Kramad av Amma

Två dagar av ”India light” i Brøndbyhallen är till ända, och jag sitter i soffan och undrar om det var en dröm, eller om det hände på riktigt? Dunken med ekologisk olivolja från Ammas spanska ashram, ute i köket, vittnar om det sistnämnda. Likaså de tre foton jag tog vid ingången till Brøndbyhallen:Amma är en spirituell och religiös ledare som åker världen runt och omfamnar människor. Det figurerar lite olika nummer men i storleksordningen fyrtio miljoner (!!!) människor ska hon ha omfamnat de senaste decennierna, och nu kan även jag sälla mig till denna lyckliga skara. (Medan jag satt där och väntade i darshan-kön, slogs jag av insikten att det näppeligen kan finna någon annan levande – eller död för den delen – människa som fysiskt berört så många människor?!)

Om jag blev lycklig av kramen? Tja – inte blev jag olycklig inte. Speciellt kan jag sannerligen säga att det var! Hela grejen var väldigt speciell, och jag är väldigt glad att jag tog mig två dagar till detta. Två dagar då jag, utöver att omfamnas av Amma, också gjorde så kallad seva, det vill säga frivilligarbete eller som det uttrycks på engelska i Amma-kretsar, selfless acts of service. Så på det stora hela taget så svarar jag Ja, jag blev lyckligare av att möta Amma, av att skänka min tid åt seva, av att vara en del i detta sammanhang!

»I disse selviske tider er seva (uselvisk arbejde) sæben, der renser vores sind.«
~ Amma

Jag hade anmält mig att stå i caféet, tillsammans med min goda väninna, och det gjorde vi, tre pass/dag à två timmar. Och det var faktiskt det som gjorde allra störst intryck på mig. Både känslan av att skänka min tid och min förmåga (att sälja kakor och mackor, hämta tallrikar och muggar, ber smörgåsar och hålla snyggt, ta betalt och röja undan med mera), och att tillsammans med så många andra få det att funka, imponerade på mig.

Överraskande många kom redan första morgonen, eller som en av medhjälparna sa till mig: ”Halva Köpenhamn är här!”. Och trots att det strömmat tusentals människor genom faciliteterna under dagarna, så fungerade allt förvånansvärt smidigt. Och det var mäktigt att se och uppleva, eftersom hela Europa-touren som Amma genomför årligen, bygger på frivilligarbetet, på seva. Alla skänker sin tid och sina förmågor, och så snurrar det på helt enkelt.

»One should see any opportunity to serve as a rare and precious gift…and never waste such an opportunity.« ~ Amma

Under två dygn skapade jag, som en liten arbetsmyra tillsammans med hundratals, kanske tusentals andra, ett välfungerande community, ett sammanhang där vi alla gjorde vårt allra bästa för för allas bästa. Glada miner, vänliga leenden, kramar och uppmuntran, hjälpsamhet och givmildhet.

Det gör oss gott att genomföra dessa acts of selfless service, dessa handlingar av osjälviskt arbete. Eller… det gör mig gott. Kanske kan jag inte tala för alla? Eller kanske kan jag det trots allt? Tror få människor, om några, skulle undgå de positiva effekterna av att vara till glädje för andra på detta viset? Och det leder mig osökt in på Engagemang, som är veckans bok som jag ännu inte läst klart… så den tråden plockar jag upp i söndagsinlägget helt enkelt!

Lycklig av en kram?

Kan man blive lykkelig af et knus?

Det är rubriken på en artikel om upplevelsen av att få en kram av indiska Amma, spirituell och humanitär ledare, som kommer till Köpenhamn den 23-24 oktober, som ett stopp i hennes europeiska turné.

Så snart lär jag få reda på huruvida det är möjligt, eftersom att jag ska dit – nyfiken i en strut, det är jag sannerligen. Har inte hittat till Amma av mig själv, utan det är en mycket god vän som varit i Ammas ashram Amritapuri i Kerala under en period, som gjorde mig uppmärksam på det hela. Eftersom hon ska dit och göra seva (dvs volontära), så anmälde jag mig också. Bara möjligheten att få ägna två dagar i sällskap med min vän gör mig lycklig… så kanske kramen av Amma bara blir grädde på moset?

Satan i gatan…

… så berörd jag blev av denna boken. Har dragit mig från att plocka upp den, tänkt Nä, det är nog inget för mig, vad tusan bryr jag mig om en bok om ett hockeylag liksom…

Nåväl. Tji fick jag, kan jag villigt erkänna, för när jag väl plockade upp den och började läsa så var jag fast. Har gått och lagt mig sent om kvällarna, och ändå fått slita mig från boken. Ikväll har jag suttit här uppkrupen i soffan och plöjt sista fjärdedelen.

Och jo. Verkligen alltså. Satan i gatan, så berörd jag blev. Ömsom tårögd, förbannad och lycklig. Ungefär som livet självt. Det går upp och det går ner, och ibland skiter det sig rejält bara för att i nästa stund gå fenomenalt bra.

