Skogens salt, en novellsamling av Nguyên Huy Thiêp, som enligt Bokförlaget Tranans författarporträtt i boken, klassas som ”sin generations främste författare, omstridd, tidvis förföljd, men beundrad för sin nyskapande litterära stil och respekterad för sin orädda kompromisslöshet”.
Under läsningen skrev jag upp tre sidangivelser. Sidan 35, 116 och 124. På sidan 35 fångades jag av följande fras:
”‘Mitt barn, förstår du då inte att godtrogenheten hjälper oss att leva?’ sade far med en röst som kvävdes av rörelse.”
”Den som har hjärta är naiv
Är det inte naiviteten som ger oss vingar
att flyga med till himlen?”
Jag blir lika förvånad varje gång jag söker på min blogg efter ett inlägg jag bestämt vet mig ha författat, på tema naivitet, eftersom jag aldrig hittar det. Troligen för att jag aldrig skrivit det (kanske det kommer endera dagen). Jag minns så väl den gången jag verkligen landade i en stolthet över min naiva syn på världen, i samband med #skolvåren:s #afkUmeå, där jag deltog i en workshop som Johline höll i, med rubriken:
Dum eller visionär? Naiv nog att våga förändra.
Letade lite i gömmorna och hittade följande foto, som jag lagt upp på Instagram i samband med workshopen. Bildtexten löd: Johline leker med ordet NAIV – hur tänker du kring det ordet?
När jag så satte mig för att skriva detta inlägg, och såg godtrogenhet på första nedslaget och naivitet på andra, så gläds jag. För sedan, slutligen, på sidan 124, kommer följande samtal som knyter ihop säcken:
”- Är ni samlare?
– Nej, jag är poet, svarade den okände och lyfte blicken. Den enda han tycktes se var den unga flickan. Det gjorde modern orolig.
– Så ni skriver dikter? sade den unga flickan beundrande.
Modern lade armarna runt axlarna på sina barn och drog dem till sig, som ville hon skydda dem från fara.
– Med all respekt, sade den gamle trotjänaren blygt, det är allt ett bra farligt yrke det ni utövar.
Den okände log. […]
– Ni borde inte säga så där! sade modern förebrående till den gamle.
– Jag har upplysningen från själve poliskommissarien, frun. Han har förklarat att i händelse av oroligheter är det alltid poeterna som man arresterar först.
Alla satt tysta. […]”
Kanske är det så, att poeterna arresteras först, helt enkelt för att det är de som är naiva nog att våga förändra, eller åtminstone, de som är naiva nog att våga förändring?
Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.
Onekligen slås jag emellanåt av tanken, när jag scrollar ner i flödet av blogginlägg jag skrivit, att detta allt mer verkar bli en bokblogg. Det vill säga, en blogg där texterna handlar om böcker. Det kommer dock inte att bli en renodlad bokblogg, åtminstone inte som jag ser det nu. Snarast är det väl så att det myckna bokbloggandet helt enkelt är ett direkt resultat av att jag har väldigt mycket fokus på böcker för tillfället.
Fredrik Backman kan verkligen skriva. Nånstans i boken skrev han om föräldraskap och kärleken till ens barn och slutade stycket med Själen välter. och jag smälter – fingertoppskänslan han uppvisar är imponerande. Fantastiskt väl skildrar han det svåra i att vara människa, genom att i ord yppa det som vi – jag! – kan ha svårt att ens erkänna inför mig själv. Men så står det där, på pappret, och jag inser, än en gång, att jag inte är ensam. Det är inte bara jag som tänker sådana tankar, det gör många fler. Åtminstone Fredrik Backman. Och då känner jag att jag är i gott sällskap.
HERO - the coach 