Det sociala arvet

Svenska elever är bland de bästa i världen på samhälls-, och demokratifrågor. Men inte ens där vi är allra bäst, lyckas skolan knäcka det sociala arvet.

Så skrev hon, Emma Leijnse i Sydsvenskan, när hon rapporterar resultatet av en undersökning som tjugoen länder deltagit i, som avrundar med följande dräpa:

Smolket i glädjebägaren handlar om segregation. Precis som i andra internationella undersökningar, som Pisa, syns att spridningen mellan elevgrupper ökar. Stödet för alla människors lika värde, jämställdhet och demokrati, är störst hos flickor med svensk bakgrund och från högutbildade hem. Hos pojkar, utlandsfödda och elever med lågutbildade föräldrar är både kunskapen och engagemanget lägre, och också värderingarna ser lite annorlunda ut.

Var tionde elev tycker att män är bättre lämpade än kvinnor att leda. 18 procent tycker inte att invandrare ska få fortsätta tala sitt eget språk. Skillnaden mellan pojkar och flickor har ökat markant och är nästan störst av alla länder. Men klasskillnaden syns tydligast, både när det gäller skillnader i kunskaper och i värderingar. Elever från lågutbildade ger minst stöd till åsikten att alla ska ha lika möjligheter oavsett vilken grupp man tillhör.

Så när jag då sitter uppkrupen i läderfåtöljen i sonens rum (den jag ärvde efter oldemor, den som fortfarande luktar barndom och väcker så många minnen till liv) medan han sitter och övar på avrundning och överslagsräkning, blir det så påtagligt för mig hur svårt det är, att bryta det där sociala arvet. För elever av alla sorter och slag kan ha behov att öva och repetera. Och många kanske varken orkar, förmår eller har möjlighet att göra det under skoltid. Sonen gick på mattestugan igår, och det är fantastiskt att det finns den möjligheten, och likförbaskat behöver han öva mer.

Och där sitter jag, högskoleutbildad inom naturvetenskapen, som läst pre-calculus som senior på high school i USA och matte på naturvetenskapligt basår motsvarande naturvetenskaplig linje, och undrar vad fasiken överslagsräkning egentligen innebär. Det var ju visserligen en halv evighet sedan jag läste matte, men ändå liksom… Om jag sitter här och kliar mig i huvudet, vad gör då en förälder som kanske inte läst matte alls på gymnasienivå ens? Som kanske bara har grundskolematematik, eller kanske inte ens det?

Boken har inga exempel som åskådliggör vad det egentligen är som avses (Fast nu far jag med osanning. En pytteliten vit lögn. B glömde boken i skolan så vi arbetar utifrån ”boken online” och digitala läromedel i all ära, överskådligheten som en bok enkelt ger vid en snabb genombläddring, den finns ännu inte på motsvarande sätt i den digitala världen. Så kanske boken i fysisk form faktiskt visst har överskådliga exempel som klart och tydligt visar vad som avses. Fast cynikern i mig (som turligt nog är en väldigt liten del av mitt jag) tvivlar ärligt talat!)  – hur mycket ska det avrundas, ska överslagen göras i heltal eller decimaltal? Hur ska vi veta?

Tja. Vi vet inte. Vi gissar. Kollar facit (jo då, finns fortfarande facit, som bara ger själva svaret, inte beräkningen som leder dit, inte ens i ett digitalt läromedel! Det om något borde väl ändå vara en av de möjliga potentiella fördelarna med ett digitalt läromedel? Länka oss åtminstone vidare till en liten video eller animering eller för all del, låt mig åtminstone kunna klicka på det rätta svaret och få upp självaste beräkningen?) och inser att vi ojsanhoppsan-tänkt-lite-knasigt-i-förhållande-till-facit på ett par av talen i alla fall.Vi klurar ut det, B harvar på, och jag sitter där med bok i hand som jag med handen på hjärtat inte kom mer än en halv sida på, och när timern pinglar efter trettio minuter kastar B lättad ifrån sig blyertspennan och rutblocket han skrev ner uträkningar och svar i. Han övergår därefter raskt till att tala och skriva engelska (och det gör han bra. Riktigt bra vill jag lova!) med människor utspridda över hela online-spel-världen. Energinivåerna i rummet stiger betänkligt när B övergår till att göra något han lockas av, något som intresserar honom, något som ger honom glädje!

Och jag, jag går ner och bloggar om upplevelsen. Känner mig lite uppgiven, inte minst med tanke på Leijnses krönika (som möjligen är premiuminnehåll, ledsen för det i sådana fall. Men jag har klippt in 40 % av texten ovan åtminstone). Känner du mig så vet du att jag inte är förespråkare av läxor. Men för tydlighetens skull vill jag påpeka att detta inte var en läxa som skulle göras – det hade vi ett exempel på igårkväll dock, med gråt och tannagnissel som pikant kryddning, något som till slut landade i en uppgiven B som bad om att vi skulle ha ”en skolkväll” per vecka, och om vi inte kunde ha den första som ikväll. Så det hade vi.

Läxfritt!

Förra veckan la jag en bokbeställning och häromdagen hittade jag ett tjockt paket i brevlådan med följande innehåll:
Läxfritt

Signerat!

Inte illa med en personlig hälsning från författaren Pernilla Alm, det tackar jag extra för!

Jag ser verkligen fram emot att läsa boken, inte minst eftersom jag tänkt både en och två gånger kring läxor. När dottern som nu går i nian började skolan var jag helt klart pro-läxor (inte minst för att jag själv aldrig haft några problem med läxor, men så var jag en sådan där duktig flicka som anpassade mig väldigt väl till rådande skolklimat), men ganska tidigt under hennes skolgång började jag fundera på det där, inte minst då jag tyvärr inte upplevt att mina barn fått så många riktigt bra läxor med sig hem. Snarare dess motsats, i allt för många fall.

Tror du att läxfritt är en väg till en likvärdig skola?

Som om läxor vore svaret…

Träffade någon idag för första gången, och berättade att jag är initiativtagare till #skolvåren. Drog kortfattat lite bakgrund om ”Varför skola?” och fick till svar:

Det stora problemet idag är att barnen inte får någon läxa. Det är så flummigt i skolorna idag. Känner ett par vars son gick i en sådan flummig skola där det aldrig ställdes krav på honom, och inga läxor fick han heller. Nu går han i gymnasiet och har stora problem, för han är inte van vid att det ställs krav på honom.

Gick inte i polemik, men gav åtminstone en smula tankespjärn. Blev dock ganska så trött. Jag förstår inte hur någon kan tro att avsaknad av läxor är svaret på varför det ser ut som det gör i svensk skola. Ärligt. Jag fattar inte. Som om läxor är det enda sättet att ställa krav på en individ. Om bara alla elever ges läxor – är allt guld och gröna skogar då?

För snart ett år sen skrev jag ett inlägg på Föräldraföreningens blogg Husieforaldrar om läxors vara eller inte vara, och jag har inte ändrat synpunkt sedan dess. Kan dock inte låta bli att ställa mig själv frågan:
Om läxor är svaret, hur lyder frågan då?

20130820-133324.jpgJag bävar för tanken att läxor är svaret på frågan Varför skola, men vem vet, människor har en förmåga att förbluffa mig.

Tror du läxor är svaret?