Sigrid är släppt

Jag gick på boksläpp av Sigrid sover på soffan. Jag var långt ifrån ensam, och när Sigrid Klang läste högt ur två inledande stycken i boken – som består av två berättelser som vävs samman så sakteliga – så var det inte enkom mina ögon som tårades.

Och nu är hon släppt på riktigt Sigrid som sover på soffan, för nu finns hon att köpa i bokhandlar såväl som på virtuella boklådor – och jag känner att detta är en bok som många ska läsa. Den är viktig. Bär ett viktigt budskap, utan att skriva läsaren på näsan. Den är inte fylld av pekpinnar, långt ifrån, men att följa Sigrid växelvis mellan barndom och senare tonår/vuxenliv, är för mig omöjligt att göra utan att slås av insikter om hur viktiga vi är, i andras liv. Hur viktiga vi alla är – genom det vi gör, eller värre, genom det vi undlåter att göra. Det får konsekvenser, på gott och ont, och det är dit hän jag landar när jag läser boken. Vet inte om det är Sigrid Klangs avsikt, eller om hon bara ville få ur sig historien. Vet inte heller om det bara är jag som drar den slutsatsen, eller om jag gör sällskap där med andra läsare?

Sigrid är släppt – och Sigrid förtjänar att läsas. Det är en tragisk historia, men Sigrid fastnar aldrig i offerrollen. Liksom alla ikläder hon sig emellanåt offerkoftan, absolut, men så är det ju – det gör vi alla, från tid till tid. Och Sigrid har fullt förståeliga skäl till det valet. Hon stannar dock inte där – hon drar av sig offerkoftan, gång efter annan. Svag, ledsen och rädd, är hon, Sigrid. Men i än högre omfattning, stark, kapabel och okuvlig; sån är hon också, Sigrid.

Min livsupplevelse är på intet sätt lik Sigrids, och ändå finns det beröringspunkter; igenkänning och en känsla av släktskap – kanske bara för att även jag varit en liten flicka som stundtals var förvirrad i stora vuxenvärlden? Köp Sigrid sover på soffan, och stifta bekantskap med denna flicka/tonåring/kvinna, och ta reda på vad hon lämnar för intryck – bestående eller flyktigt – i dig.

Jag ser det vackra.

Under kvällens bokklubbssamtal så såg jag en koppling som tidigare gått mig förbi.

Jag har, de senaste åren, börjat läsa böcker på ett annat vis – eller snarast med en annan närvaro, eller kanske med andra ögon snarast? Oavsett vad det egentligen är som gör skillnaden, så slås jag, allt som oftast, av hur oerhört vackert ett ord kan vara, eller en mening, eller för den delen en längre fras.

Lärde mig läsa i första klass, så i åtminstone 35 års tid har jag läst böcker u t a n att direkt notera skönheten i språket, i ordvalen, i rytm och ton. Men nu gör jag det, och jag ser det.

Det blev uppenbart för mig i och med mitt val av tema för årets #blogg100, med etthundra texter etthundra dagar i rad som alla – i någon form – innehåller en referens till böcker jag läst. Ofta ofta så är de rader jag lyft fram sådana som väckt min förtjusning, just på grund av dess inneboende skönhet.

Kopplingen jag gjorde var dock till det större perspektivet.

För ett par år sedan bloggade jag om det vackra som omger mig, ett inlägg inspirerat av en krispig höstdag då jag tog en foto-promenad på Bulltofta med kameran som följeslagare. Plötsligt såg jag min omgivning som så oerhört vacker – vackrare än jag någonsin upplevt den tidigare – och då har jag ändå bott på Riseberga bredvid Bulltoftaparken sedan luciadagen 2003 och gått mången promenad i nejden, det vill jag lova.Ikväll slog jag ihop de två observationerna och insikten tog sakteliga fäste inom mig:
Jag ser det vackra. I allt.
Både i naturen, föremålen, människorna runt omkring mig, som i böckerna jag läser, musiken jag lyssnar till, sångerna jag tar ton till.
Det är vackert – överallt finns det skönhet.

