Etikettarkiv: kvinnor

Män förklarar saker för mig

Publicerad den av
9

Män förklarar saker för mig är både titeln på en bok av Rebecca Solnit som jag just läst, som ett inlägg hon inledningsvis lät publicera på TomDispatch.com. Hon avslutar första kapitlet, dvs just den titelbärande krönikan, på följande vis:
De flesta kvinnor utkämpar ett två-frontskrig, ett krig som gäller det föregivna ämnet och ett som helt enkelt gäller rätten att yttra sig, att ha idéer, att vara någon som anses sitta inne med fakta och sanningar, att ha ett värde, att vara en människa. Det har blivit bättre, men det här kriget kommer inte att ta slut under min livstid. Jag utkämpar det fortfarande, naturligtvis för min egen skull, men också för alla de yngre kvinnor som har något att säga, i hopp om att de ska få säga det.

Det är en särdeles läsvärd bok, och jag är glad att jag äntligen läst den (utgiven initialt 2014). Tre saker framträder extra tydligt för mig när jag läser boken:

För det första så lyckas Rebecca förhålla sig till ”inte alla män”-frågan på ett tjusigt sätt. Med den största respekt och värme konstaterar hon att det, så klart, inte handlar om alla män. Samtidigt som hon är tydlig med att det finns något i den våldsbejakande kulturen som stora delar av världen ”bekänner sig till” som verkar drabba (drabba? Är det rätt ord? Kanske. Kanske inte. Men jag använder det i väntan på ett bättre ord…) män i högre utsträckning än kvinnor.

För det andra så är hon en fena på att blanda både fakta och åsikter i sina texter, på ett sätt som gör det väldigt tydligt vad som är vad. Åtminstone för mig, vid första genomläsningen. För jag har redan konstaterat att detta är en bok värd att läsa både två och tre gånger.

För det tredje så älskar jag det faktum att hon lyckas med konststycket att hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt. Hon ser komplexiteten i frågor som kvinnoförtryck och maktmissbruk, och räds inte att problematisera det hela, utan att kategoriskt fördöma vare sig den ena eller andra sidan på kuppen. Mer sånt tack.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en första bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

Att välja inställning till livet

Publicerad den av
5

”Medan Enid backar med huvudet för att få fokus på texten slås jag av den diametrala skillnaden mellan hennes och farsans åldrandeprocess. Enid [83 år gammal] har likt min mamma och andra äldre kvinnor i familjens vänskapskrets fortfarande en brinnande nyfikenhet. Hon tränar, skaffar sig nya vänner, vågar vara äventyrlig och öppen. Don, Hilmi och pappa utgör exempel på ett åldrande som snarare koagulerar tillvaron. De är inte intresserade av särskilt mycket nytt, tror att de vet det mesta värt att veta och tar ytterst sällan några risker. Gubbarna verkar mest övertygade om att världen är befolkad av idioter. De delar en nästan cynisk trötthet på livet medan de äldre kvinnorna i min omgivning i allra högsta grad är levande och upptäckstörstande.”

Jason ser skillnader i åldrande – ett åldrande som fortsatt innehåller nyfikenhet och utforskande, glädje och öppenhet. Och ett helt annat, ett slutet, stängt, stumt och cyniskt åldrande. Jag har sett båda exemplen, även fast de inte varit fullt så tydligt könade som Jason beskriver det. Men jag skulle vilja ta det ett steg längre – för detta har inte egentligen med åldrande att göra, med mindre än att man ser hela livet som en enda lång åldrandeprocess, och det stämmer ju för all del.

För nog känner jag lika många unga och medelålders själar i båda kategorierna som jag känner gamla dito. Är det inställningen till livet i stort, som gör att de förstnämnda, de öppna, de nyfikna, faktiskt håller sig öppna och nyfikna ända in på ålderns höst? Likväl som de som tidigt i livet med ironi och cynism dissar allt och alla som inte tycker och tänker precis som de själva; är det inte som om de långsamt begraver sig själva årtionden innan det faktiskt är dags?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”En droppe midnatt” av Jason Timbuktu Diakité.

Tät!

Publicerad den av
7

Visste du att var tredje kvinna någon gång i livet drabbas av besvär med ofrivilligt urinläckage vid hosta, hopp och ansträngning?

