Etikettarkiv: fakta

Fakta vs Åsikt

Publicerad den av
5

Vi tar det igen: 
Du har en plan. Du vill åstadkomma något. Du agerar och får ett resultat.
Kanske blev resultatet precis det du avsåg att åstadkomma. Kanske blev det delvis det du avsåg, eller så blev resultatet definitivt nått helt annat än vad du avsåg. Men oavsett vad, så har du ett resultat. Och det resultatet är ren och skär fakta.

Sen då?
Jo, om resultatet blev det avsedda, kanske du tänker Wihoo, så lyckat resultat. Det här blev ju helt fantastiskt, så lyckad jag känner mig!

Om resultatet blev lite sisådär, kanske du tänker Njae, det blev ju inte helt lysande det här, fast, det duger kanske.

Och om resultatet inte alls blev det avsedda, är risken stor att du tänker Amen gud så kass jag är, vilket katastrofalt misslyckande, jag är ju helt värdelös, lika bra jag lägger ner, det här kommer ju aldrig att gå. 

Ovanstående är exempel på åsikter, på mitt dömande, mina tankar, om resultatet.
Och vad händer när jag, du, vi alla lite till mans, förväxlar åsikten med fakta?

Jag skulle tro att jag inte är ensam om att landa i en rädsla för misslyckandet, en rädsla som lätt gör mig handlingsförlamad, vilket leder till passivitet. För är jag rädd för misslyckandet (dvs åsikten om) så kommer jag med stor sannolikhet inte att agera. Och mitt icke-agerande gör att jag inte ger mig en chans att ta reda på vad jag hade kunnat få för resultat.

Fakta = Önskat eller oönskat resultat.
Åsikt = Lyckat eller misslyckat resultat.

 

Inför en oförutsägbar framtid

Publicerad den av
6

Nio tips till mina söner (som nu slutar grundskola respektive gymnasium) inför en framtid som är väldigt oförutsägbar:
1. Följ er passioner – de kommer att vara era hållbaraste tillgångar.

2. Håll i er daglig rörelse – för att ge er själva bättre förutsättningar för att utveckla och behålla både psykisk och fysisk hälsa.

3. Sök upp era bästa lärare – de kan vara era berikande kunskapskällor, förebilder och medskapare i allt ni lär och gör.

4. Låt frågeperspektivet ”varför inte” väga minst lika tungt som ”varför” – då minskar risken att ni mentalt låser in er i befintliga föreställningar och problemformuleringar.

5. Delta i massor av mini-kurser i alla möjliga och omöjliga ämnen – då ökar er förmåga att konstruktivt kunna koppla ihop olika fenomen, frågeställningar och framtidsscenarier.

6. Ta er tid att träna på användning av nya teknologier – då minskar risken att ni blir i händerna på tekniken och de som utvecklar tekniken.

7. Sök er till fakta och flera perspektiv i alla frågor – då slipper ni vara så utlämnade till era fördomar och medialogikens konfliktsökande känsloduschar.

8. Odla er förmåga att kreativt fleranvända det ni redan har – då ökar chansen att ni kan utvinna värden och skapa nya funktioner på ett hållbart sätt.

9. Ta alla tips ni får med en nypa salt – de speglar alltid tipsarens egen föreställningsvärld.
/ Er ömme fader

Så skrev han, den kloke Thomas de Ming, på sin Facebook-sida. Jag frågade omedelbart om jag fick norpa och dela vidare, och fick en tumme upp i retur. Nu har jag inte två söner som slutar grundskola och gymnasiet inom kort, men det skiljer inte alltför mycket trots allt. Äldsten tar studenten nu, medan yngsten går ut sjuan. Oavsett vilket, så tänker jag att dessa nio punkter är ganska relevanta, oavsett ålder. Så jag kastar ut dem i etern i hopp om att flera kan inspireras av dem.

