Samtal om verkligheten – en podklubb

Det är så himla roligt hur saker och ting liksom får snurr när man (läs: jag) skickar ut dem i universum. Skrev i maj månads uppföljning av årets intentioner att jag minsann skulle dra till med ett ChattyMeals… varpå Caspian tjoade via Messenger med frågan: men du, ska vi inte göra vår podklubb som ett ChattyMeals? Jo, sa jag, så klart, och vips, så hade vi gjort två flugor på smällen. Himla smart!

Två flugor?

Jo, alltså, när jag och Caspian hade en fika-date härförleden för att snacka Bokabonnemanget så kläckte Caspian ur sig något som länge varit en av mina drömmar: Ska vi inte starta en podklubb? Joooo, sa jag. (Ni börjar se mönstret va?) Där och då satte vi ett datum för första träffen, och sen spånade vi på hur vi skulle kunna skicka ut podklubben i världen, så att det kom blandat folk, inte samma varje gång. Så det var ju helt logiskt att Caspian såg sambandet till ChattyMeals; tur att han agerar på det också. Kreativitet är fantasi i handling, som han ju själv så klokt sagt!

Temat inför första podklubben är verkligheten, och vi har tillsammans valt ut tre poddar att lyssna till inför samtalet:
1) Avsnitt nr 3 HERMES ur serien Myter och Mysterier
2) BJ Miller på On Being
3) Ashkan Fardost i Frågepodden

Alla tre poddarna berör verkligheten (eller verkligheterna, för kanske finns det fler än en?) i en eller annan form. Om det och mycket annat språkar vi när vi möts. Och om du inte har möjlighet att komma, så kan du alltid inleda ett samtal med oss om verkligheten i FB-eventet, om så bara för att markera att det finns fler dimensioner än den fysiska att relatera kring!

Kreativitet är fantasi i handling

Äntligen får jag utrymme att lyssna till Tess och Caspian i podden Ett samtal. Trycker på play och fnittrar ganska omgående, eftersom jag helt plötsligt hör dem prata om mig, då det var jag som kopplade samman dem, något som jag verkligen tycker är en givande sysselsättning. Kopplerska har en mindre bra klang, men kanske är det dags att omdefiniera begreppet?

Efter knappa 50 minuter av samtalet kommer så något som jag bums lyssnade om till. Caspian pratar om misstag, om fantasi, om kreativitet, och säger sen: Kreativitet är fantasi i handling.

Och ja! JA!
Gud, så genialiskt.
Så är det ju verkligen.

Ett samtal är en podcast som har justa vibbar på något vis, jag tar del i samtalet, på något vis, och det är nog en av sakerna som Caspian eftersträvat. Eftersom jag känner både Tess och Caspian så känner jag mig väldigt nära dem, och väldigt närvarande, medan jag lyssnar – och visst gör väl min personliga koppling till de båda sitt till, ger mig en än större klangbild av vad de säger, och kanske än mer, av det de inte säger, men jag tror nog att även en som är helt obekant med Caspian och Tess skulle kunna känna på samma vis. Kanske är det du? Om så är fallet så får du gärna låta mig veta om jag har rätt i mitt antagande.

 

Allt går sönder (bok 3 av 26)

”Okonkwos namn var känt i alla nio byarna och vida däromkring. Hans berömmelse vilade på egna bedrifter. Redan som artonåring hade han bragt sin by stor ära genom att kasta Katten Amalinze, den berömde brottaren som i sju år hade ansetts oslagbar av allt folk mellan Umnofia och Mbaino. Katten kallades han för att han aldrig kom ner på rygg. Honom kastade Okonkwo i en sammandrabbning som var så hetsig och vild att de äldste var ense om att ingen hetsigare och vildare hade skådats alltsedan stammens urfader kämpade sju dygn i sträck mot de vilda djurens ande.”

Så börjar den, boken Allt går sönder (originaltitel: Things fall apart) av Chinua Achebe. Chinua Achebe var en nigeriansk poet; Allt går sönder hans första roman, utgiven 1958. Boken låter mig som läsare få en inblick i igbo-folkets seder och bruk, samtidigt som jag får följa hur igbo-samhället faller samman i samband med kolonialisering och kristna missionärers framfart under 1800-talet och hundra år framåt.

Efter att jag läst både Americanah och En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie öppnades mina ögon över min ignorans – hur jag i stort är helt illiterat gällande afrikansk litteratur, med vissa undantag. Tipsades om Things fall apart, och satte upp den på min vill-läsa-lista på Goodreads, samtidigt som jag inte gjorde något aktivt åt det. När så 2018 gjorde sitt intåg och med det, min bokläsarutmaning, så plockade jag fram en massa svenska böcker jag hade hemma. Bland dem fanns denna, i en hög böcker jag lånat av vännen och tillika både bokälskare och bokskapare, fotografen Anders Roos, tillsammans med lite andra spännande böcker från ”udda länder”, alla utgivna av bokförlaget Tranan. Först när jag började läsa Allt går sönder gjorde jag kopplingen: en svensk utgåva av Things fall apart, denna bok som jag från höger och vänster fått mig rekommenderad.

Så vad tycker jag då? Det är en bok som är lätt att läsa, som i mångt ger mig känslan av att sitta och lyssna till en berättelse, snarast än ”att jag läser stor litteratur”. Rytmen, stilen och hur de två berättelserna i boken vävs samman; allt känns ovant, och samtidigt lättillgängligt. Nyfikenhet väcks inom mig, inför denna annorlunda kulturella kontext, samtidigt som frustrationen och ilskan över kolonisatörernas ignoranta och förödande maktfullkomlighet blommar ut inombords.

