Uppföljning av 2018 års intentioner – december

Ja, nog är både december månad samt 2018 förbi, men inte kan jag låta bli att följa upp 2018 års intentioner för tolfte gången för det. Passar på att göra (ännu) ett avslut av intentionerna för hela 2018 också:

  • jag fortsätter att vara varsam med mig själv – det är en livsinställning jag alltid bär med mig. ⇒ Så är det. Detta har satt sig i mitt DNA på något vis, jag har det med mig, i såväl med- som motgång!
  • jag lever ett mer medvetet digitalt och analogt liv – väljer vilket som passar bäst utifrån given situation. ⇒ Det har varit en spännande intention att ha med mig under 2018, och jag kommer definitivt att fortsätta ha det i åtanke, då mycket av det som året lärt mig satt positiva spår.
  • digital 24-timmars-sabbat blir ett vanligt inslag i min vardag. Månatligen? Veckovis? Det ger sig, men minst två per månad. ⇒ 8-9 samt 25-26 blev det digital sabbat under månaden som gått. Kommer fortsätta med digital sabbat under 2019, och har som intention att genomföra två stycken per månad.
  • sovrummet är en fredad analog zon, där huserar varken dator, padda eller telefon och behöver jag en väckarklocka får jag lösa det på annat vis än med telefonen. ⇒ Denna intention har jag följt i stor utsträckning, på ett sätt som gjort gott. Mer medvetna morgnar, mindre slöscrollande/tittande, och framför allt mer läsning!
  • jag inte köper en endaste online-kurs som innebär att jag själv ska titta på diverse videoklipp och reflektera i min enskildhet. Det. Funkar. Inte. För. Mig. Jag har lärt mig det nu. ⇒ Haha, ja. Detta är nog en läxa jag ska försöka hålla fast vid ett tag till!
  • jag, trots ovanstående, ska börja om på, och fullgöra ”A year to clear what is holding you back” som införskaffades under 2017.
  • jag – i gott sällskap – ska på ”analog” skrivarkurs med Bob Hansson på Mundekulla⇒ Med glädje minns jag tillbaka på skrivarkursen, och har, inspirerad av detta, satt intentionen för (minst) fyra skrivretreats under 2019. Vill skriva mer, och då får jag ju agera på det!
  • Pernilla Tillander och jag ska fortsätta arbeta tillsammans – växa, lära oss, och ha fantastiskt kul under tiden – i Skurups Kommun inom ESF-projektet Inkludera & Mötas⇒ Vilken läranderesa jag gjort tack vare detta projekt! Är oerhört tacksam för Annhild Månsson som är projektets skapare och projektledare. Under ytterligare ett par veckors tid kommer Annhild vara upptagen med att knyta ihop säcken för Inkludera & Mötas, därefter är framtiden oviss. Ett kan jag säga – hon är en fena på att se behov och skapa aktiviteter (och projekt) som möter just de behoven, och utan denna hennes fenomenala förmåga hade mina två senaste år sett väldigt annorlunda ut. Så om du arbetar med projektledning, entreprenörskap, kompetensutveckling, facilitering och verksamhetsutveckling och har behov av förstärkning, kontakta Annhild!
  • jag ska läsa 26 svenska samt 26 engelska böcker, en per vecka; böcker som jag redan har i min ägo. Varje söndag blir det en bloggreflektion om veckans bok.
