A World of Love, konst som berör

Läste en artikel i Sydsvenskan i våras. Titeln fick mig att haja till: Patricia Piccininis skulpturer väcker avsmak och empati (tyvärr Premiuminnehåll), vilket gjorde att jag nyfiket läste vidare. Skickade frågan till en god vän om hon ville följa med till Patricia Piccininiutställningen på Arken. Det ville hon.

”In many ways, I think that the figures in my work are metaphors for the disenfranchised or the excluded. The ‘beauty’ or ‘ugliness’ of these creatures depends very much on what notion of normality you believe in.”

Sen händer livet. Du vet. Kalender fylls snabbt på, och ett tu tre har hela sommaren gått utan att vi kommit iväg. Så jag frågar igen och får ett par datumförslag i retur, så sagt och gjort, den 17e augusti 2019 satte vi oss på tåget till Arken.

Och vilken utställning.
Berörd? Ja, nått så kopiöst. Helt omöjligt att värja mig från. Berör in på bara skinnet, in under skinnet till och med. Konstverken, skapelserna, fantasin, ömheten, de oerhört naturtrogna figurerna – såväl de i ren människoform som de drömskapelser Piccinini blåst liv i.

”It’s not about attributing human characteristics to animals as much as recognising our shared ‘animalness’.”

”We have to ask ourselves if it is so hard to find out where one thing starts and another ends can we really then continue to believe in the barriers that separate us.”

Förundran. Nyfikenhet.
Hur i allsin dar går hon tilväga egentligen?
Hur får hon betalt? Ja, vad lever en ”installationskonstnär” på egentligen?
Var får hon alla idéer ifrån?
Hur lång tid tar det att göra en sådan här skapelse?
Och hur lyckas hon göra figurerna så enormt verklighetstrogna? Den lätt fuktade tungan, ögonen som med sådan förhoppning tittar på lekkamraten som precis klivit in i rummet, den lilla pojken som så ömt famnar sin oldemor (kan hon vara det, den gamla trötta sjöjungfrun? Ömheten dem emellan pekar dithän.) i verket The Long Awaited som ser ut exakt som en sovande pojke. Exakt!”I’m interested in relationships. The relationship between the artificial and the natural. Between humans and the environment. The relationship between beings, within families and between strangers.”

Jag skräms inte av figurerna i sig. Det är en sådan ömhet i alla verken, det är verkligen en värld av kärlek som Patricia Piccinini skapat, och samtidigt… verken, texterna och filmen som visas varje hel- och halvtimme med Patricia som berättar om sina verk… alltsammans väcker allsköns tankar. I mig. Om framtiden. Om nutiden. Vad gör vi? Hur ser gränserna faktiskt ut mellan mig och dig, mellan mig och fantasivarelser, mellan mig och laboratoriedjur? Vad får (kan? vågar? bör?) vi använda andra levande varelser till, i syfte att gagna oss, mänskligheten?

Vi lämnar Arken, fyllda av intryck. En fantastisk upplevelse. Rik. På så många vis.


Utställningen A World of Love av Patricia Piccininis verk på Arken pågår till och med den 8 september 2019. Åk dit om du har möjlighet!

 

 

 

Det sociala arvet

Svenska elever är bland de bästa i världen på samhälls-, och demokratifrågor. Men inte ens där vi är allra bäst, lyckas skolan knäcka det sociala arvet.

Så skrev hon, Emma Leijnse i Sydsvenskan, när hon rapporterar resultatet av en undersökning som tjugoen länder deltagit i, som avrundar med följande dräpa:

Smolket i glädjebägaren handlar om segregation. Precis som i andra internationella undersökningar, som Pisa, syns att spridningen mellan elevgrupper ökar. Stödet för alla människors lika värde, jämställdhet och demokrati, är störst hos flickor med svensk bakgrund och från högutbildade hem. Hos pojkar, utlandsfödda och elever med lågutbildade föräldrar är både kunskapen och engagemanget lägre, och också värderingarna ser lite annorlunda ut.

Var tionde elev tycker att män är bättre lämpade än kvinnor att leda. 18 procent tycker inte att invandrare ska få fortsätta tala sitt eget språk. Skillnaden mellan pojkar och flickor har ökat markant och är nästan störst av alla länder. Men klasskillnaden syns tydligast, både när det gäller skillnader i kunskaper och i värderingar. Elever från lågutbildade ger minst stöd till åsikten att alla ska ha lika möjligheter oavsett vilken grupp man tillhör.

