Verket innehåller sju satser, en för varje ord som Jesus sa på korset. Som alltid så har varje sats en alldeles unik profil, och samtliga väcker olika sinnesstämningar hos mig, när jag lyssnar, sjunger, förlorar mig i takt och rytm, i stråkarnas olika tonalitet; cellon, violan, violinerna.
Nedan finner du det sjunde och sista stycket, Reunion. Det är roligt, när jag lyssnar till detta stycke så låter det helt annorlunda än det gör när jag befinner mig mitt i kören. Bollandet av melodin mellan sopran- och altstämman är mycket svårare att uppfatta när jag är i det, som det är när jag lyssnar till det nu. Vackert är det. Älskar det gör jag!
Ja, alltså, du kan inte söka på Helena Roth och hitta det. Men om du däremot söker på Stabat Mater, Jens Eriksson så hamnar du helt rätt, då inspelningen från påskens framförande av Stabat Mater för damkör och stråkar i Husie kyrka med Södra Sallerups kyrkokör, MiMa-kören och Friiskvartetten nu är upplagd på Spotify.
Jag har bloggat om Stabat Mater vid flera tillfällen, bland annat inför och efter vårt uruppförande, och jag erkänner villigt att jag inte tröttnar på det, varken att framföra det eller att lyssna till det. Och nu, när vi finns på Spotify, så betyder ju det att jag kan ”ha oss med i telefonen” varhelst jag går. Innan har jag satt på vårt Stabat Mater på YouTube, men är jag på språng är det mindre smidigt, inte minst för det kräver uppkoppling.
Berättade för käraste kusin M idag om detta, att ”jag” nu finns på Spotify, och hon uppmärksammade mig på hur hela jag glittrar när jag i ord (utan ton) försöker förmedla hur detta verk påverkat och påverkar mig – jag fullkomligt älskar det!
Vi ska sjunga femte satsen på den kommande minnesgudstjänsten i Husie Kyrka, och när vi sjöng igenom satsen på senaste körövningen så bara satt den där. Vi kan nu detta verk så pass väl; det sitter inbäddat i ryggmärgen, inpräntat i mitt hjärta.
Och det är än mer speciellt för mig då Jens skrev stycket åt Södra Sallerups kyrkokör, och även skrev det med oss. Han kom med en bibba uppkopierade noter en av de första körövningarna på vintern 2016, och när vi började ta oss genom takt efter takt så hummade han emellanåt, rynkade pannan, spelade variationer på pianot innan han fattade pennan och plitade ner något i noterna allt medan vi satt där medan han ”bestämde om sig”. Nästa körövning kom han så med en ny bibba uppkopierade uppdaterade noter, och så höll det på ända tills vi fick det faktiskt häftet i vår hand, med alla sju satserna, färdiga.
Och nu. Nu ligger det på Spotify, och jag hoppas innerligt att riktigt många körsångare och kördirigenter får upp ögonen för Jens Stabat Mater så verket sprids för världen (det har redan delvis framförts av en kyrkokör i England, det vet vi!). Önskar så att fler tar chansen att framföra verket, så fler får en chans att lyssna till det!
Idag bar det av hemåt, men innan dess hann vi med högmässa i Salzburger Dom, den gigantiska katedralen mitt i gamla Salzburg, med anor sedan 774 efter Kristus. Det är ett tag, onekligen! Maffigt till tusen, samtidigt som jag inte kan undgå att falla lite hårdare för små och intima (och gamla, det är en av de viktigaste komponenterna för mig personligen!) kyrkor, jämfört med kolosser som denna.
Därefter bar det av hemåt, med mellanlandning i Frankfurt, precis som på nervägen. Det har varit en underbar resa – detta gäng är en fröjd att vara på resande fot tillsammans med! – och Österrike/Salzburg ger mersmak, skulle verkligen kunna tänka mig att återkomma till dessa trakter för mer utforskande.
Om du är nyfiken på Stabat Mater finns våra två tidigare omgångar på YouTube, både uruppförandet påsken 2016 och samskapandet med MiMa-kören påsken 2017. Jag lyssnar på dessa spellistor ofta, och njuter för fulla muggar. Kan trots det inte säga vilken av de sju delarna som är min absoluta favorit, då varje stycke har sin charm och alldeles unika särart. I nästan varje stycke finns det någon del som gör mig alldeles hänförd; en fras vi sjunger, den rytmiskt drivande hjärtslagskänslan i arrangemanget, eller – som i ett av styckena – en ensam not som spelas av en av stråkarna i Friiskvartetten – gudabenådat vackert!
