Det längsta kriget

I andra kapitlet (krönikan) i Rebecca Solnits bok Män förklarar saker för mig, går under rubriken Det längsta kriget, går hon ut hårt: Vi har mängder av våldtäkter och våld mot kvinnor i det här landet och på vår jord, men det ses nästan aldrig som en fråga om medborgerliga eller mänskliga rättigheter, eller som en kris, eller ens som ett mönster. Våldet har ingen ras, ingen klass, ingen religion eller nationalitet, men det har faktiskt ett kön.

Och innan du nu sätter kvällsmackan i halsen, så fortsätter hon med att tydligt dementera att det rör som om alla män. För, som hon skriver: även om så gott som alla förövare av sådana brott är män, innebär det inte att alla män är våldsamma. De flesta är det inte. […] Men det vi pratar om här är pandemin av mäns våld mot kvinnor, både partnervåld och våld utfört av främlingar. 

Så #inteallamän-kommentarer undanbedes tacksamt. Det är k l a r t att det inte handlar om alla män! (Och om du tvivlar på att Solnit verkligen tycker det, så skriver hon ett par sidor längre fram följande: Fler och fler män blir goda allierade – och det har alltid funnits några. Godhet och kärleksfullhet har aldrig haft något kön, och det har inte empati heller.)

Den där empatin förresten, kanske inte alls ska stå inom parenteser i denna min andra bokreflektion kring Män förklarar saker för mig. Kanske är det just förmågan (vanan att? viljan till?) empati som skulle kunna vara skillnaden som gör skillnad? Ett sätt att få upp ögonen för hur det är att gå i någon annans skor är att lyssna till vad de har att säga. Solnit fick ett brev som beskrev just en sådan händelse:
I somras skrev en man till mig och beskrev en collegekurs där studenterna blev tillfrågade om vad de gör för att skydda sig från våldtäkt. De unga kvinnorna beskrev alla de invecklade metoder de använde för att vara på sin vakt, hur de begränsade sina liv, vidtog försiktighetsåtgärder och i princip tänkte på våldtäkt hela tiden (medan de unga männen i gruppen, tillade han, gapade av förvåning). Avgrunden mellan deras världar hade plötsligt, för ett litet ögonblick, blivit synlig.

Avslutningsvis vill jag bara fråga om du vet vad den vanligaste dödsorsaken för gravida kvinnor i USA är? Svaret är fullkomligt absurt, horribelt och in-i-helvete-åt-pipsvängen-galet: Äkta makar.

Äkta makar…. Det är så jag vill börja gråta, lägga mig ner och dö och dra något gammalt över mig, i en och samma vända. Men icke sa Nicke. Jag bokreflekterar istället!

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på min andra bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

Att bringa klarhet i livets nycker

Läser ett par av de texter jag skrivit senaste tiden. Hjärtat kramas om. Jag läser, och känner med mig själv, den Helena som skrev, i stunden, som gav uttryck för oro, frustration, sorg, kärlek, önskan och drömmar, och så mycket annat.

Jag ser fakta och åsikter i en salig blandning. Känslorna växlar, från stund till stund. Emellanåt lägger jag åsikter på det jag upplever. Ibland gagnar det mig, ibland inte. Att jag får syn på det – att jag värderar det jag upplever – underlättar, för det hjälper mig att låta känslorna komma och gå, som en våg som sveper över mig. Det hjälper mig att inte ta mig själv på blodigt allvar. Det gör det enklare att andas igenom känslorna som stundtals är så starka att det är svårt att andas.

Jag ser produktiviteten. Som väcktes igen efter en månad; under den första månaden som separerad blev det mindre skrivet. Gläds åt att jag hittat tillbaka till morgonritualen, där en stunds skrivande ingår innan jag lämnar sängen. Jag samlar texter på hög. Publicerar visst och låter annat ligga till sig. Kanske det är texter som aldrig ser dagens ljus. Kanske blir det en bok någon gång. Tanken finns där. Och texterna. Som idag känns för råa, nakna. Utelämnande. Av mig, det är en sak. Men av andra berörda; det är något att vara vaksam om. Så jag skriver. Och fortsätter samla på hög.

Jag ser hur jag växlar mellan svenska och engelska. Gläds åt att jag har två språk, som ger mig möjlighet att uttrycka mig utifrån det som kommer till mig, som lika ofta är på engelska som på svenska. Blir det en bok kanhända texter får översättas, från det ena till det andra språket, så helheten framkommer.

Jag läser mina texter, och kramar om mig själv. Påminns om att jag i tidigare stunder av kris, uppbrott, omvälvande förändring också har tytt mig till orden, till penna och papper, till skrivandet. Insikten att det är ett verktyg som spelar stor roll för mitt välbefinnande. Att jag ges klarhet när jag släpper ut tankar som annars kunde snurrat rundor i evighet innanför pannbenet. Nu slår de månne en kullerbytta eller två, innan de gör en volt ner på pappret. Där får jag syn på dem, på mig, på sinnesstämning i stunden, på sammanhang.ordenUtan orden, utan förmågan att med ordens hjälp bringa klarhet i livets nycker – var vore jag då? Vem vore jag då? Oändligt mycket mer förvirrad, rädd, ensam och förtvivlad. Tror jag. Vet inte. Och det spelar ingen roll. För skriver gör jag. Och så länge förmågan finns där, kommer den stå vid min sida i mörka, så väl som ljusa stunder. Det är jag innerligt tacksam för. Har du testat? Att få syn på dig själv, i skrivandet?