    ⇒ Bok nummer 25 Orientalism och 26 Den omättliga vägen på svenska, samt bok nummer 24 Wanderlust, 25 Thinking, Fast and Slow och 26 The Black Swan på engelska är lästa och bloggade. Lärdom till 2019 (med 12 + 12 böcker) är att inte låta de riktigt tunga böckerna kvarstå till årets slut… lite tungt har det varit sista månaden (då jag haft lite annat för mig också!). Men jag har verkligen tyckt om denna utmaning och har, som sagt, föresatt mig att läsa 12 + 12 svenska/engelska böcker och blogga om dem, på motsvarande sätt som jag gjorde under 2018. Känns så himla bra också att beta av böcker som ligger i att-läsa-högarna, vilket ger mig samvete att köpa nya böcker!
  • jag utöver de 52 ”böcker jag redan äger som ska läsas” sätter årets #Goodreadsreadingchallenge för 2018 till ett hundra böcker. ⇒ 101 böcker blev det. Ni må tro att jag plöjde böcker under december månad. Lägg till det de tunga böckerna jag hade att läsa tack vare 26 + 26-utmaningen, så förstår ni att jag tagit alla tillfällen i akt att läsa. Lyckades också, med benägen hjälp av de proffsiga och tillmötesgående bibliotekarierna på Husiebiblioteket att knäcka den gemensamma listan i #läsaalfabetet2018-utmaningen.
  • jag låter min Upholder-tendens (Löfteshållare) få fritt spelrum, vilket märks t ex i ovanstående, som för mig inte är ett straff utan en utmaning, något som lockar, som kittlar, som pirrar inombords! ⇒ Gitarr-plinkeplonk 29 dagar i december – valde bort att släpa med gitarren på julfirande. Har nu börjat med Bullet Journaling och låter min Upholder-tendens rocka loss även där.
  • jag satsar på att vara ChattyMeals-värdinna och/eller gå på andras ChattyMeals åtminstone månatligen. ⇒ Blev ingen ChattyMeals i december månad, varken som värdinna eller gäst. Kommer definitivt att både hålla i och gå på ChattyMeals med spännande ämnen under 2019.
  • cykling och promenerande, likväl som den dagliga sjuan och Headspace-meditationerna, fortsätter vara mina dagliga medspelare i livet. ⇒ Ja. Fortsätter på inslagen väg, rörelse mår hela jag bra av!
  • min ekonomiska resurshushållning går till större klarhet – på alla plan. Här har jag ett arbete att göra i att klargöra, för mig själv, vad detta faktiskt betyder så jag vet vad det faktiskt är jag strävar efter. ⇒ Fortsätter att ha fokus på detta under 2019, med än större drivkraft!
  • min äldsta tar studenten. Gisses. Som tiden går. Det ska firas! ⇒ Och om två veckor drar hen till Australien för 10-12 månader eller nått. Vilken fantastisk grej det är att få vara förälder och följa en människas växande, år för år. ❤
  • jag – kanske viktigast av allt! – ska njuta av livet, utforska, upptäcka, expandera, och på alla vis låta mig själv ha så roligt det bara går att ha!
    ⇒ December. Vilken månad. Mycket jobb, mycket läsning, mycket lindy hop-dansande (Oh vad jag älskar detta! Anmälad och antagen till fortsättningskurs under våren dessutom. Whoop whoop!). En blixtvisit till Småland för ett dygns samkväm av allra bästa sort (tack T och S!), mitt livs första (inte sista) tysta afterwork, ny coach anlitad, jul- och nyårsfirande och inte mindre än tre kallbad (gud så skönt det är!). Och mycket mycket mer!