Så när jag då sitter uppkrupen i läderfåtöljen i sonens rum (den jag ärvde efter oldemor, den som fortfarande luktar barndom och väcker så många minnen till liv) medan han sitter och övar på avrundning och överslagsräkning, blir det så påtagligt för mig hur svårt det är, att bryta det där sociala arvet. För elever av alla sorter och slag kan ha behov att öva och repetera. Och många kanske varken orkar, förmår eller har möjlighet att göra det under skoltid. Sonen gick på mattestugan igår, och det är fantastiskt att det finns den möjligheten, och likförbaskat behöver han öva mer.

Och där sitter jag, högskoleutbildad inom naturvetenskapen, som läst pre-calculus som senior på high school i USA och matte på naturvetenskapligt basår motsvarande naturvetenskaplig linje, och undrar vad fasiken överslagsräkning egentligen innebär. Det var ju visserligen en halv evighet sedan jag läste matte, men ändå liksom… Om jag sitter här och kliar mig i huvudet, vad gör då en förälder som kanske inte läst matte alls på gymnasienivå ens? Som kanske bara har grundskolematematik, eller kanske inte ens det?

Boken har inga exempel som åskådliggör vad det egentligen är som avses (Fast nu far jag med osanning. En pytteliten vit lögn. B glömde boken i skolan så vi arbetar utifrån ”boken online” och digitala läromedel i all ära, överskådligheten som en bok enkelt ger vid en snabb genombläddring, den finns ännu inte på motsvarande sätt i den digitala världen. Så kanske boken i fysisk form faktiskt visst har överskådliga exempel som klart och tydligt visar vad som avses. Fast cynikern i mig (som turligt nog är en väldigt liten del av mitt jag) tvivlar ärligt talat!)  – hur mycket ska det avrundas, ska överslagen göras i heltal eller decimaltal? Hur ska vi veta?

Tja. Vi vet inte. Vi gissar. Kollar facit (jo då, finns fortfarande facit, som bara ger själva svaret, inte beräkningen som leder dit, inte ens i ett digitalt läromedel! Det om något borde väl ändå vara en av de möjliga potentiella fördelarna med ett digitalt läromedel? Länka oss åtminstone vidare till en liten video eller animering eller för all del, låt mig åtminstone kunna klicka på det rätta svaret och få upp självaste beräkningen?) och inser att vi ojsanhoppsan-tänkt-lite-knasigt-i-förhållande-till-facit på ett par av talen i alla fall.Vi klurar ut det, B harvar på, och jag sitter där med bok i hand som jag med handen på hjärtat inte kom mer än en halv sida på, och när timern pinglar efter trettio minuter kastar B lättad ifrån sig blyertspennan och rutblocket han skrev ner uträkningar och svar i. Han övergår därefter raskt till att tala och skriva engelska (och det gör han bra. Riktigt bra vill jag lova!) med människor utspridda över hela online-spel-världen. Energinivåerna i rummet stiger betänkligt när B övergår till att göra något han lockas av, något som intresserar honom, något som ger honom glädje!

Och jag, jag går ner och bloggar om upplevelsen. Känner mig lite uppgiven, inte minst med tanke på Leijnses krönika (som möjligen är premiuminnehåll, ledsen för det i sådana fall. Men jag har klippt in 40 % av texten ovan åtminstone). Känner du mig så vet du att jag inte är förespråkare av läxor. Men för tydlighetens skull vill jag påpeka att detta inte var en läxa som skulle göras – det hade vi ett exempel på igårkväll dock, med gråt och tannagnissel som pikant kryddning, något som till slut landade i en uppgiven B som bad om att vi skulle ha ”en skolkväll” per vecka, och om vi inte kunde ha den första som ikväll. Så det hade vi.

Ridå. Och omtag.

 

Vaknade i morse efter en natt då till och med jag hölls vaken av ett sanslöst åskoväder, jag som brukar sova igenom det mesta. Gick på toa. Tänkte ‘Pjuh, britterna kommer ha röstat för att stanna vilket kan väga upp min förtvivlan för de tillfälliga svenska asyllagarna som röstades igenom i tisdags‘.

Kröp tillbaka ner i sängen, kollade FB i godan ro tills jag snubblade över en brittisk väns statusinlägg.

Fyllt med ledsna kommentarer. Människor som uttryckte sin chock och förtvivlan.

Panik. Hjärtat bultar.

Surfade omedelbart in på Sydsvenskan, medan jag febrilt rabblade mantrat ‘Det kan inte vara sant, det kan inte vara sant‘ bara för att mötas av rubriken Britterna röstar för att lämna EU.

Två mörka dagar inom loppet av fyra dagar.

Ridå.