Nedan följer del nummer fem, Fac me tecum pie flere:
Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, fortsätter jag på temat fastän sommaren är över. För visst kan man göra utflykter året om!
Jens lägger upp en länk och tackar för dagens framförande, stolt och glad. Klickar på länken, skruvar upp ljudet en smula, blundar. Lyssnar. Tycker mig kunna ana min egen stämma, sammanvävd med 16 andra kvinnostämmor. Cellon som lägger en rytmisk och vackert vibrerande botten för oss att klättra allt högre från. Violan och violinerna fördjupar klangfärgen. Stråkkvartetten tillsammans med alt- och sopranstämman dyker in och ut ur mitt sinne, jag hör dem porla fram, som bäckens vatten hoppar och far över stock och stenar, över smågrus och ännu inte nedbrutna höstlöv.
45 minuter, en av mitt livs musikaliska höjdpunkter.
Jag älskar att sjunga och är ofantligt glad att ha funnit ett sammanhang där jag får göra just det. Men vad jag sjunger påverkar upplevelsen. Självklart. Och Jens har, med denna mässan, lyckats skriva 7 satser som alla, på olika vis, talar rätt till mig, går rakt in i hjärtat. Det är ovanligt. Brukar alltid finnas någon del som inte riktigt matchar de andra i musikalisk kvalitet, eller kanske det bara handlar om att vi inte riktigt möts. Här existerar endast fullkomlig harmoni.
Stabat Mater dolorosa. Den smärtfyllda modern.
Det är så förtvivlat vackert! Sluter ögonen än en gång.
Stråkarna tar sig, not för not, genom musikaliska fraser som redan och för alltid bor i mitt inre, djupt inbäddade i min själ. Drar ett djupt andetag och ryser av välbehag. Andas in och låter tonerna flöda genom mig, ut, erövra varje skrymsle och vrå i Husie Kyrka, en kyrka vars vackra valvbågar och avskalade rättframma akustik lämpar sig så väl för denna mässa.
Texten speglar den smärtfyllda moderns förtvivlan, men Jens Stabat Mater inger mig med hopp, texten till trots. Kanske för att vi sjunger på latin, orden delvis kända av mig, men deras betydelse inte så tydlig för mig. Så jag lyssnar bortom orden, sjunger känslan jag får av att vara del av detta vackra. Hoppfullt.
En musikalisk höjdpunkt. ”Jag ville inte att det skulle ta slut.” ”Detta var det vackraste jag någonsin hört framföras i en kyrka.”
Vilken ynnest. Att få uppleva, ta del av, samskapa något sådant.
En så stark upplevelse för mig att jag innerligen hoppas mången fler får chansen att antingen uppföra och/eller lyssna till Jens Bragdell Erikssons Stabat Mater, ty sången ädla känslor föder som vi så väl behöver!
Veckan rivstartar, möte på möte, avrapporteringar och nyuppkomna problem att lösa, dokument att färdigställa, tester att utföra…. Allt sker på en och samma gång, och det är lätt hänt att pulsen trummar på lite extra, samtidigt som andningsfrekvensen blir allt snabbare, andas korta och grunda andetag.
Då känns det alldeles underbart att avsluta måndagskvällen med en extra lång körövning. Att få andas in. Ut. In. Ut. Ta ton. Som om jag lyfter från vardag, jobb, spinnande hjärna och helhjärtat faller in i musikens värld!
Vi i Södra Sallerups kyrkokör ska, tillsammans med Friiskvartetten, framföra Jens Erikssons (@notfarbrorn som är vår körledare) nyskrivna Stabat Mater på långfredagen, 25 mars, i Husie kyrka kl 15, och vi övar och övar. Visst krävs det ännu lite finslip innan vi sätter hela mässan, men det hinns med, jag lovar. Vi har fått en länk till notlyssning och jag spelar satserna om och om igen. Den är så vacker. Det finns partier i några av satserna som jag kan lyssna till hur många gånger som helst, hela min själ vibrerar, flyter bort på vågor av tonernas pärlband. Helt fantastiska fraser.
Jag ser fram emot att få delta i uruppförandet – stå där i kyrkan, låta musiken och sången porla under kyrkvalven…. som jag längtar! Jag hoppas att just du kommer och lyssnar? Det skulle göra mig så glad!