien, intentionen att komma ut minst 30 minuter om dagen – gärna mer, något som avsaknad av bil i en så pass liten och lättcyklad stad som Malmö bidrar till! – och nu under 2018 i samband med bokläsarutmaningen, mitt läsande. Hur jag använder sociala media och dator/fån/padda. I stort, vad jag väljer – medvetet! – att lägga min tid på, såväl digitalt som analogt.

Med möjlighetsmanteln på!

Publicerad den av
13

Under januari månad har jag hållit kurs på Newton i Malmö, en skola för yrkeshögskole-, diplom- samt uppdragsutbildningar. Kursen heter Kartläggning och dokumentation av processer och är en tre-veckors-kurs med 45 lärarledda timmar, i en tvåårig utbildning till Kravanalytiker IT.

Om du känner mig, så kanske du tänker: Men, alltså, vaddå kartläggning av processer? Och kravanalytiker IT? Sånt där har hon väl inte sysslat med? Har hon fått spatt Helena, eller?

Och jo. Lite så har det nog varit. Lätt övermodig sa jag ”Ja, det är klart jag kan!” när frågan kom från Newton om jag kunde tänka mig att leda denna kursen. När kontraktet var signerat återstod bara ett läge: Fullt ös medvetslös. Nästan i alla fall. Som jag har slitit! Jag har plöjt kurslitteratur och lusläst det ärvda material jag fått från föregående lärare. Har googlat och antecknat, möblerat och skrivit om och på alla vis försökt att göra materialet till ”mitt”.

Andra veckan i januari drog det så igång och sen följde tre veckor av tisdag-onsdag-torsdag på Newton buffrat av kvälls- och helgarbete hemifrån, för att använda återkoppling från eleverna till att förbättra kommande dags eller veckas material, till att försöka sätta mig in i olika frågeställningar än mer, skapa prov och omprov, och mycket mer.

Igårkväll, när jag äntligen landade i soffan efter sista heldagen på Newton, plockade jag upp Facebook och möttes av vännen Caspians inlägg, med följande inledning:
Hej hopp!
Jag har ett problem. Lyxproblem, men det stör mig fortfarande. Massvis med människor jag träffar tror inte på sin egen förmåga att utföra saker.

Då landade det. Verkligen. För gisses så långt bortom både trygghets- och säkerhetszon jag varit i detta uppdrag. ”Att hålla kurs” är lugnt, det tycker jag om, har gjort flera gånger tidigare och vet att jag är bra på.

Men ämnet… I n t e min hemmaplan, alls! Samtidigt har jag ju accepterat uppdraget, och då sätter jag själv press på mig att leverera det bästa jag förmår, annars vore jag ju en bluff. Så jag har lagt ner enorm tid och kraft på att försöka ta in materialet, för att sen kunna förmedla ut det. En utmaning som heter duga det vill jag lova!

Emellanåt har jag snurrat ihop det, men det enda sättet att komma ur det är att säga Stopp. Nu blev det fel. Jag testar igen, och sen köra på. Stundom har jag lagt mig platt som vid frågan ”Hur brukar man göra…?” där mitt instinktiva svar Jamen det vet ju inte jag. Har inte en susning, ledde fram till ett resonemang om hur jag – och eleverna, som varit väldigt delaktiga och mycket generösa med sina egna erfarenheter och lärdomar – skulle kunna tänka oss att det är.

Överlag har det gått bra, trots att jag varit ute på hal och tunn is under hela kursen. Återkopplingen från eleverna har varit väldigt fin, vilket också känns skönt så klart. Och jag är stolt över dem ska ni veta – den mest fantastiska grupp jag arbetat med i en sådan här ”traditionell kurssituation”! Och det är inte utan att jag redan saknar dem!

Jag är stolt över mig själv också, som under hela kursen verkligen levt med möjlighetsmanteln på. Tillsammans har vi tagit oss genom tre tuffa veckor, som varit enormt lärorika, och jag vet med säkerhet att det här är en upplevelse jag kommer minnas i många år.

Så Caspian, nog fasiken har vi som människor en förmåga att utföra bra mycket mer än vi tror, det kan jag verkligen skriva under på. Med möjlighetsmanteln på är allt möjligt, det gäller bara att ta första steget!

