… så berörd jag blev av denna boken. Har dragit mig från att plocka upp den, tänkt Nä, det är nog inget för mig, vad tusan bryr jag mig om en bok om ett hockeylag liksom…

Nåväl. Tji fick jag, kan jag villigt erkänna, för när jag väl plockade upp den och började läsa så var jag fast. Har gått och lagt mig sent om kvällarna, och ändå fått slita mig från boken. Ikväll har jag suttit här uppkrupen i soffan och plöjt sista fjärdedelen.

Och jo. Verkligen alltså. Satan i gatan, så berörd jag blev. Ömsom tårögd, förbannad och lycklig. Ungefär som livet självt. Det går upp och det går ner, och ibland skiter det sig rejält bara för att i nästa stund gå fenomenalt bra.

Fredrik Backman kan verkligen skriva. Nånstans i boken skrev han om föräldraskap och kärleken till ens barn och slutade stycket med Själen välter. och jag smälter – fingertoppskänslan han uppvisar är imponerande. Fantastiskt väl skildrar han det svåra i att vara människa, genom att i ord yppa det som vi – jag! – kan ha svårt att ens erkänna inför mig själv. Men så står det där, på pappret, och jag inser, än en gång, att jag inte är ensam. Det är inte bara jag som tänker sådana tankar, det gör många fler. Åtminstone Fredrik Backman. Och då känner jag att jag är i gott sällskap.

Skrev upp fem passager som jag blev extra berörd av… eller åtminstone som jag hade sinnesnärvaro nog att notera. För stora delar av boken består av passager som berörde mig alldeles särskilt, så pass att jag släppte taget lite och bara läste, levde mig in, lät hjärtat snörpas åt, smärtan ila uppför benen och skrattet porla över mina läppar. Här kommer en av de fem:

”En av de enklaste sanningarna som finns om både städer och människor är att de oftast inte blir vad vi säger åt dem att vara, de blir vad de får höra att de är. Läraren har alltid fått höra att hon är för ung för det här. För snygg. Att de inte kommer respektera henne. De där pojkarna har fått höra att de är andra saker: Björnar. Vinnare. Odödliga. 

Hockeyn vill ha dem så. Behöver dem så. Deras tränare lär dem det för att de ska våga gå för fullt in i en närkamp på isen. Ingen funderar på hur man ska stänga av den attityden när de lämnar omklädningsrummet. Det är förstås lättare att lägga skulden på henne: Det är hon som är för ung. För snygg. För känslig. För kränkt. För svår att respektera.”

I ljuset av #metoo känns Björnstad extra viktig. Den säger inte vad vi ska göra, eller hur… men den väcker mången fråga, och ger tankespjärn på allra bästa vis. För vad är det vi låter folk få höra att de är? Och vad leder det till?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Björnstad” av Fredrik Backman.