Och när jag yttrade detta högt, så drog jag ännu en koppling.
Vi inledde nämligen kvällen med ett samtal om människorna vi möter – huruvida vi i vår vardag möter människor (nya bekantskaper) vi verkligen tycker om. Eller ej. Och min upplevelse är att Ja, jag möter många människor i min vardag som jag genuint tycker om, är nyfiken på, skulle vilja prata mer med, lyssna till, fördjupa mig i.

Och kanske alla dessa tre olika observationer i grunden är sprungna ut en och samma förmåga i grunden: Förmågan att se det vackra (i allt)?

Det är så svårt!

Allt är tydligen svårt.

Att bryta en vana, eller för den delen att skapa sig en.
Att lära sig cykla och köra bil.
Och allt annat som är vanliga delar i att vara människa.

Det är så svårt! yttras i parti och minut. Blir en ursäkt, en undanflykt, för om det är svårt är det så klart lättare att inte göra det där man vill, och så fastnar vi i limbo: önskar ett, men förmår inte skapa det. För det är så svårt.

Men tänk om det inte är svårt?
Tänk om det egentligen bara är ovant?

Att bryta en vana, är det verkligen svårt? Eller är det bara det att du är så van vid att göra just det där, att det är grymt ovant att undvika det?

Att skapa en vana, är det verkligen svårt? Eller är det samma sak där? Du är så ovan vid att göra det nya du vill lägga till i ditt liv, och lägger ”svårt” på den känslan? Fast det egentligen handlar om att du inte är van?

Alma bakom ratten, krypkör kvarteret runt. Är det svårt? Eller bara ovant, eftersom hon endast suttit bakom ratten fem gånger sammanlagt i sitt liv (den senaste veckan!)?

Att lära sig köra bil, är det verkligen svårt? Det vi benämner som svårt är det vi är ovana vid – att hålla koll på både koppling, gas- och bromspedaler, backspegel och sidospeglar, växla upp och ned, hålla koll på trafiken runt omkring och hastighetsgränserna, och allt annat som är del av att köra bil, som man som passagerare inte behöver fundera över. Har du inte gjort det förut så är det väl klart att du inte har lärt dig hur det ska göras; du har ingen vana för det. Kräver det inte egentligen bara att vi övar, övar och övar, tills det sitter? För om det vore så himmelens svårt, skulle väl inte flera miljarder människor på vår jord kunna köra bil, eller hur?

Hur ofta hör du riktigt små barn benämna sin vardag som svår? Oh mamma, det är så svårt att lära mig krypa/stå/gå/prata! Oh pappa, det är så svårt att lära mig läsa/skriva! Nä, så klart de inte gör. De kan trilla sjuhundra gånger och ändå ställa sig upp, igen och igen. Frustration kan definitivt vara en del av processen, men det där resignerade Det är så svårt? Nä, tror inte det va. De kan inte – ännu – men vill, och övar då tills de till slut kan.

När vuxna inte kan, säger vi att ”det är svårt” (och i många fall så lägger vi ner innan vi ens gett oss själva en ärlig chans. Eller ja, jag ska inte tala för dig här, utan för mig: jag gör så emellanåt i alla fall). Och visst kan det vara så, att det jag inte kan är svårt för mig. För att jag inte kan. Än. Och självklart finns det saker som är verkligt svåra.
Men hur ofta gagnar det mig att jag benämner det jag är ovan vid, med epitetet svårt?

Sigrid sover på soffan

”Så hör hon en bil på grusvägen, det knastrar i vägbanan. Bilen saktar in. Hon känner igen ljudet. Det är mammans ljud. Sigrid tycker om mammans ljud. Hon tycker om mamman fast hon är blind. Hon tycker om mamman fast hon är döv. Hon tycker om mamman fast hon är stum.”

Sigrid sover på soffan; Boken jag korrekturläste för ett par veckor sedan, boken som strax släpps, boken jag önskar alla skulle läsa. Boken som drabbade mig; hårt, tungt, starkt.

Det händer inte ofta att en bok sätter sig så djupt i mig, som Sigrid sover på soffan gjorde. Språket är en del i det – inte vackert, inget finlir.

Smocka på smocka levererar boken i magen min, språket är oerhört talande och beskrivande; jag hör lilla Sigrid – sju år gammal – viska mig i örat, lillgammalt beskriver hon sin värld, på ett sätt som inte går att missförstå. Oerhört tydligt, oerhört skarpt. En vass knivsegg, och emellanåt skär jag mig på orden, på meningarna, på detta öde – som inte är påhittat.