Välkommen 2018 – ett medvetet digitalt och analogt liv

Publicerad den av
17

Välkommen 2018, året då…

  • jag fortsätter att vara varsam med mig själv – det är en livsinställning jag alltid bär med mig.
  • jag lever ett mer medvetet digitalt och analogt liv – väljer vilket som passar bäst utifrån given situation.
  • digital 24-timmars-sabbat blir ett vanligt inslag i min vardag. Månatligen? Veckovis? Det ger sig, men minst två per månad.
  • sovrummet är en fredad analog zon, där huserar varken dator, padda eller telefon och behöver jag en väckarklocka får jag lösa det på annat vis än med telefonen.
  • jag inte köper en endaste online-kurs som innebär att jag själv ska titta på diverse videoklipp och reflektera i min enskildhet. Det. Funkar. Inte. För. Mig. Jag har lärt mig det nu.
  • jag, trots ovanstående, ska börja om på, och fullgöra ”A year to clear what is holding you back” som införskaffades under 2017.
  • jag – i gott sällskap – ska på ”analog” skrivarkurs med Bob Hansson på Mundekulla.
  • Pernilla Tillander och jag ska fortsätta arbeta tillsammans – växa, lära oss, och ha fantastiskt kul under tiden – i Skurups Kommun inom ESF-projektet Inkludera & Mötas.
  • jag ska läsa 26 svenska samt 26 engelska böcker, en per vecka; böcker som jag redan har i min ägo. Varje söndag blir det en bloggreflektion om veckans bok.
  • jag utöver de 52 ”böcker jag redan äger som ska läsas” sätter årets #Goodreadsreadingchallenge för 2018 till ett hundra böcker.
  • jag låter min Upholder-tendens (Löfteshållare) få fritt spelrum, vilket märks t ex i ovanstående, som för mig inte är ett straff utan en utmaning, något som lockar, som kittlar, som pirrar inombords!
  • jag satsar på att vara ChattyMeals-värdinna och/eller gå på andras ChattyMeals åtminstone månatligen.
  • cykling och promenerande, likväl som den dagliga sjuan och Headspace-meditationerna, fortsätter vara mina dagliga medspelare i livet.
  • min ekonomiska resurshushållning går till större klarhet – på alla plan. Här har jag ett arbete att göra i att klargöra, för mig själv, vad detta faktiskt betyder så jag vet vad det faktiskt är jag strävar efter.
  • min äldsta tar studenten. Gisses. Som tiden går. Det ska firas!
  • jag – kanske viktigast av allt! – ska njuta av livet, utforska, upptäcka, expandera, och på alla vis låta mig själv ha så roligt det bara går att ha!

Tidigare år har intention yttrat sig i form av ett ord, mer eller mindre. I år ser det annorlunda ut, och jag låter det flöda som vill flöda. Väljer jag att sammanfatta allt ovan så landar jag i följande begrepp: Ett medvetet digitalt och analogt liv. Det är årets intention 2018.

Hej då 2017

Publicerad den av
8

Hej då 2017, året då…

  • jag läst, läst och läst lite till. 73 böcker och 22889 sidor enligt GoodReads. Men så korrekturläste jag ytterligare en bok som ännu inte är utgiven, så totalt blir det 74 böcker och 23014 sidor som jag tagit mig genom under 2017. Jag satte min #GoodreadsReadingChallenge för 2017 till 50 böcker, så jag passerade mitt mål med råge.
  • The Gifted Bookclub såg dagens ljus i samband med min födelsedag och under hösten har vi läst två böcker. Vi inleder 2018 med Flow av Mihaly Csikszentmihalyi, följer upp med Foe av J.M. Coetzee och jag ser med spänning fram emot kommande böcker.
  • jag för första gången tekniskt korrekturläst en bok (och vilken bok sen då! Sigrid sover på soffan ska du läsa!).
  • ChattyMeals gjorde sitt inträde i mitt liv, en bekantskap jag definitivt kommer underhålla under 2018.
  • jag förstod min relation till inre och yttre förväntningar, detta begrepp som jag under flera år reflekterat kring, och nu fått än större förståelse kring, såsom varande en Upholder, dvs Löfteshållare.
  • jag sprang mitt första lopp någonsin!
  • jag har testat digital sabbat, vilket gett mersmak, så pass att kommande års intention sprungit ur upplevelsen.
  • min förstfödda fyllde myndig och min sistfödde fyllde tonåring och började högstadiet. Som tiden går!
  • vi för första gången på evigheter inte lämnade landet under sommarsemestern (till barnens stora förtret).
  • vi fyra Rothar avslutar året med att delta i världens största street party, Hogmanay-firandet i Edinburgh.

