Var får jag plats?

Åtta till fem. Måndag till fredag. Mer eller mindre. Oftare lite tidigare och ganska mycket senare. Cyklat hemifrån med andan i halsen, tidsoptimist som jag är, runt halv åtta, tjugo i åtta, bara för att sen ha full rulle hela dagarna. Möten. Telefonsamtal. Epost. Handlingsplaner. Ärendehantering och godkännande av dokument, avvikelser och snabba boliner för att komma med kreativa förslag på hur vi ska kunna ta oss framåt, trots hinder och besvärligheter, förseningar och nyupptäckta problem.

Så här har jag levt. I åratal.

Och det gör kanske du med? Eller har gjort?

Under de senaste två-tre åren så har mitt liv så sakteliga förändrats. Jag har inte haft ett långvarigt heltidsuppdrag sen… 2012? Minns inte. Men jag minns desto tydligare anledningen. Medvetet har jag valt bort långvariga heltidsuppdrag, något som är ganska vanligt inom ramen för den typ av konsultande som jag sysslat med. Mindre och mindre av den varan blir det, och även om jag fortfarande har ena foten i branschen jag kommer från, så har jag de senaste åren haft så mycket mer tid till mig.

Den gångna veckan har varit en flashback till mitt tidigare liv.
Ständigt i farten, massa bollar att hålla i luften, delegera, informera, kommunicera. Lirkandet för att få människor att ge lite extra, för att vi ska nå deadline.

Och samtidigt, för mig, det viktiga i att tillföra ett skratt, ett leende, en humoristisk glimt, så vi slappnar av om så bara för ett par sekunder. Hinner andas ut, landa, en kort stund, innan det är dags att rodda nästa röra.

Cyklade hem och insåg – jag är inte skapt för detta längre.

Jag klarar av det. Ja.
Och jag gör ett bra jobb. Absolut.
Jag gör skillnad, min insats skapar en rörelse, möjliggör förflyttning.

Men jag vill inte mer.
Jag får inte plats. Jag hinner inte med mig själv. Jag har vant mig vid ett långsammare tempo, där den inre rytmen agerar metronom, snarast än en extern deadline som kommer närmre och närmre för varje minut.

Och det har inte ens att göra med timmarna, egentligen. För jag har lagt 40-50 timmar i veckan många gånger de senaste åren också…. men på ett sätt som gör att jag får plats. Jag är en del av de timmarna, av det jag fyller dagen med, av det jag gör, för att jag väljer det. Det jag upplevt senaste veckan är som ett utanpåverk istället. Och det känns främmande för mig. Jag fördrar det inte längre. Har vant mig av… eller kanske snarast vant mig till något annat?

Jag är inte längre intresserad av utanpåverket, inte tillnärmelsevis så intresserad som jag är av innandömet. I mig. I dig. blundarDet är där min själ börjar sjunga, det är då mina celler vibrerar harmoniskt i takt, i mönster som jag kan erfara, när jag blundar. Och som jag blundar. Jag fuskar när jag mediterar och sluter ögonen redan innan den kommit igång… Blundar när jag gör min sjua i badrummet. Blundar i duschen, när jag tvålar och shamponerar, sköljer rent, torkar mig torr. Blundar när jag klär på mig. Blundar på körövningen, under uppsjungningen, då vi övar sats efter sats av Stabat Mater. Blundar då jag tar upp katten i famnen, begraver näsan djupt i hans päls. Blundar, och andas in. Djupt. Njuter av hans andning, av doften av katt, av det svaga purrandet.

Blundar.
Ett sätt att svara an på min själs begär efter mer innandöme?
Blundar, som ett sätt att få syn på mig själv, mitt inre?
Blundar.
Skapar ett utrymme för att möta mig, denna vecka fylld av utanpåverk?

2 thoughts on “Var får jag plats?

  1. Ping: Sirenens sång | HERO – the coach

Kommentera här/Please comment here

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s