ELOF – Elever med Lång Oroande Frånvaro

Är halvvägs igenom min andra tittning av UR Samtiden Elevhälsa-programmet De saknade eleverna, inspelat januari 2015, under ett arrangemang av Skolporten. Det är Kenth Hedevåg, pedagog som arbetar med det neuropsykiatriska teamet i Stenungsund, som håller en föreläsning för elevhälsopersonal om det han kallar ELOF, vilket står för Elever med Lång Oroande Frånvaro. På UR står det följande om programmet: Han föreläser om att skolan måste arbeta mer inkluderande med undervisning som passar fler barn. Skolan måste bli bättre på att möta elever med inlärningssvårigheter.

Klicka här för att se De saknade eleverna.

Jobba 13 årTänk att gå till jobbet i tretton år och göra sånt som man inte är bra på, säger Kenth 56 minuter in i programmet och tårarna börjar trilla nerför mina kinder, där jag sitter på en buss mellan Lund och Malmö. Kan du själv tänka dig hur själsdödande det måtte vara, att dag ut, dag in, vara tvungen (åtminstone innan gymnasiet) att ta dig till en plats som sakta bryter ned dig, där du gång efter annan får bekräftelse på att inte passa in, inte vara som alla andra, inte duga? Om du arbetar på en sådan arbetsplats så vill jag här och nu be dig att lämna, bums. Men vad skulle jag säga till barn i samma sits? Vilka alternativ finns för dem, egentligen? Tragiskt är vad det är!

Överlag är det ord och inga visor som Kenth levererar, en systemkritik som bottnar i verklighet, i möten med barn och ungdomar som mår dåligt, går under, vars föräldrar förtvivlar, och vars lärare säkert sliter sitt hår.

Men jag hör något mer, för det är inte en liten skara som befintligt skolsystem inte passar för. Nä, vi snackar om en substantiell andel av eleverna inom ramen för förskola, grundskola och gymnasium, som faller utanför standardmallen. Jag skakar på mitt huvud när jag skriver det, för det är så snett. Och så dumdristigt av oss. Vi har inte råd med detta, varken i reda pengar eller i brustna själar och förspillda liv. På intet vis kan vi fortsätta som vi gör.

Men vet du, jag tänker inte övertyga dig om nånting, och inte heller rabbla upp alla klokheter som levereras under dessa 1,5 timmarna. Jag tänker dock uppmana dig att se föreläsningen. Och när du gjort det, kan du väl ge mig lite återkoppling om vad du tycker? Vad hör du?

Stanna hemma eller inte?

Det är onekligen lätt att tänka både en och annan tanke kring det här med föräldraskap. Idag har minstingen, snart tio år, varit hemma med mig. Och jag slås av tanken att jag inte vet om det var ett bra beslut att jag lät honom vara hemma?

I måndags sa han att han hade huvudvärk innan han gick till skolan. Men han gick i alla fall. När han kom hem på kvällen efter fotbollsträningen berättade han att han varit hos skolsyster och tagit tempen under skoldagen, och det var inte helt enkelt att förstå om han faktiskt hade feber eller inte. Skulle tro på inte, eftersom han inte blev hemskickad. Men ändå. Nått lurt var det kanske med honom i måndags?

Igår kräktes han under lunchen… urk. Jag vet. Läbbans. Men det hör liksom till berättelsen. Han ringde mig och sa att han kräkts och frågade om han kunde komma hem? Visst sa jag, och fick även bekräfta detta med hans lärare. Jag är ju min egen arbetsgivare och jobbar mycket hemifrån, så flexibiliteten finns ofta där. Plus att han dessutom är så pass stor och redig att om han inte är alltför sjuk så klarar han sig ganska bra på egen hand numera.

Men när han väl kom hem så var han mer eller mindre som vanligt. Aptiten fick han tillbaka ganska omgående. (Förtydligande: Han kräktes när han satt och åt lunch, smakade på fisken som han tyckte var riktigt äcklig, så frågan är om det bara var att det vände sig i magen på honom?) Fast jag var ute en sväng på eftermiddagen och då hittade jag honom sovandes i sängen när jag kom tillbaka. Och att ta en tupplur är inte direkt något som hör till vanligheterna. Även igår klagade han dessutom på huvudvärk, men…. Nått lurt var det kanske med honom igår?

Igårkväll så velade han fram och tillbaka om skolgång eller inte idag, och jag vill gärna att han ska kunna känna efter vad som känns rimligt, just för att inte skapa ännu en person som fastnat i ”jag ignorerar totalt signalerna min kropp sänder till mig”-mönstret, som jag har en uppfattning att många fastnat i. Själv hade jag möjlighet att helt arbeta hemifrån idag, så för den delen så var det inga problem. Och efter en stund så klämde han ur sig att han nog gärna skulle vilja stanna hemma och ta det lugnt en dag till.

Med tanke på att detta är en person som gillar skolan, allt som oftast är väldigt aktiv och sportig, så kändes det bra att han kände efter och landade i detta. Så idag har han varit hemma. Vi sov lite extra länge han och jag, och sen har han inte gjort många knop direkt. Men hade säkert kunnat vara i skolan också. Och det är här mina tvivelstankar kryper fram….

– Skulle jag ha låtit honom gå till skolan idag i alla fall?

– Blir han nu en sån där slö och slapp typ som inte kommer att pusha sig själv överhuvudtaget?

– Förstör jag hans arbetsdisciplin för resten av skolgång och senare in i yrkeslivet genom att be honom känna efter?

Barnen

Hur mycket ligger det i dessa tankar? Och hur mycket ligger det i de andra, som också tittar in med jämna mellanrum, som t ex:

– Klokt av dig att låta honom känna efter och att det är viktigt att lyssna inåt.

