För två år sedan tillägnade Rebecka denna dikt till mig och andra förändringsagenter för en bättre plats för oss alla. Jag lyssnade andäktigt och rördes på djupet, av orden.

Idag, två år senare, skickar jag ut Rebeckas vackra stämma i etern igen, i hopp om att fler väljer att följa Rebeckas uppmaning: att ge liv till den värld som är möjlig. 

Det kräver något av mig. Av dig. Av oss.
Det kräver att vi väljer, medvetet.
Valet står mellan att spela på kärlekens trummor, snarare än rädslans lyra.
Och det är ett val som görs om, och om igen.
Du kan, som jag, fatta ett grundläggande värderingsbeslut, att du vill välja kärleken.
Men likväl är det i stunden som det visar sig om det är valet som blir gjort.
Därför behöver jag, och kanske du med, gång efter annan göra det aktiva valet.
Kärlek. Kärlek. Kärlek.

Blåkullafärd