Kategoriarkiv: Utflykt

Sammanhang.

Publicerad den av
3

Vikten av sammanhang. Av berikande, utvecklande, expansiva sammanhang. Sammanhang där jag skrattar i gott sällskap, utmanas, får kramar likväl som ställs inför raka frågor och tankespjärn som heter duga. Sammanhang fyllda av människor som jag har mycket att lära mig av – både av deras misstag och tabbar som av deras framgångar och firanden.

Jag är rik. På sådana här sammanhang. För jag har fler än ett. Fler än två. Ja, till och med fler än tre. Vilken skatt! Tittar jag tillbaka så fanns inga av de för mig så livsviktiga och lärorika sammanhangen i mitt liv före 2013. Mycket hände det året, framför allt #skolvåren och min Mastermind-grupp. Om dessa sammanhang har jag skrivit mången gång. Hur viktiga de varit – och fortsatt är! – för mig och min personliga expansion.

Nu är jag nyss hemkommen från två heldagar tillsammans med ett annat gäng, som seglat upp som en fantastisk kraft och känna till rikedom (på många plan) i mitt liv, sedan tidigt 2018. Ett sammanhang jag började kliva in i 2016 i samma veva som jag och exmaken separerade. Förståeligt nog blev det inte mycket bevänt med min insats då inte. Det tog ett tag, innan jag till fullo tog plats. Men nu! 

Ett annat sätt att benämna denna typen av sammanhang är påverkansgrupp. Du vet, ”Du blir som genomsnittet av de 5-10-15 personerna du umgås mest med”. Det är ett enkelt sätt att förklara vad påverkansgrupp handlar om. Och utan minste tvekan eller darr på rösten vet jag, verkligen v e t, att jag inte vore den eller där jag är idag, om det inte vore för de påverkansgrupper jag aktivt samskapat sedan 2013. Finns inte en chans.

Så ja, jag är ofantligt rik på viktiga, relevanta och signifikanta sammanhang som bidrar storligen till min expansion. Sammanhang jag inte ”bara hamnat i”. Långt ifrån. Vissa har jag bidragit till från deras allra första andetag. Andra har levt ett liv innan jag bjöds in till dem. Men det är ingen slump. Tro inte det för en endaste sekund! Den här typen av sammanhang kräver aktiva och medvetna val. Då står dörren öppen till all denna rikedom, för alla och envar. Det enda som krävs av dig är just det. Aktiva och medvetna val. 

Nått saknas mig

Publicerad den av
1

I Stockholm.
Kom igår.

Packade med mig allt jag behöver för tre nätter hemifrån. Att resa lätt är en dygd jag håller högt; en konstform jag blir allt bättre på.

Upptäckte imorse att jag glömt min lilla smyckespåse med örhängen. Jag packade den. La den på sängen. Men bevisligen kom den inte med…

Tanken slog mig. Ska jag köpa ett par örhängen? Men nej. Har fullt tillräckligt med örhängen. Hemma.

Kommer må alldeles ypperligt under resan även utan hängen i öronen. Samtidigt. Känner mig lite naken. Oklädd.
Nått saknas mig.

A World of Love, konst som berör

Publicerad den av
9

Läste en artikel i Sydsvenskan i våras. Titeln fick mig att haja till: Patricia Piccininis skulpturer väcker avsmak och empati (tyvärr Premiuminnehåll), vilket gjorde att jag nyfiket läste vidare. Skickade frågan till en god vän om hon ville följa med till Patricia Piccininiutställningen på Arken. Det ville hon.

”In many ways, I think that the figures in my work are metaphors for the disenfranchised or the excluded. The ‘beauty’ or ‘ugliness’ of these creatures depends very much on what notion of normality you believe in.”

Sen händer livet. Du vet. Kalender fylls snabbt på, och ett tu tre har hela sommaren gått utan att vi kommit iväg. Så jag frågar igen och får ett par datumförslag i retur, så sagt och gjort, den 17e augusti 2019 satte vi oss på tåget till Arken.