– Minns goda vännen som berättat att hen alltid fick vara hemma med sin lantbrukar-mor i två dagar efter tillfrisknande, för att verkligen bli frisk och samla krafter, innan återgång till skolan.

– Tänk så mycket friskare vi alla skulle vara om fler barn (och vuxna!) såg till att må bra innan de gick tillbaka till förskola/skola/jobb.

Ja. Där står jag. Fullt med tankar som väcker helt olika känslor i mig. Gagnade det honom eller inte att stanna hemma idag? Vem vet, men faktum kvarstår, hemma var han. Och det känns bra. Så jag släpper de två olika tankeströmningarna, inte minst för att dagen går mot sitt slut, och beslutet inte kan göras ogjort.

Hur skulle du gjort?

Motorvägen

Vaknade med en liknelse på hjärnan. Handlar om påfarter och avfarter. Har en känsla av att många ser på skolan som en transportsträcka (ett visst antal mil på motorvägen) som eleven kör in på när hen börjar i förskola, förskoleklass eller årskurs ett (finns kanske olika tänkta påfarter). När man är klar (gymnasiet eller högskola för merparten) så kör man ner på avfarten och ‘är klar’.

Irriterar mig redan en smula – för det är ju detta som förhindrar att vi, som individer i samhället, lever det livslånga lärandet.

De facto är det ju så att livet är en enda lång transportsträcka av lärande, ibland går det fort (motorväg) och ibland lite långsammare (skogsväg), men vi befinner oss alltid på resande fot på Lärandets väg.

Läste på Twitter häromdagen att foster börjar lära sig känna igen språk redan i magen – så nog pågår det ett lärande redan där. Inte minst för att barn kan födas med en två-språklig förståelse till och med, om den i magen hört två språk! Fantastiskt att tänka på.

Så om vi tar oss upp på lärandets väg redan i fosterstadiet, då vill det till att vi slutar se skolan som stället ‘där man lär sig det man behöver veta för livet och när man är klar med skolan är man klar med lärandet’.

20131023-071820.jpg

Att hastigheten kan variera och att man ibland behöver göra sk pit stops, det känns logiskt. Men faran ligger i att mentalt köra av vägen, att tro sig vara färdigrest.

Var befinner du dig i förhållande till Lärandets väg?

Syfte

Har du funderat på det där med syfte nån gång? Varför finns du här? Varför finns din tjänst/befattning? Varför finns ditt företag, organisation, intresseförening?

Jag funderar mycket på det. Tror det skulle gagna fler att fundera kring frågan
Vad är syftet med … ?”. (Fyll i slutklämmen själv.)

Jag har tidigare skrivit om min livsuppgift, och frågan om syfte handlar till stor del om samma sak. Men kanske det blir enklare att titta på en tjänst, en position, ett företag, en organisation osv, om man pratar om syfte snarare än livsuppgift.

Kundtjänst till exempel. Varför finns kundtjänster? För att göra kunden en tjänst? Troligen. Har du, liksom jag gjort, nånsin ringt en kundtjänst bara för att bli bemött allt annat än tjänstvilligt? Som tur är har jag även stött på klockrena kundtjänstänglar som verkligen har förstått varför de finns där!

Samma fråga ställer jag mig kring sjukvården. Vad är det främsta syftet med sjukvården? Att vårda de sjuka, om man ska lyssna till ordet ‘sjukvård’. Sjukvårdens allra främsta uppgift torde ju vara att se till att ingen behöver dem, men om det mot förmodan kommer in en patient så ska vederbörande ut ur systemet så fort det bara är möjligt att få dem friska igen (givetvis utan stress!). Är det vad som sker, ligger det främst i allas sinne, alla (!) de som arbetar inom vårdapparaten? Är det vad samhället förväntar sig, när det ställs krav som att kötid inte får överstiga 90 dagar? Som du frågar får du svar – vad skulle hända om kravet ställdes tvärt om, t ex ”Patienter ska behandlas omgående”?

Och så skolan sen då. Ett av mina favoritobjekt. Varför finns skolan till? För barnens skull? Eller för de vuxna som jobbar i det? Eller för föräldrarna, som därmed får barnomsorgen tryggad? Några som verkligen trycker på för en skola för barnens skull är Micke Gunnarsson som dragit igång Skolstrejken och Pamela von Sabljar t ex.
Jag är själv engagerad i både föräldraföreningen i Husie och Barnverket och brinner för att diskutera skolsystemet, både IRL, på Facebook och inte minst Twitter. Jag inser att det finns mer än ett syfte med förskola/skola/fritids, men jag önskar att fler som på något vis berörs av skolsystemet (finns det någon som inte gör det egentligen?) verkligen höll fokus på barnen.

Jag är optimist i hjärta och själ och tror dessutom människor om gott. Jag vet att en överväldigande majoritet av befolkningen går till jobbet och tänker att de ska göra sitt bästa varje dag. Så är det. Vi vill gott, det tror jag verkligen.

Dock vet jag av egen erfarenhet att det är svårt att hålla syftet främst, att verkligen lyckas hålla det i fokus dag ut och dag in. Jag tror dock vi skulle ha en annorlunda (härligare!) värld om fler gjorde ett mer aktivt försök att hålla syftet längst fram på hornhinnan varje dag!

Ett steg i tagetSakta men säkert skulle vi då ta ett litet steg mot en bättre värld, och troligen också mot större personligt välmående, varje dag.

Hur tänker du kring syfte? Det du gör varje dag – förankrar du det i ett uttalat syfte? Gör det någon skillnad? Och hur lyckas du hålla fokus på syftet?