Kan vi inte sluta peka finger?

Jennie Bengtsson skrev om utbildning och uppfostran under Åsikter i Sydsvenskan häromdagen, och inlägget är en av tidningens mest lästa digitala inslag, någonsin. Det gör mig än mer förtvivlad. För förtvivlad är jag. Så förtvivlad att jag skrev just det på Twitter, och blev tillfrågad att skriva en replik till Jennie, utifrån min syn på saken, som förälder. Så det gjorde jag:

Låt oss sluta peka finger!

Här kommer texten i original:

Slår upp Sydsvenskan och läser Jennie Bengtssons löfte att utbilda barnen, om jag, som förälder, uppfostrar. Jag uppfattar frustrationen och förtvivlar, för hur hjälper detta oss nå ett välfungerande samarbete mellan vårdnadshavare och skola, som kan bidra till att göra Jennies (och elevernas!!!) arbetssituation dräglig, och helst riktigt bra?

Jag hör Jennie säga gör ditt, så gör jag mitt. Det enda jag som förälder kan bidra med är att uppfostra mina barn. Och det gör mig ledsen. Lärare har ofantligt mycket att ge våra barn, men det har föräldrar (och resten av samhället) också. Det står tom i läroplanen, Lgr11: Skolan ska i samarbete med hemmen främja elevers allsidiga personliga utveckling.

Hennes frustration är förståelig. Jag vet mycket väl att vi har ett skolsystem som inte fungerar som avsett, för omvärlden har förändrats. Inlägget pekar på just det. Systemet fungerade då det skapades, men idag och imorgon behöver vi något annat. Men att stänga dörren till samverkan bidrar inte till ett bättre fungerande skolsystem. Tvärtom.

Gemensamt skapar vi det samhälle vi lever i, och samarbetar vi kan vi åstadkomma förändring. Då måste alla också ta sitt ansvar. Det finns ingen enskild syndabock, varken skolpersonal, huvudmän, föräldrar, lärarutbildningar eller politiker, så låt oss sluta peka finger. Låt oss mötas kring hur vi tillsammans kan göra det allra bästa för våra barn. Jag vill gärna mötas, för kidsen ligger mig så oerhört varmt om hjärtat. Vill du?

Läxfritt!

Förra veckan la jag en bokbeställning och häromdagen hittade jag ett tjockt paket i brevlådan med följande innehåll:
Läxfritt

Signerat!

Inte illa med en personlig hälsning från författaren Pernilla Alm, det tackar jag extra för!

Jag ser verkligen fram emot att läsa boken, inte minst eftersom jag tänkt både en och två gånger kring läxor. När dottern som nu går i nian började skolan var jag helt klart pro-läxor (inte minst för att jag själv aldrig haft några problem med läxor, men så var jag en sådan där duktig flicka som anpassade mig väldigt väl till rådande skolklimat), men ganska tidigt under hennes skolgång började jag fundera på det där, inte minst då jag tyvärr inte upplevt att mina barn fått så många riktigt bra läxor med sig hem. Snarare dess motsats, i allt för många fall.

Tror du att läxfritt är en väg till en likvärdig skola?

Stanna hemma eller inte?

Det är onekligen lätt att tänka både en och annan tanke kring det här med föräldraskap. Idag har minstingen, snart tio år, varit hemma med mig. Och jag slås av tanken att jag inte vet om det var ett bra beslut att jag lät honom vara hemma?

I måndags sa han att han hade huvudvärk innan han gick till skolan. Men han gick i alla fall. När han kom hem på kvällen efter fotbollsträningen berättade han att han varit hos skolsyster och tagit tempen under skoldagen, och det var inte helt enkelt att förstå om han faktiskt hade feber eller inte. Skulle tro på inte, eftersom han inte blev hemskickad. Men ändå. Nått lurt var det kanske med honom i måndags?

Igår kräktes han under lunchen… urk. Jag vet. Läbbans. Men det hör liksom till berättelsen. Han ringde mig och sa att han kräkts och frågade om han kunde komma hem? Visst sa jag, och fick även bekräfta detta med hans lärare. Jag är ju min egen arbetsgivare och jobbar mycket hemifrån, så flexibiliteten finns ofta där. Plus att han dessutom är så pass stor och redig att om han inte är alltför sjuk så klarar han sig ganska bra på egen hand numera.