Och vilken utställning.
Berörd? Ja, nått så kopiöst. Helt omöjligt att värja mig från. Berör in på bara skinnet, in under skinnet till och med. Konstverken, skapelserna, fantasin, ömheten, de oerhört naturtrogna figurerna – såväl de i ren människoform som de drömskapelser Piccinini blåst liv i.

”It’s not about attributing human characteristics to animals as much as recognising our shared ‘animalness’.”

”We have to ask ourselves if it is so hard to find out where one thing starts and another ends can we really then continue to believe in the barriers that separate us.”

Förundran. Nyfikenhet.
Hur i allsin dar går hon tilväga egentligen?
Hur får hon betalt? Ja, vad lever en ”installationskonstnär” på egentligen?
Var får hon alla idéer ifrån?
Hur lång tid tar det att göra en sådan här skapelse?
Och hur lyckas hon göra figurerna så enormt verklighetstrogna? Den lätt fuktade tungan, ögonen som med sådan förhoppning tittar på lekkamraten som precis klivit in i rummet, den lilla pojken som så ömt famnar sin oldemor (kan hon vara det, den gamla trötta sjöjungfrun? Ömheten dem emellan pekar dithän.) i verket The Long Awaited som ser ut exakt som en sovande pojke. Exakt!”I’m interested in relationships. The relationship between the artificial and the natural. Between humans and the environment. The relationship between beings, within families and between strangers.”

Jag skräms inte av figurerna i sig. Det är en sådan ömhet i alla verken, det är verkligen en värld av kärlek som Patricia Piccinini skapat, och samtidigt… verken, texterna och filmen som visas varje hel- och halvtimme med Patricia som berättar om sina verk… alltsammans väcker allsköns tankar. I mig. Om framtiden. Om nutiden. Vad gör vi? Hur ser gränserna faktiskt ut mellan mig och dig, mellan mig och fantasivarelser, mellan mig och laboratoriedjur? Vad får (kan? vågar? bör?) vi använda andra levande varelser till, i syfte att gagna oss, mänskligheten?

Vi lämnar Arken, fyllda av intryck. En fantastisk upplevelse. Rik. På så många vis.

Utställningen A World of Love av Patricia Piccininis verk på Arken pågår till och med den 8 september 2019. Åk dit om du har möjlighet!

 

 

 

Från Vejbystrand till Torekov

Publicerad den av
3

Om vädret är fint kanske vi kan gå på långpromenad? Vejbystrand – Torekov?, skrev han, bror min, inför att han skulle komma till Sverige. Mitt svar, totalt spontant och oreflekterat var ett rungande JAAAA!!Så det gjorde vi. Idag. Exakt 20 kilometer från Vejbystrand till Torekov(s Pizzeria, där vi lunchade) har vi gått, längs Skåneleden. Mor har bott i Vejbystrand sedan 2000 och tanken har aldrig slagit mig (och inte heller bror). Men nu fick han en snilleblixt och imorse bar det av. En lätt rygga med en vattenflaska, extrabatteri och lite nödproviant i form av äpple, solroskärnor och russin. De två sistnämnda återbördades Vejbystrand orörda.

Perfekt väder. Mestadels mulet, inget regn, vinden i ryggen (det hade vi dubbelkollat, hade det blåst åt andra hållet hade vi tagit oss till Torekov och gått till Vejbystrand istället), och så vackert! Kossor och steglistar, får och ekorrar, hästar och skarvar. Dagshög och stenbrott, vackra hus med anor och alla dessa små naturhamnar, häger och strandängar.

Inga sälar dock. Fel årstid månne?!