Om det vore så väl, att det faktiskt vore påhittat. Men det är inte det. Tyvärr.
Och just det, att detta är en sann berättelse om en liten tös – vars gelikar finns i hundratal om inte tusental, i samhället mitt bland oss, osynliga, osedda, ohörda – som hade förtjänat att synas, att höras, att hjälpas.
Och just det, att detta är en lika sann berättelse om en kvinna – vars gelikar finns i hundratal om inte tusental, i samhället mitt bland oss, osynliga osedda, ohörda – som även hon hade förtjänat att synas, att höras, att stöttas.

Detta är en bok som du ska läsa.
För det var inte bara mamman som var blind, döv och stum – det var en hel värld. Och det är kanske den värsta smockan av dem alla.
Därför är detta en bok som alla ska läsa.
Det skulle jag vilja. Verkligen.
Så snälla – läs Sigrid sover på soffan.

Sen kan du dra vilken slutsats du vill av den, din reaktion kanske blir en helt annan än min:
Hur Sigrid, som liten, såväl som vuxen, drabbar mig hårt och gör att jag till varje pris vill undvika att backa undan från det som är min skyldighet att göra för mina medmänniskor: att se, att höra, att våga stå kvar, att agera. 

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Sigrid sover på soffan” av Sigrid Klang. 

 

Älskade böcker!

Älskade böcker. Vad vore mitt liv utan dem, ja, vem vore jag ens, utan mina läsupplevelser? Låt oss dela med oss av våra älskade böcker och vad de betytt för oss, varför, var och hur vi läser, vilka böcker vi väljer och hur det går till, och allsköns andra frågor som kanske dyker upp i samband med kvällens tema. Vågar tom garantera att du kommer få med dig minst ett par boktips hem!

Så beskriver jag mitt andra ChattyMeals-evenemang med rubriken Älskade böcker, som går av stapeln den 25 oktober. Meny och länk till anmälan hittar du här: http://chattymeals.com/events/alskade-bocker-20171025-101.html

Och ja. Jag älskar verkligen böcker. Etthundra dagar i rad bloggade jag ju om böcker i årets #blogg100-utmaning, så något annat än stark kärlek till boken skulle nog förvåna. Jag älskar att läsa, att lockas in i andra världar, ges en chans att få andra perspektiv, att förbluffas och förvånas, att få tankespjärn och nya insikter, fascineras av fantasifulla världar och drömma mig bort i tanken.

Igårkväll läste jag ut just en sådan bok, med en fascinerande fantasifull värld, fylld av väl porträtterade karaktärer, sådana där som jag gärna skulle vilja lära känna ännu mer. Det var min femtionde bok för året, vilket innebär att jag uppnått min Goodreads-challenge för 2017, som jag satte till att just läsa femtio böcker. Eftersom vi är halvvägs genom vecka trettiofem, inser jag att målet nog var lite lågt satt. Så jag får väl drämma till med etthundra böcker nästa år, eller nått.

Om du skulle bokprata lite kring älskade böcker – vad skulle du vilja förmedla då? Favoritbok? Vilken typ av böcker du läser och varför? Eller mest udda bokupplevelse du varit med om, kanske?

Vill något komma ur mig idag?

skriver i sängenSå sitter jag här. Igen. Har gjort merparten av morgonrutinen, med undantag för dagens sjua och den gröna smoothies. Det kommer, när jag väl lämnat sängen. Sängen ja, denna min borg! Jag älskar att dra mig på morgonen, ligga och läsa, skriva, meditera. Föresatsen för dagen är 30 burpees insprängt i dagens sjua, en fem-kilometerspromenad och att installera min transkriptionspedal, inköpt i höstas, men ännu inte testad. Idag ska det bli av. Under januari månad har jag lovat Anders och Anders att transkribera alla hittills gjorda intervjuer för Våra Berättelser, och utifrån det jag tidigare transkriberat – utan pedal – så ser jag fram emot att testa hur det går till med pedalen.