Men när han väl kom hem så var han mer eller mindre som vanligt. Aptiten fick han tillbaka ganska omgående. (Förtydligande: Han kräktes när han satt och åt lunch, smakade på fisken som han tyckte var riktigt äcklig, så frågan är om det bara var att det vände sig i magen på honom?) Fast jag var ute en sväng på eftermiddagen och då hittade jag honom sovandes i sängen när jag kom tillbaka. Och att ta en tupplur är inte direkt något som hör till vanligheterna. Även igår klagade han dessutom på huvudvärk, men…. Nått lurt var det kanske med honom igår?

Igårkväll så velade han fram och tillbaka om skolgång eller inte idag, och jag vill gärna att han ska kunna känna efter vad som känns rimligt, just för att inte skapa ännu en person som fastnat i ”jag ignorerar totalt signalerna min kropp sänder till mig”-mönstret, som jag har en uppfattning att många fastnat i. Själv hade jag möjlighet att helt arbeta hemifrån idag, så för den delen så var det inga problem. Och efter en stund så klämde han ur sig att han nog gärna skulle vilja stanna hemma och ta det lugnt en dag till.

Med tanke på att detta är en person som gillar skolan, allt som oftast är väldigt aktiv och sportig, så kändes det bra att han kände efter och landade i detta. Så idag har han varit hemma. Vi sov lite extra länge han och jag, och sen har han inte gjort många knop direkt. Men hade säkert kunnat vara i skolan också. Och det är här mina tvivelstankar kryper fram….

– Skulle jag ha låtit honom gå till skolan idag i alla fall?

– Blir han nu en sån där slö och slapp typ som inte kommer att pusha sig själv överhuvudtaget?

– Förstör jag hans arbetsdisciplin för resten av skolgång och senare in i yrkeslivet genom att be honom känna efter?

Barnen

Hur mycket ligger det i dessa tankar? Och hur mycket ligger det i de andra, som också tittar in med jämna mellanrum, som t ex:

– Klokt av dig att låta honom känna efter och att det är viktigt att lyssna inåt.

– Minns goda vännen som berättat att hen alltid fick vara hemma med sin lantbrukar-mor i två dagar efter tillfrisknande, för att verkligen bli frisk och samla krafter, innan återgång till skolan.

– Tänk så mycket friskare vi alla skulle vara om fler barn (och vuxna!) såg till att må bra innan de gick tillbaka till förskola/skola/jobb.

Ja. Där står jag. Fullt med tankar som väcker helt olika känslor i mig. Gagnade det honom eller inte att stanna hemma idag? Vem vet, men faktum kvarstår, hemma var han. Och det känns bra. Så jag släpper de två olika tankeströmningarna, inte minst för att dagen går mot sitt slut, och beslutet inte kan göras ogjort.

Hur skulle du gjort?

Skolstart avklarad!

Minstingen i familjen kom hem efter skolan och jag frågade:

På en skala mellan 0 och 10, vad tycker du om din nya klass?

Svaret löd:

En 10a!

Nya mentorn fick en applåd av föräldrarna som fick följa med första stunden i klassrummet, då hon ganska omgående lärde sig alla barnens namn. Imponerande! Det ska bli spännande att lära känna de av barnens lärare som jag inte redan känner.

Gårdagens inlägg om skolstart har rönt lite uppmärksamhet, mestadels igenkänning och medhåll men även lite mothugg. Bra kombo, och jag uppskattar verkligen alla som tar sig tid att dela sina tankar med mig.

En kommentar handlade om att hysa tillit till personal och skolledning, och jag håller med, det är ofantligt viktigt. Men tillit är inte något som kan beordras fram. Snarast växer det fram som ett samspel, för det krävs samverkan mellan de olika ingående parterna för att tillit ska få fäste och en god grogrund.

Ett annat sätt att säga det där är genom det gamla ordstävet It takes two to tango. Så min förhoppning är att personal och ledning på mina barns skolor tackar ja, när jag bjuder upp till dans. För det gör jag, tro inget annat. Självklart för mig att jag vill medverka till ett gott samarbete och en god samverkan mellan skola och hem, för barnens skull!

20140818-223052-81052493.jpg

Vad krävs för att du ska känna tillit?

Det gåtfulla vykortet

Taggad av att Mr B kom hem och frågade om det var jag som skickat vykort från New York, så körde jag en repeat även när jag var i London härförleden.