Har aldrig gått så långt i ett svep, och ärligt talat vet jag inte om jag nånsin gått så långt på en dag. 12-15 km vet jag, men 20 km… tveksamt. Och vet du? Det betyder att jag kan gå tjugo kilometer. I ett svep. Minsann liksom. Det visste jag ju inte innan, även om jag nog trodde det. Men igen, skillnaden mellan att tro eller veta… den e stor! Blodad tand har både jag och bror fått dessutom, vi kommer fortsätta knata! Och med över 130 mil Skåneled att välja på så känns det som början på en era. En vandringsera.

Hållen. Famnad.

Publicerad den av
2

Ett dygn i goda vänninors lag. Ja, fruar till och med.
Det är vad vi kallar oss, varandras fruar.
För det är liksom så.

Vernissage var anledningen, resan icke-förhandlingsbar.
Det hade verkligen krävts något i hästväg för att stoppa oss tre från att ta oss till Sus i Oxelösund denna helgen.

Hållen.
Famnad.

Har hållt.
Har famnat.

Ömsesidigheten, samspelet, växelverkan. Eller som Sus skrev:
Så fint att vi sågs, samskapade i walking spiraldevelopment outdoor thinking tillsammans. Åt gott och hade vernissage. Utbildning och bildning, utveckling och framåtsyftande. I vila. I mental och logisk förflyttning. Jag är tillfreds. Tack som kom.

Känner mig lite som Julie Andrews i Sound of music, när hon studsar runt på bergstopparna, sjungandes The hiiiiiiills are aliiiiive med öppna armar, redo och villig att famna hela världen. Med den bilden på hornhinnan, kanske du kan förstå min enorma och närmast euforiska känsla av både tacksamhet som KASAM inför att vara del i en kvartett som denna?

Och ärligt – kan du inte det, så är det hög tid att du skapar dig ett sammanhang som ger dig den känslan! Du förstår, den resa vi fyra gjort – tillsammans men också i våra enskilda liv, hur de utvecklats, och vilken stor roll detta forum spelat i skeden och livsval – sedan vi sammanstrålande 2013, den går inte av för hackor. Så jag säger det igen: Ett sammanhang som detta borde alla människor se till att de är en del av. Är du inte det, så skapa dig ett!

Vila i förflyttandet

Publicerad den av
3

Försök att vila i förflyttandet.

Skrev hon. Inte uppmanande. Som en invit. En mjuk sådan.
Hon som bjudit oss att komma, och kommer, det gör vi.

Så nu sitter jag på tåget, och vilar i förflyttandet. Kappan börjar torka efter cykeltur i regn till centralen.

Jag har fått sällskap av henne som bor mittemellan. Snart möts vi upp av henne som kommer norrifrån.

Och sen. Sen möts vi igen. Alla fyra.
Tillsammans igen, i det fysiska rummet.
Två och ett halvt år sedan sist.

Som jag längtat efter denna stund!
Tillsammans!

Hej då 2018!