 

Möjligt läsprojekt för 2018?

Än så länge har jag läst 70 böcker i år, 69 som jag angett i Goodreads och en som ännu inte är publicerad som jag hade ynnesten att läsa som utkast. Det är många år sedan jag läste så många böcker, och jag har verkligen njutit av det. Jag älskar att läsa, älskar böcker, älskar att ta del av nya världar och perspektiv som berikar mitt liv på så många sätt.

Inför 2018 så fnular jag lite grann på om jag skulle försöka systematisera mitt läsande lite grann, helt enkelt för att komma igenom böcker jag har hemma som jag vill läsa, men inte riktigt kommer mig för att sätta mig med.

En fundering jag har är om jag skulle välja ut 26 svenska samt 26 engelska böcker ur bokhyllan här hemma – alltså böcker jag har redan – och lägga upp ett veckoschema för att ta mig genom dessa böcker, med föresatsen att blogga varje söndag om veckans bok?  En av mina förhoppningar med detta vore faktiskt också att jag inte köper hem nya böcker förrän jag tagit mig igenom merparten av dessa 52 utvalda böcker.

Blott en liten del av böckerna i mina vill-läsa-högar runt om i huset.

Målet för 2017 års Goodreads reading challenge var 50 böcker vilket jag nått med råge och 2016 var mitt mål att läsa 36 böcker, något jag också uppnådde med 42 stycken lästa böcker. Dessutom så skulle jag vilja utmana mig själv rejält och sätta etthundra böcker som årsmål för 2018, vilket ju skulle innebära att jag utöver de förbestämda 52 böckerna, skulle behöva läsa ungefär ytterligare en bok varje vecka.

Knäppt?
Jo. En smula. Håller med.
Men vad fasiken – varför inte liksom?

Sigrid är släppt

Jag gick på boksläpp av Sigrid sover på soffan. Jag var långt ifrån ensam, och när Sigrid Klang läste högt ur två inledande stycken i boken – som består av två berättelser som vävs samman så sakteliga – så var det inte enkom mina ögon som tårades.

Och nu är hon släppt på riktigt Sigrid som sover på soffan, för nu finns hon att köpa i bokhandlar såväl som på virtuella boklådor – och jag känner att detta är en bok som många ska läsa. Den är viktig. Bär ett viktigt budskap, utan att skriva läsaren på näsan. Den är inte fylld av pekpinnar, långt ifrån, men att följa Sigrid växelvis mellan barndom och senare tonår/vuxenliv, är för mig omöjligt att göra utan att slås av insikter om hur viktiga vi är, i andras liv. Hur viktiga vi alla är – genom det vi gör, eller värre, genom det vi undlåter att göra. Det får konsekvenser, på gott och ont, och det är dit hän jag landar när jag läser boken. Vet inte om det är Sigrid Klangs avsikt, eller om hon bara ville få ur sig historien. Vet inte heller om det bara är jag som drar den slutsatsen, eller om jag gör sällskap där med andra läsare?

Sigrid är släppt – och Sigrid förtjänar att läsas. Det är en tragisk historia, men Sigrid fastnar aldrig i offerrollen. Liksom alla ikläder hon sig emellanåt offerkoftan, absolut, men så är det ju – det gör vi alla, från tid till tid. Och Sigrid har fullt förståeliga skäl till det valet. Hon stannar dock inte där – hon drar av sig offerkoftan, gång efter annan. Svag, ledsen och rädd, är hon, Sigrid. Men i än högre omfattning, stark, kapabel och okuvlig; sån är hon också, Sigrid.

Min livsupplevelse är på intet sätt lik Sigrids, och ändå finns det beröringspunkter; igenkänning och en känsla av släktskap – kanske bara för att även jag varit en liten flicka som stundtals var förvirrad i stora vuxenvärlden? Köp Sigrid sover på soffan, och stifta bekantskap med denna flicka/tonåring/kvinna, och ta reda på vad hon lämnar för intryck – bestående eller flyktigt – i dig.

Jag ser det vackra.

Under kvällens bokklubbssamtal så såg jag en koppling som tidigare gått mig förbi.

Jag har, de senaste åren, börjat läsa böcker på ett annat vis – eller snarast med en annan närvaro, eller kanske med andra ögon snarast? Oavsett vad det egentligen är som gör skillnaden, så slås jag, allt som oftast, av hur oerhört vackert ett ord kan vara, eller en mening, eller för den delen en längre fras.

Lärde mig läsa i första klass, så i åtminstone 35 års tid har jag läst böcker u t a n att direkt notera skönheten i språket, i ordvalen, i rytm och ton. Men nu gör jag det, och jag ser det.

Det blev uppenbart för mig i och med mitt val av tema för årets #blogg100, med etthundra texter etthundra dagar i rad som alla – i någon form – innehåller en referens till böcker jag läst. Ofta ofta så är de rader jag lyft fram sådana som väckt min förtjusning, just på grund av dess inneboende skönhet.

Kopplingen jag gjorde var dock till det större perspektivet.