20140530-162646-59206502.jpg

20140530-162646-59206742.jpg

Jag fann dessa vykort i en krimskrams-butik och föll som en fura, så jag körde samma vykort till alla (och det insåg jag lite för sent var lite oslugt av mig, för då ser ju Mr B det hemma och slutledningsförmågan är god på den lille gossen…). Dock har jag inte hört något från Mr B än, så jag får väl lite försynt ställa frågan. Eller så mailar jag läraren – ja, det gör jag! Så, sagt och gjort, nu har jag mailat. (Tyvärr verkar just detta vykort försvunnit på vägen – desto bättre att jag då faktiskt har det kvar i elektronisk form!) Och jag har dessutom bestämt mig för att fortsätta skicka vykort till hans klass, som till hösten blir en ny klass, på en ny skola.

Känner du till berättelsen bakom Keep calm and carry on?

Det mystiska vykortet

Satt i New York och skrev vykort och slogs av att jag ville skicka ett fint vykort till min sons klass, 3B, på Risebergaskolan i Malmö. Hade köpt ett fint vykort i MOMA-butiken som jag tyckte passade fint. Ville dock inte avslöja vem jag var, utan skrev ett lite kryptiskt meddelande:

20140530-161853-58733368.jpg

20140530-161853-58733583.jpg

Ska bli spännande att se om Mr B kommer hem och berättar om det mystiska vykortet, jag vågar åtminstone inte publicera detta inlägg innan jag är säker på att kortet kommit fram så de hunnit klura lite grann.

Och så blev det, det är ju nu två och en halv månad sedan min NY-resa, och mycket riktigt kom Mr B hem en dag i sällskap av en kompis, och frågade med lite spets i rösten ”Mamma, det måste ha varit du som skickat vykort till vår klass?”. 🙂

Undrar hur många vykort klasser får förresten – vore inte det ett himla roligt sätt att knyta världen och familjerna lite närmare skolan så säg? Är det någon mer som skickat vykort till sina barns klasser?

Inte mitt fel – det är Ditt fel!

Zarembas senaste artikel snurrar rundor på sociala media. Vissa ser rött och andra vädrar morgonluft.

Själv blir jag mest trött. Så trött att jag inte ens har läst artikeln i fråga ordentligt. Men de reaktioner jag sett på den, kopplat till allt annat jag läser och hör av skoldebatten – och för den delen stora delar av samhällsdebatten – gör att jag börjar surna till ordentligt. Förstår jag det rätt så pekas den (tydligen vedervärdigt dåliga) lärarutbildningen ut som syndabock för att vi fortsätter att rasa i PISA-undersökningarna?!

Se där.

Så kanske det är. Men inte enkom. Du får mig aldrig att tro att vi kan hitta en (1) anledning till varför det ser ut som det gör i svenska skolsystemet. Det finns inte en chans. En ordentlig rotorsaksanalys kommer garanterat ge vid hand att det finns ett flertal anledningar. Och därmed finns det inte en syndabock. Och för den delen, hur intressant är det egentligen att jaga syndabockar? Vad ger det oss? Hur kommer vi framåt? Och det här med att skylla på nån annan. Ä det fler än jag som associerar till sandlådebråk om vem som kastade sand på vem? Jag har svårt att se att nånannanismen gagnar en endaste kotte.

Därför drömmer jag om en tid då vi
1) slutar jaga syndabockar!
2) slutar skylla på nånannan!

För tro’t eller ej, alla har vi del i att skapa det skolsystem vi lever med idag, oavsett om vi är lärare, rektorer, huvudmän, politiker, journalister, företagare, föräldrar, väljare osv. Vi har alla del i samhällsutvecklingen och skolan är ett av de främsta verktygen för att bygga samhället. Skolan är inte fristående samhället i övrigt, utan är en integrerad del (även om det finns mycket övrigt att önska vad gäller samverkan mellan olika parter!), och kanske dessutom i stor del ett symtom på det samhälle vi lever i.

Det betyder att jag som förälder inte kan säga ”Allt är skolans fel”. För det stämmer inte. JAG har en del av ansvaret! Inte ensamt ansvarig, men delansvarig.

20131211-100941.jpg

Någon mer som vågar erkänna sin del i ansvaret?