Publicerad den av
10

Hej då 2018, året då…

  • jag utvidgade tidigare års intention, från ett ord till en hel mening: ett medvetet digitalt och analogt liv, som jag därefter utvecklade med en massa aktiviteter och planer, som jag sedan följt upp månadsvis på bloggen.
  • jag rivstartade januari med att vara lärare på Newton yrkeshögskola. Kursen heter Kartläggning och dokumentation av processer, och jag gav den för kravalaytiker IT. Spännande, utmanande och väldigt utvecklande! Kör favorit i repris, då jag ska ge kursen även i januari 2019.
  • skilsmässan gick igenom, och i samband med det köpte jag ut honom från huset, som jag nu äger till fullo (med bistånd från banken så klart).
  • jag besökte Paris för första gången, tillsammans med barnen, mor, moster, bror och brorsdöttrar. Härligt!
  • mitt stora barn (jamen ni vet…. det är hen ju, mitt barn. Och ändå… snart vuxen!) tog studenten.
  • jag börjat utforska både inre och yttre dimensioner av mig själv på sätt jag inte tidigare låtit mig. Födelsedagen min inföll under en gudinnehelg i Malmö, därefter drog jag tack vare Pernillas peppande till No Mind-festivalen på Ängsbacka. Mot slutet av sommaren målade jag först mandala hos Lisa Withlovelisa Rislöw bara för att direkt därefter djupdyka i en två-dagars Lekfull tantra-kurs hos Charlotte. Wow säger jag bara! Kanske inte helt förvånande har jag också laddat ner Tinder…
  • jag under en hel veckas tid hade mina fantastiska Campfire Sisters på besök i Sverige.
  • ESF-projektet Inkludera & Mötas som varit en stor del av mitt liv senaste två åren avslutades. Jag och Pernilla körde Ringar på vattnet 2.0 för skola inom ramen för projektet, och därefter vann vi en upphandling för att under 2019-2020 köra Ringar på vattnet för vård och omsorg – känns fantastiskt inspirerande!
  • jag varit låg i ett halvårs tid… vilket jag insåg först då jag inte längre var låg i månadsskiftet oktober/november. Inte så förvånande efter de senaste årens omvälvningar i liv och leverne, och ändå, ganska skönt att ”vara tillbaka”.
  • jag hoppade på #BusinessBoomUtmaning på Facebook i november månad, och har sedan dess kört en Facebook Live varje dag, något jag tror jag kommer fortsätta med! Roligt, utvecklande och lärorikt. Tidigare under hösten spelade jag in min första #TeachingOfTheDay på Caspians anmodan, och båda dessa aktiviteterna har fått igång mig på många vis, såväl tankemässigt som kreativt.
  • jag äntligen började dansa swing igen, även kallat Lindy hop. Gick en nybörjarhelg i slutet av november, har gått på social dans på Moriskan ett flertal onsdagar sedan dess och är nu anmäld till B-kursen 10 onsdagar under våren. Oh, vad det är roligt!
  • det börjar ordna sig för mina Goda Barn. Har bara ett Gott Barn kvar, som God Man, men jag håller så klart kontakten med de övriga. Och det gläder mig att det går bra för dem allesammans.Håller tummar och tår för att det fortsätter så!
  • jag äntligen skaffade mig en ny coach – och oj vad jag är nyfiket pirrig inför vad detta kommer att leda till under 2019! Ett är säkert, och det är att jag vill coacha mer än vad jag gjort de senaste åren, något jag ser fram emot.
  • jag lät min Upholder-tendens få fritt spelrum (än friare än tidigare). Det har yttrat sig bland annat i…
    * digital sabbat 21 gånger under året, minst 24 timmar men stundtals 48 timmar
    * 5 genomförda ChattyMeals här hemma och ett ChattyMeals som jag besökt
    * 52 löprundor, vilket utslaget ger en per vecka, precis som jag föresatt mig
    * 110 dagar med gitarrspelande
    * att dagens Seven var den 1597e på raken (ja. 1597 dagar i rad har jag gjort morgongympa!). Under året har jag i samband med min sjua också gjort 2890 burpees (totalt sedan jag hoppade på Mauris burpees-utmaning den 28e maj 2016 har jag inte missat en enda dag, och totalt sedan dess har jag gjort 12442 burpees).
    * att jag också gjort 1597 Headspace-meditationer, men dock inte på raken som sjuan. Idag genomförde jag dag 108 på raken. Av någon anledning är sjuan enklare att komma ihåg än meditationen, så emellanåt glömmer jag bort den.
    * att jag bestämt mig för att nå hela vägen i min tyskakurs på DuoLingo – idag gjorde jag dag 157 på raken och jag har bara 11 ”kurs-pluppar” kvar att få upp till nivå 2, sen har jag nått nivå två på hela kursen. Det finns totalt fem nivåer, så jag har att göra ett par år till, tror jag bestämt!
  • Och så har vi läsandet som varit så massivt att det förtjänar en alldeles egen punkt.
    Jag satte mig för att läsa 100 böcker i år, något jag gick i hamn med dagen före nyårsafton. Lyckades klämma in ytterligare en bok idag, så totalt 101 böcker har jag läst under 2018, omfattande 28 723 sidor.
    Dessutom hade jag två till utmaningar gällande läsning:
    1) att läsa 26 svenska och 26 engelska böcker, som jag valde ut för ett år sedan (böcker jag redan hade hemma helt enkelt, hyllvärmare vars tid äntligen skulle komma!), och att blogga en bokreflektion från dessa böcker varje söndag på mina två bloggar. Den utmaningen spurtade jag i hamn med lite innan midnatt natten till idag, med The Black Swan som sista bok av de engelska.
    2) att #läsaalfabetet2018, en utmaning som trillade över mig tack vare en kommentar på ett blogginlägg. Den kom jag bara delvis i mål med, då jag nådde 21 av 29 bokstäver på författares förnamn, 23 av 29 bokstäver på författares efternamn, 24 av 29 på titel men lyckligtvis parerat detta så att jag i gemensamt-listan lyckades nå 29 av 29 bokstäver, dvs hela alfabetet!