Tänk, hur skulle världen sett ut om inte…
Dithän (om om inte fanns) går jag inte mer än för att i fantasin bygga nya, annorlunda världar. Och i den aspekten så ger Allt går sönder mig mycket byggstenar att fantisera kring!

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

#blogg100 – När verkligheten var som vackrast.

”Om tåget ringlade sig fram i skogslandskap med flimrande ridåer av träd på båda sidorna sträckte jag bara ut ett jättelikt magiskt svärd från Tusen och en natt som fällde alla träden lika lätt som en lie på åkrarna och landskapet öppnade sig. Och i de landskap som redan var öppna med betande kor i hagar med junigrönska lät jag de allra modernaste flygplanen, en rote J 29 Flygande tunnan, dåna fram på låg höjd och så nära tågkupéns fönster att jag kunde se piloterna i sina syrgasmasker, Över broar med vatten där nere fick tåget vingar, genom städerna förvandlades allt till en Märklinjärnväg där en jätte som var jag själv högt uppe i himlen reglerade farten vid transformatorn med den röda strömbrytaren. Men när verkligheten var som vackrast behövde jag inte göra om den. Det blev aldrig tråkigt och jag hehövde inte sitta och läsa som de vuxna.

De där sista två meningar greppade tag i mig, när jag läste dem.
Som om någon tog ett grabbatag i min jacka, så jag tvingades stanna, abrupt, oväntat. Förvånad tittar jag mig omkring… och undrar: Är det så? Är bokens fantasivärld ett substitut för min egen – delvis? – helt? – nedsläckta förmåga att fantisera? Är det vad han säger egentligen? Att vuxna läser för att de inte själva förmår fantisera ihop dylika fantasivärldar?

Ja. Kanske.
Och samtidigt…. jag vet inte det jag.
Ibland är det ju bara fantastiskt att få dyka ner i en värld, skapad av en annan människa.

Däremot vet jag med mig att jag emellanåt gör just det: flyr ”verkligheten” genom att plocka upp en bok. Att bara sitta och titta ut, genom ett tåg- eller bussfönster, kan ofta få det att krypa i kroppen på mig. Vill g ö r a nått, läsa, blogga, sticka, snacka, lyssna. Inte b a r a sitta och titta ut.

Och kanske är det så att jag förlorar något, på valet jag gör, men å andra sidan vinner jag ju något annat. Så kanske det är ok. Kanske det inte gör något att jag ibland njuter av verkligheten när den är som vackrast, och ibland flyr jag in i en fantasiverklighet som är lika vacker den. Båda två har förmåga att berika mitt liv, om jag så väljer att tänka.

Och det gör jag.
Grämelsens tidevarv är över, tiden av jag borde, jag måste, jag skulle… istället gör jag det jag gör, och tar glädje i det. Oavsett om det är en bok, eller stilla kontemplation vid ett förbiilande landskap.

Och tänk, hade jag inte suttit och läst Äkta amerikanska jeans, hade jag aldrig stött på dessa meningar, så vackra och tankeväckande:
”Men när verkligheten var som vackrast behövde jag inte göra om den. Det blev aldrig tråkigt och jag behövde inte sitta och läsa som de vuxna.”

Och så spinner jag loss, nästa fundering dyker upp som en neonskylt inför mitt inre jag:
Förlorar man den spontana och omedelbara kopplingen till fantasi som Vuxen? Är det vad Vuxen innebär?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 47 av 100.
Boken ”Äkta amerikanska jeans” av Jan Guillou.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

#blogg100 – Sök och du skall finna.

Häromkvällen tittade jag på Sök och du skall finna på SVTPlay.

Hur ska jag beskriva programmet?
Kanske som en av film ackompanjerad och förgylld podcast, som en förlängd arm till tre av mina favorit podcast-serier: Människan och maskinen, Kunskapens Träd, och Myter & Mysterier. Framför allt de två serierna sistnämnda har jag lyssnat på om och om igen. Per Johansson och Eric Schüldt har gjort mig sällskap mången timme, i trädgård, på cykel, med stickning i hand och ute på långsamma plockarpromenader på Bulltofta.

Igenkänningen hög, efter alla dessa timmar i sällskap med de två, men också glädjen och uppskattningen. I Sök och du skall finna blir de än tydligare, talar klarspråk, säger det som ofta nosats på, men inte så ofta uttalats så uttryckligt som i filmen.

”Tanke skapar världen och säger ‘det var inte jag’.”
Så säger David Bohm, och sammanfattar på sätt och vis Sök och du skall finna i en kort mening.
Uppdelningen i en inre och en yttre värld.
Alltings ursprung. I det inre.
Hur mätbarhetskulten lett moderna människan på villospår…. samtidigt som fantasins kraft måhända tar större plats i våra dagliga liv än någonsin tidigare.

Kopplingen till det som Bortom tanke i stor utsträckning handlar om, är för mig tydlig. Och betryggande på något vis. Jag förvånas inte av Pers slutsatser, utan de landar inom mig, tryggt omhuldade av hela mitt jag – av både mitt lilla stora j/Jag. Känslan av att pusselbitarna trillar på plats, för allt fler människor, som förmår vara öppna, för det som utgör så stor del av att vara människa, och därmed förmår leva. Hela livet. Hela människan.

”Tanke skapar världen och säger ‘det var inte jag’.”
Tjusningen ligger i insikten att jag inte behöver lyssna till det som sägs.
För tanke skapar världen.
Punkt.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 37 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.