Och med det önskar jag dig och de dina ett riktigt gott nytt år!

I samklang med livet som levs

Publicerad den av
5

Det var inte ett medvetet beslut att inte blogga under semestervistelsen i Edinburgh. Det bara blev så. Och det känns bra. Har suttit och skrivit ett par morgnar, avrundat året som gått likväl som börjat ta avstamp i det nya som är på ingång. Har låtit båda dessa processer fortgå lite i skymundan, medan Edinburghs branta backar bestigits, då utflykt följts av publunch som följts av fototillfälle som följts av karusellåkning på Christmas market vid Scott Monument, som följts av…

Ja men typ så.
Medan livet levs så spinner det i bakhuvudet, vad har hänt under 2017, vad har jag lärt mig, vad har kostat mer än det smakat och vad har varit riktiga fynd? Likväl som tankar kring 2018, vad vill jag av kommande år, vilka lockelser drar, hur vill jag utmana mig själv, vad stundar?

Vanan trogen kommer årets sista dag bjuda på samma blogginlägg på båda mina bloggar, svenska och engelska, och likaså årets första dag, då intentionen för 2018 sätts, i skrift, och därmed, inom mig. För så funkar jag. När jag sätter intentioner så är det – allt som oftast – lätt för mig att följa dem, att hålla dem top of mind, att låta dem prägla min vardag, i samklang med livet som levs.

Satan i gatan…

Publicerad den av
4

… så berörd jag blev av denna boken. Har dragit mig från att plocka upp den, tänkt Nä, det är nog inget för mig, vad tusan bryr jag mig om en bok om ett hockeylag liksom…

Nåväl. Tji fick jag, kan jag villigt erkänna, för när jag väl plockade upp den och började läsa så var jag fast. Har gått och lagt mig sent om kvällarna, och ändå fått slita mig från boken. Ikväll har jag suttit här uppkrupen i soffan och plöjt sista fjärdedelen.

Och jo. Verkligen alltså. Satan i gatan, så berörd jag blev. Ömsom tårögd, förbannad och lycklig. Ungefär som livet självt. Det går upp och det går ner, och ibland skiter det sig rejält bara för att i nästa stund gå fenomenalt bra.

Fredrik Backman kan verkligen skriva. Nånstans i boken skrev han om föräldraskap och kärleken till ens barn och slutade stycket med Själen välter. och jag smälter – fingertoppskänslan han uppvisar är imponerande. Fantastiskt väl skildrar han det svåra i att vara människa, genom att i ord yppa det som vi – jag! – kan ha svårt att ens erkänna inför mig själv. Men så står det där, på pappret, och jag inser, än en gång, att jag inte är ensam. Det är inte bara jag som tänker sådana tankar, det gör många fler. Åtminstone Fredrik Backman. Och då känner jag att jag är i gott sällskap.

Skrev upp fem passager som jag blev extra berörd av… eller åtminstone som jag hade sinnesnärvaro nog att notera. För stora delar av boken består av passager som berörde mig alldeles särskilt, så pass att jag släppte taget lite och bara läste, levde mig in, lät hjärtat snörpas åt, smärtan ila uppför benen och skrattet porla över mina läppar. Här kommer en av de fem:

”En av de enklaste sanningarna som finns om både städer och människor är att de oftast inte blir vad vi säger åt dem att vara, de blir vad de får höra att de är. Läraren har alltid fått höra att hon är för ung för det här. För snygg. Att de inte kommer respektera henne. De där pojkarna har fått höra att de är andra saker: Björnar. Vinnare. Odödliga. 

Hockeyn vill ha dem så. Behöver dem så. Deras tränare lär dem det för att de ska våga gå för fullt in i en närkamp på isen. Ingen funderar på hur man ska stänga av den attityden när de lämnar omklädningsrummet. Det är förstås lättare att lägga skulden på henne: Det är hon som är för ung. För snygg. För känslig. För kränkt. För svår att respektera.”