Män förklarar saker för mig

Publicerad den av
9

Män förklarar saker för mig är både titeln på en bok av Rebecca Solnit som jag just läst, som ett inlägg hon inledningsvis lät publicera på TomDispatch.com. Hon avslutar första kapitlet, dvs just den titelbärande krönikan, på följande vis:
De flesta kvinnor utkämpar ett två-frontskrig, ett krig som gäller det föregivna ämnet och ett som helt enkelt gäller rätten att yttra sig, att ha idéer, att vara någon som anses sitta inne med fakta och sanningar, att ha ett värde, att vara en människa. Det har blivit bättre, men det här kriget kommer inte att ta slut under min livstid. Jag utkämpar det fortfarande, naturligtvis för min egen skull, men också för alla de yngre kvinnor som har något att säga, i hopp om att de ska få säga det.

Det är en särdeles läsvärd bok, och jag är glad att jag äntligen läst den (utgiven initialt 2014). Tre saker framträder extra tydligt för mig när jag läser boken:

För det första så lyckas Rebecca förhålla sig till ”inte alla män”-frågan på ett tjusigt sätt. Med den största respekt och värme konstaterar hon att det, så klart, inte handlar om alla män. Samtidigt som hon är tydlig med att det finns något i den våldsbejakande kulturen som stora delar av världen ”bekänner sig till” som verkar drabba (drabba? Är det rätt ord? Kanske. Kanske inte. Men jag använder det i väntan på ett bättre ord…) män i högre utsträckning än kvinnor.

För det andra så är hon en fena på att blanda både fakta och åsikter i sina texter, på ett sätt som gör det väldigt tydligt vad som är vad. Åtminstone för mig, vid första genomläsningen. För jag har redan konstaterat att detta är en bok värd att läsa både två och tre gånger.

För det tredje så älskar jag det faktum att hon lyckas med konststycket att hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt. Hon ser komplexiteten i frågor som kvinnoförtryck och maktmissbruk, och räds inte att problematisera det hela, utan att kategoriskt fördöma vare sig den ena eller andra sidan på kuppen. Mer sånt tack.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en första bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

#blogg100 – Från fakta till förslag.

Publicerad den av
2

Läser en krönika av Emmy Rasper. Starkt, öppet, sårbart blottar hon sitt inre, sina demoner, svårigheterna hon fajtas mot dagligdags. Hon frågar: Har ni andra också krig med er själva och era hjärnor?

De allra flesta har nog det. Jag vet att jag gjorde det, krigade för fullt. Men jag har slutat. Och det är nog något av det bästa jag någonsin gjort. En gåva till mig själv, som har så enorma efterverkningar, till det bättre, att det är svårt att förstå var jag vore idag om jag inte fattat det medvetna valet för ett antal år sedan. Jag gick igenom många steg på vägen till att kunna säga – och stå för – påståendet att jag slutat ta fajten på insidan. Det tog flera år, uppemot ett decennium eller kanske tom lite mer.

Tog sin början när jag blev lämnad av min make, höggravid med första barnet. Där vågade jag fråga mig om jag tyckte om den jag var. Och än viktigare, när jag svarade Nej, så slog jag inte på mig själv (inombords).

En viktig vändpunkt var besöket hos terapeuten ett antal år senare, då jag tappade hakan av att förstå att när jag tabbat mig, så behöver jag inte banka på mig själv (inombords).

Och sen kom då stunden där det vände på riktigt, för evigt. Innan dess hade jag försökt, jobbat hårt, växlat mellan att fajtas och att undvika att ta fajten, men till slut så förstod jag, till fullo, det som Patrik Rowinski beskriver så här i Bortom Tanke:

”Antingen tror vi på rösten i våra huvuden och förlorar oss i vad den säger eller så behåller vi vår mentala position som den som observerar rösten. 

När vi observerar tankar förvandlas de från fakta till förslag. 

Tankar säger allt men menar ingenting.”

Insikten, att jag i n t e måste tro på det tankarna i mitt inre säger. Att den inre diktatorn inte har mer att säga till om än någon av de andra rösterna i mitt inre. Att de alla bara är just det – en röst som ”läser upp” de tankar som kommer till mig. Eller kanske snarast det är så att den första tanken trillar in, och sen är det kattfajt bland de inre rösterna, vilken som ska få fatt i den, greppa tag, krampaktigt och vägra släppa taget. Hålla fast vid den och utvidga den, gräva ner sig i den, upprepa den, om och om igen, med större eller mindre variationer. Ihärdigt till tusen.