För ett par år sedan bloggade jag om det vackra som omger mig, ett inlägg inspirerat av en krispig höstdag då jag tog en foto-promenad på Bulltofta med kameran som följeslagare. Plötsligt såg jag min omgivning som så oerhört vacker – vackrare än jag någonsin upplevt den tidigare – och då har jag ändå bott på Riseberga bredvid Bulltoftaparken sedan luciadagen 2003 och gått mången promenad i nejden, det vill jag lova.Ikväll slog jag ihop de två observationerna och insikten tog sakteliga fäste inom mig:
Jag ser det vackra. I allt.
Både i naturen, föremålen, människorna runt omkring mig, som i böckerna jag läser, musiken jag lyssnar till, sångerna jag tar ton till.
Det är vackert – överallt finns det skönhet.

Och när jag yttrade detta högt, så drog jag ännu en koppling.
Vi inledde nämligen kvällen med ett samtal om människorna vi möter – huruvida vi i vår vardag möter människor (nya bekantskaper) vi verkligen tycker om. Eller ej. Och min upplevelse är att Ja, jag möter många människor i min vardag som jag genuint tycker om, är nyfiken på, skulle vilja prata mer med, lyssna till, fördjupa mig i.

Och kanske alla dessa tre olika observationer i grunden är sprungna ut en och samma förmåga i grunden: Förmågan att se det vackra (i allt)?

Det är så svårt!

Allt är tydligen svårt.

Att bryta en vana, eller för den delen att skapa sig en.
Att lära sig cykla och köra bil.
Och allt annat som är vanliga delar i att vara människa.

Det är så svårt! yttras i parti och minut. Blir en ursäkt, en undanflykt, för om det är svårt är det så klart lättare att inte göra det där man vill, och så fastnar vi i limbo: önskar ett, men förmår inte skapa det. För det är så svårt.

Men tänk om det inte är svårt?
Tänk om det egentligen bara är ovant?

Att bryta en vana, är det verkligen svårt? Eller är det bara det att du är så van vid att göra just det där, att det är grymt ovant att undvika det?

Att skapa en vana, är det verkligen svårt? Eller är det samma sak där? Du är så ovan vid att göra det nya du vill lägga till i ditt liv, och lägger ”svårt” på den känslan? Fast det egentligen handlar om att du inte är van?

Alma bakom ratten, krypkör kvarteret runt. Är det svårt? Eller bara ovant, eftersom hon endast suttit bakom ratten fem gånger sammanlagt i sitt liv (den senaste veckan!)?

Att lära sig köra bil, är det verkligen svårt? Det vi benämner som svårt är det vi är ovana vid – att hålla koll på både koppling, gas- och bromspedaler, backspegel och sidospeglar, växla upp och ned, hålla koll på trafiken runt omkring och hastighetsgränserna, och allt annat som är del av att köra bil, som man som passagerare inte behöver fundera över. Har du inte gjort det förut så är det väl klart att du inte har lärt dig hur det ska göras; du har ingen vana för det. Kräver det inte egentligen bara att vi övar, övar och övar, tills det sitter? För om det vore så himmelens svårt, skulle väl inte flera miljarder människor på vår jord kunna köra bil, eller hur?

Hur ofta hör du riktigt små barn benämna sin vardag som svår? Oh mamma, det är så svårt att lära mig krypa/stå/gå/prata! Oh pappa, det är så svårt att lära mig läsa/skriva! Nä, så klart de inte gör. De kan trilla sjuhundra gånger och ändå ställa sig upp, igen och igen. Frustration kan definitivt vara en del av processen, men det där resignerade Det är så svårt? Nä, tror inte det va. De kan inte – ännu – men vill, och övar då tills de till slut kan.

När vuxna inte kan, säger vi att ”det är svårt” (och i många fall så lägger vi ner innan vi ens gett oss själva en ärlig chans. Eller ja, jag ska inte tala för dig här, utan för mig: jag gör så emellanåt i alla fall). Och visst kan det vara så, att det jag inte kan är svårt för mig. För att jag inte kan. Än. Och självklart finns det saker som är verkligt svåra.
Men hur ofta gagnar det mig att jag benämner det jag är ovan vid, med epitetet svårt?

Sigrid sover på soffan

”Så hör hon en bil på grusvägen, det knastrar i vägbanan. Bilen saktar in. Hon känner igen ljudet. Det är mammans ljud. Sigrid tycker om mammans ljud. Hon tycker om mamman fast hon är blind. Hon tycker om mamman fast hon är döv. Hon tycker om mamman fast hon är stum.”

