För två år sedan tillägnade Rebecka denna dikt till mig och andra förändringsagenter för en bättre plats för oss alla. Jag lyssnade andäktigt och rördes på djupet, av orden.

Idag, två år senare, skickar jag ut Rebeckas vackra stämma i etern igen, i hopp om att fler väljer att följa Rebeckas uppmaning: att ge liv till den värld som är möjlig. 

Det kräver något av mig. Av dig. Av oss.
Det kräver att vi väljer, medvetet.
Valet står mellan att spela på kärlekens trummor, snarare än rädslans lyra.
Och det är ett val som görs om, och om igen.
Du kan, som jag, fatta ett grundläggande värderingsbeslut, att du vill välja kärleken.
Men likväl är det i stunden som det visar sig om det är valet som blir gjort.
Därför behöver jag, och kanske du med, gång efter annan göra det aktiva valet.
Kärlek. Kärlek. Kärlek.

Blåkullafärd

Låt oss flyga till Blåkulla ikväll,
Till landet där allt är möjligt

Kom upp mina systrar och bröder till dans,
För att hedra allt som är viktigt

Släpp dina bojor, släpp dina kval,
Det är de som fjättrar dina vingar

Vi rider ej på kvast eller gris,
Enbart på skapelsens vindar

Där, vid brasans varmaste mitt,
Klingar ord och sånger om dig,

— om mig, om oss, om Vi,
om hem, om jord, om liv

Det som varit, har en gång varit,
men är också, i allt det som är

Död ger liv och liv ger död,
I skapelsens oändliga cirkel

Många har gått före — och dött i sin kamp,
De för makten farliga i visdom

De dansar vid vår sida denna magiska natt,
Och sjunger sånger om liv, om mod och kraft

Vi är många, vi är starka, vi är farliga nu
För alla dem som på rädslans lyra vill spela

Så låt oss mötas på Blåkulla ikväll,
Och ge liv till den värld som är möjlig.

—

av och med Rebecka Hagerfors.