Ameh, ska hon aldrig sluta lyfta saker som gör sig bäst i det fördolda?
Nej. Tänkte inte det. I takt med att jag vågar lyfta saker, som oftast befinner sig i det fördolda, desto mer lär jag mig. Om mig, om världen. Och nästan varje gång stärks jag i att jag aldrig är ensam med mina funderingar. Eller problem. Eller rädslor.

Människan upplever i mångt och mycket samma saker som sin nästa. Och det är en stor insikt. Den insikten kan ge mig kraft att stå emot min inre tankeläsare som tror sig veta vad andra tycker och tänker. Och den där inre tankeläsaren är allt som oftast den fränaste kritikern jag skulle kunna få, missnöjets och misstrons röst. Ekande högt inom mig, tystar den mig. Av rädsla för att den spå sanningen.

tätMen med tiden har jag lärt mig att den sällan gör det. Spår sanningen alltså. Så jag ignorerar rösten inom mig, som varnar mig för att skriva om inkontinens, och börjar berätta om Tät. Tät är appen som kan hjälpa kvinnor att stärka sin bäckenbottenmuskulatur genom dagliga knipövningar, som den dessutom kan påminna om att göra, och också berättar hur de olika knipen kan användas i vardagen, som ett sätt att förebygga risken att kissa på sig, om så bara när man hostar. För ja. Så löjligt kan det vara. Om jag hostar eller nyser oförhappandes, så är risken stor att det samtidigt kommer lite kiss i trosan. Och det är ganska trist, ärligt talat. Det är det. Och jag är inte ensam. Var tredje kvinna drabbas, skrev jag inledningsvis. Titta dig omkring – du lär känna ganska många kvinnor som lever med detta. Det gör det förunderligt att vi inte pratar (mer) om det. Eller?

Så nu både pratar jag om det och testar Tät. Kniper i olika former, tre gånger dagligen. Kanske du ska börja knipa med mig?

Att spara eller inte spara, det är frågan!

Publicerad den av
1

Jag håller ju på med ett omöjlighetsprojekt som jag döpt till #cleanse4expansion, som handlar om att rensa genom hela mitt fysiska hem och mitt digitala viste, samt blogga om det. Dottern rensade ut allt från sitt rum i helgen som hon inte längre ser fyller någon funktion i hennes liv och jag går nu igenom IKEA-kass på IKEA-kass för att se om det är något som lillebror, bonusbarnbarn eller andra kan ha glädje av.

skolkatalogerMitt bland böcker, trasiga hörlurar, urvuxna kläder och kortlekar låg en hög med skolkataloger från i princip hela hennes grundskoletid. Utsorterade. Osentimentalt, på det där viset som hon är, dottern min.

Men där blev det liv på mina tankemonster ska du veta! Så pass velig kände jag mig att jag tog ett foto och la ut på Instagram, Facebook och Twitter, med frågan om jag ska kasta dem (utsorterade som de är av dottern min) eller om jag ska spara dem till henne, för den händelse hon ångrar sig och någon gång i framtiden skulle vilja sitta och bläddra i dem (ofta till mycken skratt och pinsamhet, enligt min personliga upplevelse!)?

Och gisses vilket engagemang det drog igång. Inte säker på om jag nånsin fått så mycket kommentarer och tankar på något inlägg. Majoriteten verkar helt klart säga spara, men det finns förslag om digitala alternativ (scanna och kasta de fysiska katalogerna) och några få som säger kasta dem.

Och jag? Tja, jag är fast i limbo fortfarande. Och eftersom jag är där, tänker jag att det kanske är läge att lägga dem bland fotoalbumen och ta itu med dem vad det lider. För tydligtvis är jag inte riktigt klar i tanken i detta nu.

Jag väljer dock i detta nu att lägga frågan om skolkatalogernas varande eller icke-varande åt sidan för stunden. Tänker att jag kommer att veta vad jag ska göra när tanken klarnar, vilket den kommer att göra, förr eller senare.

Har du sparat dina gamla skolkataloger? Och så undrar jag om det är lika vanligt att karlar sparar sina gamla skolkataloger, som det är att kvinnor gör det? Vad tror du?

Detta blogginlägg, nummer 30 av 100, är en del av #blogg100-utmaningen som just nu pågår i Sverige.