Nu är det dags att börja förbereda kvällens nyårsmeny. Jag är tacksam och glad över ett innehållsrikt och spännande år, och det känns samtidigt väldigt skönt att ”lägga 2018 till handlingarna” på detta viset. Med en återblick som gör gott, ger chans till ett mentalt avslut och ger utrymme för avstamp inför kommande år.

Därmed önskar jag dig och de dina ett riktigt gott nytt år!

Kallbad!

Publicerad den av
28

Igår gjorde jag något jag aldrig någonsin gjort i mitt liv. Tog mig ner till nakenbryggan på Ribban, knatade ut och drog av mig alla kläderna, tog ett djupt andetag och klev resolut nedför trappan med ett stadigt grepp om ledstången för att inte halka.

Sätter en fot i plurret. En till. Stannar. Känner efter. Inser att blåsten gör att det känns v a r m a r e i vattnet, än i luften, vilket det nog sannolikt var även utan vindfaktorn. Kanske 8 grader i vattnet, säkert inte mer än 4-5 grader i luften.

Kliver ner till fullo – näst huvudet, det ville jag inte doppa – i kanske 5-8 sekunder… innan jag vände om och klev uppför trappan igen, raskt virade in mig i min handduk, snabbt gnuggade mig torr och började – i fullmånens sken – leta efter trosor och strumpor, tröja och byxa, mössa och kappa.

Så skönt att stå där, barbent och barfota med ylletröjan på överkroppen. Känna livet pulsera, blodet strömma; badande i månens strålar. Härlig känsla, denna första gången som jag kallbadar (dvs utan att först ha bastat). Inte sista gången.

 

 

Friden vid vägs ände

Publicerad den av
6

Idag har jag för första gången – definitivt inte sista – ätit pizza vid Friden vid vägs ände, som det står på den lilla anspråkslösa skylten ute vid vägen. Vägs ände är det, vägen slutar vid Friden gårdskrog, stället som gör vedeldade pizzor mer smakrika än alla pizzor jag någonsin ätit. För att inte tala om chokladtryffeln jag tog till teet som kocken svängde ihop när vi kom dryftade våra önskemål med servitrisen – en kanelstång, finskurna ingefärsbitar och ett par nejlikor. Honung och nypressad citron till det – mmm! Äppelmusten gick inte av för hackor den heller.

Bäst av allt… helheten. Energin runt stället, den fridfulla stämningen inomhus, kaminens värme som spred sig i det vackra rummet med de än vackrare fönstren, den avslappnade och hemma-hos:iga känslan, som förstärktes av personalens sätt att föra sig i rummen.

