Det längsta kriget

I andra kapitlet (krönikan) i Rebecca Solnits bok Män förklarar saker för mig, går under rubriken Det längsta kriget, går hon ut hårt: Vi har mängder av våldtäkter och våld mot kvinnor i det här landet och på vår jord, men det ses nästan aldrig som en fråga om medborgerliga eller mänskliga rättigheter, eller som en kris, eller ens som ett mönster. Våldet har ingen ras, ingen klass, ingen religion eller nationalitet, men det har faktiskt ett kön.

Och innan du nu sätter kvällsmackan i halsen, så fortsätter hon med att tydligt dementera att det rör som om alla män. För, som hon skriver: även om så gott som alla förövare av sådana brott är män, innebär det inte att alla män är våldsamma. De flesta är det inte. […] Men det vi pratar om här är pandemin av mäns våld mot kvinnor, både partnervåld och våld utfört av främlingar. 

Så #inteallamän-kommentarer undanbedes tacksamt. Det är k l a r t att det inte handlar om alla män! (Och om du tvivlar på att Solnit verkligen tycker det, så skriver hon ett par sidor längre fram följande: Fler och fler män blir goda allierade – och det har alltid funnits några. Godhet och kärleksfullhet har aldrig haft något kön, och det har inte empati heller.)

Den där empatin förresten, kanske inte alls ska stå inom parenteser i denna min andra bokreflektion kring Män förklarar saker för mig. Kanske är det just förmågan (vanan att? viljan till?) empati som skulle kunna vara skillnaden som gör skillnad? Ett sätt att få upp ögonen för hur det är att gå i någon annans skor är att lyssna till vad de har att säga. Solnit fick ett brev som beskrev just en sådan händelse:
I somras skrev en man till mig och beskrev en collegekurs där studenterna blev tillfrågade om vad de gör för att skydda sig från våldtäkt. De unga kvinnorna beskrev alla de invecklade metoder de använde för att vara på sin vakt, hur de begränsade sina liv, vidtog försiktighetsåtgärder och i princip tänkte på våldtäkt hela tiden (medan de unga männen i gruppen, tillade han, gapade av förvåning). Avgrunden mellan deras världar hade plötsligt, för ett litet ögonblick, blivit synlig.

Avslutningsvis vill jag bara fråga om du vet vad den vanligaste dödsorsaken för gravida kvinnor i USA är? Svaret är fullkomligt absurt, horribelt och in-i-helvete-åt-pipsvängen-galet: Äkta makar.

Äkta makar…. Det är så jag vill börja gråta, lägga mig ner och dö och dra något gammalt över mig, i en och samma vända. Men icke sa Nicke. Jag bokreflekterar istället!

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på min andra bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

#blogg100 – inte ens med ögonen.

En kvinna i Berlin, denna bok som – bland mycket annat – öppnade mina ögon för utsattheten hos kvinnan. Och samtidigt – den enorma styrkan. Hur livsviljan är oändligt svår att släcka, hur våldtäktsskämten blir en del i överlevnadsstrategin, ett sätt att förringa det våld som kvinnorna utsattes för, gång efter gång, ung som gammal. Förödande läsning, och samtidigt, ett så viktigt budskap. Ett rop, till mig, som säger: vi kan inte fortsätta kriga. De kostar för mycket. Alltid!

Men så kommer meningen som gör att jag landar rakt ner i min egen vardag, i nuet:
”Han talade korthugget men inte ovänligt och tafsade inte på något sätt på oss, inte ens med ögonen.”

boldomaticpost_tafsade-inte-pa-nagot-satt-paInte ens med ögonen!
Inte ens med ögonen tafsade ryssen på dem, när Anonym och hennes tvättkamrat, som efter krigsslutet kommenderats att bistå vid förläggningen, stod vid karet och tvättade lass på lass av vita rockförkläden, skjortor och handdukar, åt ryssarna.

Har aldrig uttalat tanken högt på det viset, men igenkänningen är hög. Känslan när någon, med ögonen, är för närgången, klär av, tar sig friheter som inte är hens att ta. Har säkert gjort det själv, så jag ska inte kasta sten i glashus, men detta ger mig utrymme att utforska vad det är att vara människa – vad gör jag, ur egna drifter och begär, som smärtar och sårar, som tafsar otillbörligt på en annan själ? I mellanrummet mellan oss två – vad blir till där, om jag tittar, och du upplever att jag tafsar med ögonen? Vad ger vi upphov till? Hur tar jag ansvar för mig, utan att begå våld gentemot dig, i vilken form det än månde ta?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 4 av 100.
Boken ”En kvinna i Berlin” av Anonym.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com