Fredrik Backman kan verkligen skriva. Nånstans i boken skrev han om föräldraskap och kärleken till ens barn och slutade stycket med Själen välter. och jag smälter – fingertoppskänslan han uppvisar är imponerande. Fantastiskt väl skildrar han det svåra i att vara människa, genom att i ord yppa det som vi – jag! – kan ha svårt att ens erkänna inför mig själv. Men så står det där, på pappret, och jag inser, än en gång, att jag inte är ensam. Det är inte bara jag som tänker sådana tankar, det gör många fler. Åtminstone Fredrik Backman. Och då känner jag att jag är i gott sällskap.

Skrev upp fem passager som jag blev extra berörd av… eller åtminstone som jag hade sinnesnärvaro nog att notera. För stora delar av boken består av passager som berörde mig alldeles särskilt, så pass att jag släppte taget lite och bara läste, levde mig in, lät hjärtat snörpas åt, smärtan ila uppför benen och skrattet porla över mina läppar. Här kommer en av de fem:

”En av de enklaste sanningarna som finns om både städer och människor är att de oftast inte blir vad vi säger åt dem att vara, de blir vad de får höra att de är. Läraren har alltid fått höra att hon är för ung för det här. För snygg. Att de inte kommer respektera henne. De där pojkarna har fått höra att de är andra saker: Björnar. Vinnare. Odödliga. 

Hockeyn vill ha dem så. Behöver dem så. Deras tränare lär dem det för att de ska våga gå för fullt in i en närkamp på isen. Ingen funderar på hur man ska stänga av den attityden när de lämnar omklädningsrummet. Det är förstås lättare att lägga skulden på henne: Det är hon som är för ung. För snygg. För känslig. För kränkt. För svår att respektera.”

I ljuset av #metoo känns Björnstad extra viktig. Den säger inte vad vi ska göra, eller hur… men den väcker mången fråga, och ger tankespjärn på allra bästa vis. För vad är det vi låter folk få höra att de är? Och vad leder det till?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Björnstad” av Fredrik Backman.

Älskar livet!

Häromdagen skickade jag följande Vibermeddelande till Wivan:älska livet

Lite kortfattat och styltat måhända, men jag vet att Wivan förstod dess andemening. Det vill säga – att oavsett i vilken fas jag befinner mig i i den bergochdalbana som är livet, så kan jag se, uppskatta och älska det jag upplever i stunden – för det är det som är livet. Och det är så fantastiskt härligt!

Jag kan vara nere, och älska livet. Fast jag helst inte skulle vilja vara nere, så är jag helt ok med att jag är det. För jag vet att det är för stunden, det varar inte för evigt, något annat kommer. Förr eller senare.

Och jag kan vara uppe, hög av livslust, och älska livet. Fast det kan vara lite utmattande att vara så där saligt lycklig, och jag vet att även detta kommer att passera, förr eller senare. Och det är helt ok det med.

Jag älskar att uppleva det som är livet. Och att ha det som ett slags grundton i livet är så oerhört underbart, och skiljer sig så från min upplevelse av livet, förut. Då var det mer något att genomlida på något vis. Och inte för att mitt liv varit skit, inte alls, långt ifrån till och med. Men i svackorna så var mitt inre välbefinnande så långt borta från mig, och idag är det mig *oftast!* så väldigt närbeläget och allom närvarande. I med- såväl som motgång.

Dagen efter skrev Charlotte motsvarande sak, fast något mer välformulerat som den ordkonstnär hon är, i en morgonstatus på Facebook. Jag log, igenkännande, och skrev en kommentar att jag visste precis vad hon menade. Vet du?

Lycklig, eller lyckligare?

Wivan bloggade häromdagen om något hon sett på yoga_girl Rachel Brathens Instagram, nämligen (och jag översätter):

lyckligare

Bild tagen på Innocarnival i Malmö, nov 2014

1. Skriv en lista över saker som gör dig riktigt, fullkomligt och totalt lycklig
2. Skriv en lista över saker du gör varje dag
3. Jämför listorna
4. Ställ om. Gör lista #2 mer lik #1

Jag länkade till Wivans inlägg på Facebook. Det resulterade i en liten diskussion om hur omöjligt det där vore i verkligheten, pga allt som vi måsta göra. Städa, handla, laga mat, tvätta, betala räkningar, rensa avlopp osv.

Men nä. Jag tror inte alls det är omöjligt. Kanske för att jag just gått en 90-dagars kurs i Creating the impossible. Kanske för att jag tror att många av oss på första listan skulle skriva saker som tid spenderad med nära och kära, en stund i naturen, att få ta en fika med sin älskade, osv. Och varför skulle det vara omöjligt att åstadkomma?

Det är väl eg hela poängen med en uppgift/utman som denna, att öka medvetenheten kring 1) vad jag tycker är riktigt viktigt i livet, sånt som ger mig glädje och 2) inse att det finns utrymme för mer sånt, om jag tänker efter lite grann.

Och jag har en känsla av att det finns saker på listan över det där vardagliga som vi gör utan att vi har stämt av på sistone om de ger önskat resultat. Kanske finns det både en, två eller tre vanor vi kört långt utöver dess bäst-före-datum. Att lista dem kanske kan hjälpa mig att få upp ögonen för just sånt. Som jag då kan ta bort, eller dra ner på, och vips skapas utrymme för något från lista nr ett att ta plats i mitt liv.

Har du funderat över vad som gör dig lycklig, eller lyckligare?