Och samtidigt.
Jag kan inte stanna där. Bakom neddragen ridå. Som om pjäsen vore slut och inget mer ska ske. För det ska det ju, så klart.

Det finns mycket med EU som jag inte uppskattar, men jag har än svårare för alla dessa mot-krafter. Det jag hör hos Brexit-förespråkarna liknar detsamma jag hör hos de som förespråkar det svenska andrummet vilket liknar detsamma jag hör från Trump och hans gelikar. Mot mot mot…

Jag vill inte vara mot. Jag vill vara för. Så jag släppte taget om min rädsla och mina farhågor för den än mer ogästvänliga och gnidna värld jag befarar att vi skapar med alla dessa mot-krafter, för att istället njuta av dagen. Omtag helt enkelt!midsommarKransbindning, fantastiskt väder, god midsommarlunch i fint sällskap, en skön promenad och därefter helt vidunderligt goda jordgubbar från Den gröna fabriken. Sen ett ryck som gjorde att min växt-kuvös fick påfyllning av nysådd squash, rädisa, spenat, sockerärta, sommaradonis och rödbeta. Fotograferade min vackra vilda trädgård i det vidunderliga kvällsljuset innan det bjöds till smarrig middag. Minnesövning för hela familjen gällande att komma ihåg USAs alla delstater (jag gick från 25 -> 43 -> 47 stycken och den enda jag konsekvent glömde bort var Maine. Men hallå liksom, Maiiiiine!) bara för att övergå till att med berått mod mörda lite mördarsniglar som i sin tur var i full färd med att mörda mina bönor, ärtor och squashplantor. Plockade in kamera och dynor, saftglas och temugg.

Önskar nu dig och de dina en riktigt fin och glad midsommar, i samma andetag som jag kryper ned i sängen, där jag gör sällskap med maken och en god bok.

Omtag.

Jag är för en värld där vi hjälps åt. Där vi delar på gracerna som fördelats lite huller-om-buller över jordens alla länder. Där kärlek är utgångspunkten för hur vi relaterar till varandra, känd som okänd. Vad är du för?

 

Favoritrestaurang i Malmö!

Kin Long. Har bott i Malmö sedan 1992 (och innan dess mellan 79-86) och jag vet inte hur många gånger jag läst eller hört att bästa kinakrogen i stan är Kin Long. Och aldrig har jag varit där. Har inte lockat, för ärligt talat ser det ut som en vanlig kinakrog sett från gatan.

Kin LongMen igår.
Då blev det så att jag och maken, av en slump, faktiskt klev in på Kin Long för kvällsmat. Redan från början kändes det som att restaurangen på insidan avvek från ”det klassiska” som åtminstone jag förknippar med kinarestauranger, som guldiga tjockmagade Buddhas, rödlackerade hyllor osv. Inne på Kin Long var inredningen smakfull och stilren. Justa vibbar från början med andra ord. Vi fick ett bord för två och började bläddra i menyn.

Lite ont om vegetariska rätter, så när vi blev tillfrågade om vi valt klart inledde vi en konversation med ägaren, Chien-Chung Wang (läser jag mig till i en artikel från Sydsvenskan). Ett tu tre så hade vi i samråd med Chien beställt, en vegansk knaperstekt biff och till mig vegansk anka med shiitake och extra ingefära. Visade sig att de specialimporterar veganskt sojakött (oläckert namn tycker jag, men det verkar vara den svenska benämningen på produkten) så alla rätter går att få i vegansk (eller åtminstone vegetarisk) tappning.

tom skålEfter en stund serverades vår mat, vi smakade, och sen var vi fast. Från att aldrig ha varit på Kin Long tog det exakt två tuggor innan restaurangen seglade upp på vår topplista över favoritrestauranger i Malmö!

Ännu en liten stund senare var våra skålar tomma. Inte ett riskorn kvar!

Oerhört glada för att vi äntligen insett varför alla lovordar Restaurang Kin Long, berättade vi så klart detta även för Chien, som nöjd med vår återkoppling gav oss tipset att ringa och boka bord i fortsättningen, eftersom det ofta är fullsatt. Förståeligt!

Detta var första gången jag åt på Kin Long, jag vågar lova att det inte var sista.
På återseende, Chien, I’ll be back!

 

Människor som tystnar

Människor tystnar och det bekommer mig. Mångfalden i röster behövs. Jag tror det är viktigt för samhället att människor vågar göra sin röst hörd, vågar synas, vågar ta ställning. Men också att man vågar erkänna sin okunskap, eller ett begånget fel.