Jaha. Se där. Lite ville komma ur mig, trots allt. Det är ju ett sätt att bli bättre på att skriva. Att helt enkelt bara skriva. Oavsett om det som kommer verkar relevant, om det är sammanhängande, fyller något syfte, eller bara är blaj. Ut med det. Kanske går det att använda, kanske inte, men ju mer du gör dig till vän med processen, skrivandet, att låta orden flöda ut genom dig, desto bättre blir du på det.

Eller? Kanske inte nödvändigtvis? Men så som jag skriver, vilket också innefattar att jag läser det jag skriver, förbättrar det, putsar, byter plats på stycken, växlar från ett ord till ett annat, och sen publicerar, mer eller mindre varje dag, så stämmer det åtminstone. Jag skriver enklare, ledigare, och mer större flyt idag än för 4,5 år sedan, då jag började blogga. Och då har alltid orden varit mina vänner. Jag tycker om ord. Tycker om att läsa. Har tyckt om att skriva också, fast jag innan bloggeran inte skrev så mycket för egen del. Mest för mina arbets- och uppdragsgivare och det var helt andra typer av texter, det vill jag lova.

Gläds åt utvecklingen. Tycker så mycket om skrivandet. Läsandet. Utforskandet. Att inte riktigt veta vad som vill ned på pränt, och ändå skriva. Låta det komma, och ibland överaskas, för ibland är det riktiga små pärlor. Juveler att dela med världen, i hopp om att också andra kan få glädje av det. Kan lära sig något, få styrkan att ta ett första steg i en ny riktning, kanske vågar se sig i spegeln och möta det som syns där.

Jag hoppas det åtminstone. Det är vad skrivandet ger mig. Allt det där. Och mer därtill. Så förhoppningen är så klart att även du, som läsare, kan få dig till del en gnutta av den energin. Jag vet ju att det är så det funkar för mig, när jag läser något skrivet av andra, något som talar till just mig. Annat jag läser talar inte alls till mig, så det är givet att det finns de som inte får ut något alls av mina inlägg. Då hoppas jag du drar vidare och finner något som passar just dig, just nu; något som ger dig det tankespjärn och den värme du behöver för att på bästa vis nära dig själv på alla plan!

För det är grundstenen i att leva ett gott liv. Att nära mig själv, och därmed ge mig själv förmåga, styrka, kraft att bidra till att världen blir, än mer, den värld jag vill leva i – en värld av kärlek, värme och ljus.

Böcker ska läsas!

Rensade bokhyllan i sovrummet idag, och ett antal böcker skickade tydliga signaler till att att det var dags för dem att lämna det Rothska hemmet. Har lagt ut dem på Facebook i hopp om att någon gärna vill ta emot dem.

Desto fler böcker från bokhyllan skickade än tydligare signaler att i år är mitt år. Jag la undan de som ropade särdeles mycket i en egen hög, som jag sedan la ut på sängen:böcker att läsa 2016

36 böcker, varav 12 på svenska. Allsköns blandning av poesi, skolutveckling, filosofi och tankespjärn. Under många år avstod jag från bokköp, men sedan något år tillbaka så lockar böckerna mig, de ropar till mig, och vissa vill bo hos mig, och inte bara komma på tillfälligt besök från biblioteket. Men böcker är till för att läsas, inte bara stå där i hyllan och se fina ut. Även om jag nog tycker att jag tar till mig lite av böckers innehåll även via osmos, så känns det lite tramsigt att fortsätta köpa alla dessa fantastiska böcker om jag inte läser dem. Vissa av dessa har jag dock börjat på, men inte slutfört.

Får se var det hela landar, men min intention är att läsa samtliga dessa 36 böcker under 2016.

2016 böcker på svenskaNär jag gått och lagt mig på kvällen läser jag alltid en stund, men just då lämpar sig skönlitteratur bättre än tankespjärn, det som alla dessa böcker har gemensamt. Så jag behöver hitta en annan rutin, en annan stund för att läsa dessa. Och det lockar. Mycket! Jag älskar böcker, jag älskar att läsa och jag älskar tankespjärn, så med glädje ska jag skapa mig vanan att läsa dagtid.

Jag lär blogga om upplevelsen under året och/eller om åtminstone vissa av böckerna, men är redan nu nyfiken på om du läst någon av dessa? Är det någon av böckerna som du tycker är riktigt läsvärda, eller dess motsats, någon som du tycker jag ska undvika?