I ljuset av #metoo känns Björnstad extra viktig. Den säger inte vad vi ska göra, eller hur… men den väcker mången fråga, och ger tankespjärn på allra bästa vis. För vad är det vi låter folk få höra att de är? Och vad leder det till?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Björnstad” av Fredrik Backman.

Hämta hem mig själv. Igen.

Publicerad den av
6

Julen stundar, tredje advent kom och gick, och fast jag har fått upp både julstjärnor, utebelysning och adventsstake så känns det inte så juligt i sinnet. Inte ens efter flera dygns marinerande i Vi är i advent, julskivan som församlingens körer sjungit in, som nyss kommit ut (finns att köpa samt att lyssna till på Spotify). Det är en fantastisk julskiva, och i lördags framförde vi två julkonserter (fullsatt kyrka, fantastiska omdömen från publiken!), och trots det, så känns det inte så juligt i sinnet.

Kanske ett tecken på att jag behöver hämta hem mig själv? Igen… 

Jag har insett att mitt behov av egentid, av inget-planerat-tid, av gör-precis-vad-jag-känner-för-tid, har ökat. De senaste veckorna har varit ganska fullspäckade, med bra många fler dagar ute hos kund och därmed färre dagar med jobb hemifrån. Och dessutom har dagarna hemma varit fyllda av diverse olika typer av deadlines, så utrymmet som jag oftast har numera, har varit krympt.

Vaddå ökat?
Jo. Jag undrar om jag inte blivit lite beroende av mellanrummen, av tiden att bara vara, på ett sätt som jag för fem år – eller åtminstone för sju år – sedan överhuvudtaget inte hade kunnat relatera till. Fram till dess arbetade jag heltid ”så där som man gör”, och det var först i samband med att min tid i Indienprojektet började minska som jag första gången fick prova på hur det känns att ha mer mellanrum i livet. Sen var jag ett par år på Tetra Pak, och samma sak där, inledningsvis heltid, för att sedan sakta fasa ut. Efter det har jag egentligen bara arbetat heltid ute hos kund under fem veckor våren 2016.

Det betyder inte att jag inte arbetar heltid, för det gör jag. Typ. Eller… tja, det är svårt att förklara kanske. Men en vecka ser aldrig likadan ut som nästa, och oftast så hinner jag under en veckas tid röra mig – sett i utfört arbete – mellan flertalet olika kunder och/eller egna projekt, en mångfald jag verkligen uppskattar enormt. Det berikar så mycket – både mig själv som mina olika uppdrag/projekt.

Ser fram emot en dryg veckas julledigt innan jag ska göra klart mina förberedelser inför tre intensiva veckor i januari. Därefter så ska jag göra mitt bästa för att se till att det finns utrymme för reflektion och egentid varje vecka, så att jag inte hamnar i samma situation av känslan att jag ”behöver hämta hem mig själv”. Jag vill skapa en tillvaro där jag inte behöver sakna mig, för att jag hela tiden får ta det utrymme som behövs för att jag ska må riktigt bra – så att jag inte med jämna mellanrum föranleds att skriva en sådan här reflektion. För det är ju långt ifrån första gången. Kanske sista?

Möjligt läsprojekt för 2018?

Publicerad den av
6

Än så länge har jag läst 70 böcker i år, 69 som jag angett i Goodreads och en som ännu inte är publicerad som jag hade ynnesten att läsa som utkast. Det är många år sedan jag läste så många böcker, och jag har verkligen njutit av det. Jag älskar att läsa, älskar böcker, älskar att ta del av nya världar och perspektiv som berikar mitt liv på så många sätt.

Inför 2018 så fnular jag lite grann på om jag skulle försöka systematisera mitt läsande lite grann, helt enkelt för att komma igenom böcker jag har hemma som jag vill läsa, men inte riktigt kommer mig för att sätta mig med.

En fundering jag har är om jag skulle välja ut 26 svenska samt 26 engelska böcker ur bokhyllan här hemma – alltså böcker jag har redan – och lägga upp ett veckoschema för att ta mig genom dessa böcker, med föresatsen att blogga varje söndag om veckans bok?  En av mina förhoppningar med detta vore faktiskt också att jag inte köper hem nya böcker förrän jag tagit mig igenom merparten av dessa 52 utvalda böcker.

Blott en liten del av böckerna i mina vill-läsa-högar runt om i huset.

