Människan har behov av tydliga svar.

”Måste jag ha ett hem? Måste jag ha ett ursprung? Är det för att underlätta för eller rent av blidka omvärlden? För att göra det enklare för dom att etikettera mig, mäta mig, placera mig, hägna in och döma mig?

Är det därför jag plågat mig så länge med dessa frågor om identitet? För att kunna ge den som frågar var jag kommer ifrån ett enkelt svar?

Kanske. Människan har behov av tydliga svar. Tydliga gränser mellan gott och ont, mellan ljus och mörker, mellan rätt och fel, mellan vän och fiende, mellan ”vi” och ”dom”. Som om hon inte kan existera annars.


Kan jag inte ha många ursprung, identiteter, hem?”

Jason Timbuktu Diakité skriver målande och ordrikt, bokens berättelse fångar mig på samma vis som musiken han skapar, och jag längtar till november då jag ska gå på föreställningen En droppe midnatt.

Inför föreställningen har jag läst boken med samma namn, och jag bjuds in bakom kulisserna, till en människa mer komplex än det som syns, ytan, det publika. Liksom Bruce Springsteen bjöd in mig att upptäcka hela människan, upplever jag att Jason gör detsamma, om än utifrån en snävare frågeställning. En droppe midnatt väcker tankar och funderingar, känslor och insikter.

Jag bjuds på många perspektiv som hittills varit av mig osedda – och det älskar jag. Och det gör att jag funderar över Jasons slutsats. Är det verkligen så att människan har behov av tydliga svar? Eller är det bara något vi lärt oss att behöva?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”En droppe midnatt” av Jason Timbuktu Diakité.

Det enkla vs det svåra

Läser Andrev Waldens text med rubriken: Håll ut, det här är viktigare än allting annat och snubblar över två rader som får världen att stanna upp, som för ett ögonblick.

BoldomaticPost_Det-ar-ENKELT-att-locka-fram

Ett ögonblick av tystnad, insikt, klarhet. Av igenkänning. Just så är det ju.

Och det är ju precis det jag strävar efter. Dvs, motsatsen. Det som är så mycket svårare. Att locka fram det bästa i människor. Inklusive mig själv.

Och i ett därpå följande ögonblick av självrannsakan så undrar jag hur väl jag egentligen lyckas, när jag tycker mig möta allt för mycket av det förstnämnda för att det ska kännas riktigt bra.

Jag får fortsätta öva helt enkelt, för min avsikt är solklar: Jag vill bidra till att skapa en bättre värld, för alla. Och det känns så givet att sättet vi kommer dit på är genom att vi blir allt mer av våra bästa Jag. Och det förunderliga med det är att det egentligen inte innebär en massa jobb och ansträngning, snarast tvärt om, för mig handlar det snarast om att hitta hem i mig själv. För mitt bästa Jag finns inom mig, det gäller bara att se, erkänna och våga visa det.

Hur möter du dagen? Vad är ditt val, i detta nu, mellan att locka fram det bästa eller det sämsta i människor, inklusive dig själv? Och Hur går du tillväga? Vilka ord, handlingar, rörelsemönster osv använder du? Och vilka väljer du bort?

Adventslyft nr 21 – Hem

hemHem. HEM. Vad är ett hem?

Är det min bostad?
Vad händer då om jag saknar bostad?

Är det min familj?
Vad händer då om jag förlorar min familj?

Är det sakerna jag omger mig med?
Vad händer då om någon olovligen tar mina saker?

Om jag förlorar min bostad, min familj, mina saker.
Betyder det att jag är hemlös då?

På sätt och vis. Ja.
Men samtidigt.
Nej. Absolut inte!

För hem är en känsla som jag bär inom mig.
Hem är inte min bostad.
Hem är inte min familj.
Hem är inte mina saker.
Hem finns inuti mig.

Hem kan vara mina känslor om min bostad.
Hem kan vara mina känslor om min familj.
Hem kan vara mina känslor om mina saker.
Men det sitter inte i bostaden, familjemedlemmarna, sakerna. Även fast det är lätt att tro det. Det har jag själv gjort under större delen av mitt liv. Men inte längre.

För hem är en känsla som sitter inuti mig.

Detta är en insikt jag slagits av senaste året. Michael Neill inledde Supercoach Academy 2014 med att prata till känslan av att vara hemma, att komma hem, och gjorde just denna koppling. Att hem är något jag bär inom mig.

Jag förstod inte först. Det kändes svårt att frikoppla begreppet hem från fysiskt påtagliga saker, så som min bostad, allt jag möblerat och inrett min bostad med och mina kära familjemedlemmar. Men successivt under året så har känslan av hem allt oftare landat i mig, och den växer, fördjupas, förgrenar sig. Jag jordas. Och idag är jag allt som oftast hemma, i mig själv.

Hem – jag tänker med tacksamhet på Michael Neill som inledde SCA2014 i Santa Monica med en invitation att komma hem. Att hem är något jag bär inom mig.
Hem – vem eller vad tänker du på?

Skolstart avklarad!

Minstingen i familjen kom hem efter skolan och jag frågade:

På en skala mellan 0 och 10, vad tycker du om din nya klass?

Svaret löd:

En 10a!

Nya mentorn fick en applåd av föräldrarna som fick följa med första stunden i klassrummet, då hon ganska omgående lärde sig alla barnens namn. Imponerande! Det ska bli spännande att lära känna de av barnens lärare som jag inte redan känner.

Gårdagens inlägg om skolstart har rönt lite uppmärksamhet, mestadels igenkänning och medhåll men även lite mothugg. Bra kombo, och jag uppskattar verkligen alla som tar sig tid att dela sina tankar med mig.

En kommentar handlade om att hysa tillit till personal och skolledning, och jag håller med, det är ofantligt viktigt. Men tillit är inte något som kan beordras fram. Snarast växer det fram som ett samspel, för det krävs samverkan mellan de olika ingående parterna för att tillit ska få fäste och en god grogrund.

Ett annat sätt att säga det där är genom det gamla ordstävet It takes two to tango. Så min förhoppning är att personal och ledning på mina barns skolor tackar ja, när jag bjuder upp till dans. För det gör jag, tro inget annat. Självklart för mig att jag vill medverka till ett gott samarbete och en god samverkan mellan skola och hem, för barnens skull!

20140818-223052-81052493.jpg

Vad krävs för att du ska känna tillit?