I samklang med livet som levs

Det var inte ett medvetet beslut att inte blogga under semestervistelsen i Edinburgh. Det bara blev så. Och det känns bra. Har suttit och skrivit ett par morgnar, avrundat året som gått likväl som börjat ta avstamp i det nya som är på ingång. Har låtit båda dessa processer fortgå lite i skymundan, medan Edinburghs branta backar bestigits, då utflykt följts av publunch som följts av fototillfälle som följts av karusellåkning på Christmas market vid Scott Monument, som följts av…

Ja men typ så.
Medan livet levs så spinner det i bakhuvudet, vad har hänt under 2017, vad har jag lärt mig, vad har kostat mer än det smakat och vad har varit riktiga fynd? Likväl som tankar kring 2018, vad vill jag av kommande år, vilka lockelser drar, hur vill jag utmana mig själv, vad stundar?

Vanan trogen kommer årets sista dag bjuda på samma blogginlägg på båda mina bloggar, svenska och engelska, och likaså årets första dag, då intentionen för 2018 sätts, i skrift, och därmed, inom mig. För så funkar jag. När jag sätter intentioner så är det – allt som oftast – lätt för mig att följa dem, att hålla dem top of mind, att låta dem prägla min vardag, i samklang med livet som levs.

#blogg100 – Låta vardagen vara vacker.

”Att våga låta vardagen vara vacker.”

Om du stött på Pia och/eller Dennis Kammeborn och deras rike Kammebornia, så vet du, att här finns två själar som verkligen gör det. Låter vardagen vara vacker. Och skör. Rik på så många vis, utom kanske just pengamässigt, och därmed även tuff. Fylld av ljuv blomsterdoft, rykande varm choklad och sprakande brasa i eldstaden, snötunga skyar såväl som de ljuvaste sommarängarna fyllda av skir grönska bjuder de in mig till Kammebornia, att fundera, reflektera, slå mig ner en stund i samkväm… och bara vara. Att tillåta mig det. Eller kanske än hellre, att unna mig det, ge mig den gåvan!

Mitt liv, min vardag, blev genast lite vackrare i den stund jag trillade över Kammebornia – som i ord och känsla, fotografier och teckningar, stickade sockar, sjalar, mössor och tröjor och katten Watsons öden och äventyr, lever som de lär. Vågar låta vardagen vara precis så där vacker som den är – om vi väl får syn på det. Lite grann som hösten för ett par höstar sedan fullkomligt knockade mig med sin ögonbedövande skönhet. Och insikten jag fick, att hösten alltid, säkert, varit så vacker, färgerna så djupa, höstlöven så eldigt färgsprakande… fast jag helt enkelt aldrig sett det, på det viset.

Tänk – om det är vad det handlar om, när vi vågar låta vår vardag vara vacker?
Att vi låter oss se det vackra? Öppnar våra ögon och hjärtan för det?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 73 av 100.
Boken ”Picknick – utflykter & inflykter” av Pia Kammeborn & Dennis Kammeborn.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com