Sigrid sover på soffan; Boken jag korrekturläste för ett par veckor sedan, boken som strax släpps, boken jag önskar alla skulle läsa. Boken som drabbade mig; hårt, tungt, starkt.

Det händer inte ofta att en bok sätter sig så djupt i mig, som Sigrid sover på soffan gjorde. Språket är en del i det – inte vackert, inget finlir.

Smocka på smocka levererar boken i magen min, språket är oerhört talande och beskrivande; jag hör lilla Sigrid – sju år gammal – viska mig i örat, lillgammalt beskriver hon sin värld, på ett sätt som inte går att missförstå. Oerhört tydligt, oerhört skarpt. En vass knivsegg, och emellanåt skär jag mig på orden, på meningarna, på detta öde – som inte är påhittat.

Om det vore så väl, att det faktiskt vore påhittat. Men det är inte det. Tyvärr.
Och just det, att detta är en sann berättelse om en liten tös – vars gelikar finns i hundratal om inte tusental, i samhället mitt bland oss, osynliga, osedda, ohörda – som hade förtjänat att synas, att höras, att hjälpas.
Och just det, att detta är en lika sann berättelse om en kvinna – vars gelikar finns i hundratal om inte tusental, i samhället mitt bland oss, osynliga osedda, ohörda – som även hon hade förtjänat att synas, att höras, att stöttas.

Detta är en bok som du ska läsa.
För det var inte bara mamman som var blind, döv och stum – det var en hel värld. Och det är kanske den värsta smockan av dem alla.
Därför är detta en bok som alla ska läsa.
Det skulle jag vilja. Verkligen.
Så snälla – läs Sigrid sover på soffan.

Sen kan du dra vilken slutsats du vill av den, din reaktion kanske blir en helt annan än min:
Hur Sigrid, som liten, såväl som vuxen, drabbar mig hårt och gör att jag till varje pris vill undvika att backa undan från det som är min skyldighet att göra för mina medmänniskor: att se, att höra, att våga stå kvar, att agera. 

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Sigrid sover på soffan” av Sigrid Klang. 

 

Älskade böcker!

Älskade böcker. Vad vore mitt liv utan dem, ja, vem vore jag ens, utan mina läsupplevelser? Låt oss dela med oss av våra älskade böcker och vad de betytt för oss, varför, var och hur vi läser, vilka böcker vi väljer och hur det går till, och allsköns andra frågor som kanske dyker upp i samband med kvällens tema. Vågar tom garantera att du kommer få med dig minst ett par boktips hem!

Så beskriver jag mitt andra ChattyMeals-evenemang med rubriken Älskade böcker, som går av stapeln den 25 oktober. Meny och länk till anmälan hittar du här: http://chattymeals.com/events/alskade-bocker-20171025-101.html

Och ja. Jag älskar verkligen böcker. Etthundra dagar i rad bloggade jag ju om böcker i årets #blogg100-utmaning, så något annat än stark kärlek till boken skulle nog förvåna. Jag älskar att läsa, att lockas in i andra världar, ges en chans att få andra perspektiv, att förbluffas och förvånas, att få tankespjärn och nya insikter, fascineras av fantasifulla världar och drömma mig bort i tanken.

Igårkväll läste jag ut just en sådan bok, med en fascinerande fantasifull värld, fylld av väl porträtterade karaktärer, sådana där som jag gärna skulle vilja lära känna ännu mer. Det var min femtionde bok för året, vilket innebär att jag uppnått min Goodreads-challenge för 2017, som jag satte till att just läsa femtio böcker. Eftersom vi är halvvägs genom vecka trettiofem, inser jag att målet nog var lite lågt satt. Så jag får väl drämma till med etthundra böcker nästa år, eller nått.

Om du skulle bokprata lite kring älskade böcker – vad skulle du vilja förmedla då? Favoritbok? Vilken typ av böcker du läser och varför? Eller mest udda bokupplevelse du varit med om, kanske?