Har man tur, så är det inte den inre diktatorn som vinner den kampen, men för mig var det ofta (oftast) det. Den hårda rösten som fick sitt livsberättigande genom att totalt dissa mig och allt jag gjorde, oavsett om det blev – förment – lyckat eller misslyckat. Det spelade ingen roll för diktatorn, det gick att dissa oavsett resultat.

När jag förstod att jag inte behövde falla i diktatorns fälla (eller någon av de andra inre rösterna, för den delen), utan att det gick att observera den, så gick de just från att vara fakta till förslag. Och ärligt talat – varför skulle jag lyda förslag från en mer eller mindre totalt galen inre röst vars enda drivkraft verkade vara att få mig att må skit? Så jag slutade. Och vet du? Den inre diktatorn har flyttat vidare. Eller så är det bara så att jag blivit döv för hens röst, för jag hör den ärligt talat inte längre. Jag har tappat förmågan att vara så elak mot mig själv, och det må du tro har inneburit en stor förändring i hur det är att vara jag.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 21 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

Att bringa klarhet i livets nycker

Publicerad den av
Svara

Läser ett par av de texter jag skrivit senaste tiden. Hjärtat kramas om. Jag läser, och känner med mig själv, den Helena som skrev, i stunden, som gav uttryck för oro, frustration, sorg, kärlek, önskan och drömmar, och så mycket annat.

Jag ser fakta och åsikter i en salig blandning. Känslorna växlar, från stund till stund. Emellanåt lägger jag åsikter på det jag upplever. Ibland gagnar det mig, ibland inte. Att jag får syn på det – att jag värderar det jag upplever – underlättar, för det hjälper mig att låta känslorna komma och gå, som en våg som sveper över mig. Det hjälper mig att inte ta mig själv på blodigt allvar. Det gör det enklare att andas igenom känslorna som stundtals är så starka att det är svårt att andas.

Jag ser produktiviteten. Som väcktes igen efter en månad; under den första månaden som separerad blev det mindre skrivet. Gläds åt att jag hittat tillbaka till morgonritualen, där en stunds skrivande ingår innan jag lämnar sängen. Jag samlar texter på hög. Publicerar visst och låter annat ligga till sig. Kanske det är texter som aldrig ser dagens ljus. Kanske blir det en bok någon gång. Tanken finns där. Och texterna. Som idag känns för råa, nakna. Utelämnande. Av mig, det är en sak. Men av andra berörda; det är något att vara vaksam om. Så jag skriver. Och fortsätter samla på hög.

Jag ser hur jag växlar mellan svenska och engelska. Gläds åt att jag har två språk, som ger mig möjlighet att uttrycka mig utifrån det som kommer till mig, som lika ofta är på engelska som på svenska. Blir det en bok kanhända texter får översättas, från det ena till det andra språket, så helheten framkommer.

Jag läser mina texter, och kramar om mig själv. Påminns om att jag i tidigare stunder av kris, uppbrott, omvälvande förändring också har tytt mig till orden, till penna och papper, till skrivandet. Insikten att det är ett verktyg som spelar stor roll för mitt välbefinnande. Att jag ges klarhet när jag släpper ut tankar som annars kunde snurrat rundor i evighet innanför pannbenet. Nu slår de månne en kullerbytta eller två, innan de gör en volt ner på pappret. Där får jag syn på dem, på mig, på sinnesstämning i stunden, på sammanhang.ordenUtan orden, utan förmågan att med ordens hjälp bringa klarhet i livets nycker – var vore jag då? Vem vore jag då? Oändligt mycket mer förvirrad, rädd, ensam och förtvivlad. Tror jag. Vet inte. Och det spelar ingen roll. För skriver gör jag. Och så länge förmågan finns där, kommer den stå vid min sida i mörka, så väl som ljusa stunder. Det är jag innerligt tacksam för. Har du testat? Att få syn på dig själv, i skrivandet?