White Guide-anslagen sitter uppspikade på planket vid parkeringen, varje år från 2008 till i år. Elva år i rad. Till och med jag, som inte bryr mig så särdeles om restaurang-ranking, blir lätt impad. Kanske blir jag än mer impad av att det inte står ett ord om detta på hemsidan. Fridens alltså. I White Guide hittar jag Friden. Så klart.

Och jag, ja, jag fann friden. Och skulle mer än gärna ta mig tillbaka – var så säker på att detta var första, men långt från sista gången jag besöker Friden!

Kramad av Amma

Publicerad den av
5

Två dagar av ”India light” i Brøndbyhallen är till ända, och jag sitter i soffan och undrar om det var en dröm, eller om det hände på riktigt? Dunken med ekologisk olivolja från Ammas spanska ashram, ute i köket, vittnar om det sistnämnda. Likaså de tre foton jag tog vid ingången till Brøndbyhallen:Amma är en spirituell och religiös ledare som åker världen runt och omfamnar människor. Det figurerar lite olika nummer men i storleksordningen fyrtio miljoner (!!!) människor ska hon ha omfamnat de senaste decennierna, och nu kan även jag sälla mig till denna lyckliga skara. (Medan jag satt där och väntade i darshan-kön, slogs jag av insikten att det näppeligen kan finna någon annan levande – eller död för den delen – människa som fysiskt berört så många människor?!)

Om jag blev lycklig av kramen? Tja – inte blev jag olycklig inte. Speciellt kan jag sannerligen säga att det var! Hela grejen var väldigt speciell, och jag är väldigt glad att jag tog mig två dagar till detta. Två dagar då jag, utöver att omfamnas av Amma, också gjorde så kallad seva, det vill säga frivilligarbete eller som det uttrycks på engelska i Amma-kretsar, selfless acts of service. Så på det stora hela taget så svarar jag Ja, jag blev lyckligare av att möta Amma, av att skänka min tid åt seva, av att vara en del i detta sammanhang!

»I disse selviske tider er seva (uselvisk arbejde) sæben, der renser vores sind.«
~ Amma

Jag hade anmält mig att stå i caféet, tillsammans med min goda väninna, och det gjorde vi, tre pass/dag à två timmar. Och det var faktiskt det som gjorde allra störst intryck på mig. Både känslan av att skänka min tid och min förmåga (att sälja kakor och mackor, hämta tallrikar och muggar, ber smörgåsar och hålla snyggt, ta betalt och röja undan med mera), och att tillsammans med så många andra få det att funka, imponerade på mig.

Överraskande många kom redan första morgonen, eller som en av medhjälparna sa till mig: ”Halva Köpenhamn är här!”. Och trots att det strömmat tusentals människor genom faciliteterna under dagarna, så fungerade allt förvånansvärt smidigt. Och det var mäktigt att se och uppleva, eftersom hela Europa-touren som Amma genomför årligen, bygger på frivilligarbetet, på seva. Alla skänker sin tid och sina förmågor, och så snurrar det på helt enkelt.

»One should see any opportunity to serve as a rare and precious gift…and never waste such an opportunity.« ~ Amma

Under två dygn skapade jag, som en liten arbetsmyra tillsammans med hundratals, kanske tusentals andra, ett välfungerande community, ett sammanhang där vi alla gjorde vårt allra bästa för för allas bästa. Glada miner, vänliga leenden, kramar och uppmuntran, hjälpsamhet och givmildhet.

Det gör oss gott att genomföra dessa acts of selfless service, dessa handlingar av osjälviskt arbete. Eller… det gör mig gott. Kanske kan jag inte tala för alla? Eller kanske kan jag det trots allt? Tror få människor, om några, skulle undgå de positiva effekterna av att vara till glädje för andra på detta viset? Och det leder mig osökt in på Engagemang, som är veckans bok som jag ännu inte läst klart… så den tråden plockar jag upp i söndagsinlägget helt enkelt!