Målet för 2017 års Goodreads reading challenge var 50 böcker vilket jag nått med råge och 2016 var mitt mål att läsa 36 böcker, något jag också uppnådde med 42 stycken lästa böcker. Dessutom så skulle jag vilja utmana mig själv rejält och sätta etthundra böcker som årsmål för 2018, vilket ju skulle innebära att jag utöver de förbestämda 52 böckerna, skulle behöva läsa ungefär ytterligare en bok varje vecka.

Knäppt?
Jo. En smula. Håller med.
Men vad fasiken – varför inte liksom?

Varför – Vad – Hur?

Publicerad den av
6

Det där är undertiteln till boken Processbaserad verksamhetsutveckling skriven av Anders Ljungberg och Everth Larsson, som jag just läst ut. Tung bok, femhundrasidor plus utgiven av Studentlitteratur, så ni kan ju bara ana dess vikt och omfång. 🙂

Har mina rutiga och randiga skäl att läsa just denna bok, i just detta tillfälle, och senaste dryga veckan har jag plöjt den, med (blyerts)penna i hand likväl som papper och penna bredvid, många notiser har det blivit.

Boken lyfter varför – vad – hur, både i förhållande till processbaserad verksamhetsutveckling så klart, men också i förhållande till utveckling av processer i stort, och lyckas på ett föredömligt vis lyfta fram vikten av de två förstnämnda och faran i att fastna i den sistnämna. Försök själv rita en överskådlig och lättförståelig processkarta där fokus ligger på hur och vem. Det blir snabbt väldigt rörigt, så tricket är, tror jag mig förstå, att tänka i lager. Översta lagret ska vara så överskådligt som möjligt (utan att för den delen bli helt menlöst), och därefter kan man kliva djupare och djupare ner i processens lager för att till slut hamna i sånt som jag oftast hängett mig åt, rutinerna, instruktionerna, SOP:arna (Standard Operating Procedures) som i stor detalj ska berätta just hur, vem, när.

Nåväl – har fått mig mycket matnyttigt till gagn, och nu är jag redo att börja skapa, vilket osökt leder mig in på bokens två sista meningar:
Avslutningsvis vill vi gärna framhålla att det är lättare att skapa framtiden än att spå den. Det är troligtvis också betydligt mer spännande och lönsamt.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken  ”Processbaserad verksamhetsutveckling” av Anders Ljungberg och Everth Larsson.

Prokrastinerar

Publicerad den av
4

Ja. Fy.
Som jag prokrastinerar för stunden.

Obra.
Behöver ta mig genom ett material, fylla på med innehållet i en bok eller två (helst tre faktiskt), och sen ge mig själv tid att låta det gro lite inom mig innan jag sen ska få det ur mig – på mitt vis, med mina ord – för att förmedla det vidare.

Och jo, tid är en faktor också.
Så klart.

Nåväl.
Jag vet ju hurdan jag är: emellanåt så drar jag ut på saker och ting… och får sedan jobba hårt som tusan för att komma i mål i tid… men det brukar funka.

Så jag låter mig vara lite grann. Jag vet ju att det inte blir så himla bra om jag ”gör när jag inte vill” liksom. Får gjort en himla massa annat dock, det får jag. Så kanske du också är när du prokrastinerar? Helt plötsligt blir garderober städade och pannrum utrensade, fast det egentligen var något helt annat som egentligen stod överst på Att-Göra-listan?

Skrattar lite i mjugg, för vet du? Jag kan inte ens ta åt mig äran av att ha gjort någon sådan storartad insats som att rensa pannrummet (det hade verkligen behövt lite omsorg!). Nu är det dock läggdags, imorgon är jag ute på uppdrag hela dagen, men torsdag och fredag är till 75% avsatta till att beta av materialet som finns. Och det ska jag kunna hinna – sen kommer bokläsandet att ta ytterligare ett par dagar, nästa vecka är delar av måndag, onsdag och fredag blockad i kalendern.

Så.
Nu skrev jag det.
Det är publikt, och kanske jag får frågan Hur gick det Helena, kom du igenom materialet eller? av någon på torsdag eller fredag kväll? Bara vissheten att den frågan skulle kunna komma, ger mig nog lite eld i baken. Vilket känns som precis rätt antidot till mitt prokrastinerande!