Just nu omges jag av människor som tystnar. Som inte orkar synas och höras. Som tappert försökt, men möts av ilska, irritation, personangrepp, hårda ord, idioitförklaring, grova generaliseringar och rena felaktigheter.

Jag gör det själv också. Faller för min egen irritation eller frustration och ryter till, eller drar till med en sarkasm som kanske sårar, fast jag inte egentligen avsåg det.

———————————————————————————————————

Det där skrev jag i januari i år. Men jag skrev aldrig klart det. Då. I dessa dagar då #tonen är en av samtalsämnena i de skol-kretsar jag rör mig bland på sociala media, hittar jag utkastet. Kanske var meningen att det skulle ligga till sig.

Jag har inte gett mig in i någon större diskussion om #tonen, men det förvånar mig inte att det lyfts som något problematiskt. För det är det ju. Oavsett om denna typ av upplevelser – där människor känner sig utstötta, kränkta, mobbade eller utsatta i någon form – uppstår på en skolgård, en arbetsplats eller på sociala media så är det så klart inte något att förringa som obetydligt eller oväsentligt.

Men oavsett var det uppstår så är det inte något som försvinner bara det upptäcks och uppmärksammas, och dessutom så är det ju något som uppstår i ett samspel. Framför allt på Twitter där jag ju högst frivilligt befinner mig, har valt att kasta mig in i det utvidgade kollegiet med hull och hår, och definitivt gör klavertramp själv med ojämna mellanrum.

Och jag tänker för min del att det är där jag börjar. Jag utgår från vad jag vill förmedla, vilka värden jag vill försöka leva utifrån, och därmed vad jag gör, hur jag för mig, vem jag interagerar med och på vilket sätt. För det är det enda jag kan styra över. Det enda.

Men nog blir det lite parodiskt när Sydsvenskan dagen efter rundsbordssamtalet om #tonen har en artikel om hur det är för våra barn på nätet, med en följeartikel som ger råd till oss vuxna, med rubriken:

samtalstonen

Dessutom hittade jag en krönika på samma tema när jag letade upp länkarna till ovanstående artiklar. Delar av krönikan lyder:

Vi växer inte ifrån mobbning. Vi lär oss bara att slipa kanterna på vårt beteende och att skada varandra på mer sofistikerade sätt. En spottloska på en cykelsadel ersätts med passiv aggression, och i stället för explicit elaka kommentarer har vuxna lärt sig att bemästra det subtilt exkluderande beteendet. Där skolbarn är verbala och ärliga med sina känslor kan en vuxen person le sitt hatobjekt rakt i ansiktet och uttrycka sitt ogillande i smidigt inlindade meningar.

Vuxna skadar varandra drivna av samma impulser som barn. Vi är bara mindre uppriktiga om det vi håller på med.

Kanske är det så, att elakheterna bara blir lite mer subtila när vi blivit vuxna. Och då är kanske det egentliga problemet att vi inte vågar erkänna det för oss själva?

Ord på sår

Jag vill att de ska förstå att det inte bara finns ett rätt svar som så ofta i skolans värld. Att det ska vara tillåtande att leka med språket via dikten. Tillåtande att låta det abstrakta samarbeta med det konkreta.

Ord på sår. En artikel i Sydsvenskans kulturdel som berör. En så ofantligt vacker och insiktsfull text om poesi, ord, lek & lärande, allvar och läkande, liv och död.

Jag har läst en text en tjej skrivit. Det kanske är det svartaste jag läst. Men jag ser det som ett friskhetstecken. Hon har upptäckt nyanserna i sitt språk och fäst sitt tankekaos på ett vitt papper. Jag uppmuntrar henne till att skriva. Skriv mot det svarta, för att komma till det ljusa!

Att sätta ord på sår. Artikeln jag lyfter fram bitar av, men den förtjänas att läsas i sin helhet. Så läs. Och låt dig beröras.

BoldomaticPost_Pa-alla-samtal-dar-vi-genom-d

 

Det förflutna

Njuter alldeles särskilt nuförtiden av seriestrippen Nemi i Sydsvenskan, och härom dagen var det ånyo en strip som jag genast tog ett foto av för att blogga om:

Det förflutna

Vad händer i dig när du läser det här:

Det som är bra med det förflutna, är att om man inte bär det med sig, så är det borta.

För mig är det väldigt befriande att läsa, men kanske det är för att jag upplever att jag släppt den starka anknytning till mitt förflutna som jag tidigare mötte världen med. Jag definierar mig inte längre utifrån händelser i det förflutna, utifrån släktskrönorna om vem Helena är och hur Helena agerar.

Eller, kanske det är att ta i och säga att jag helt släppt det, för det finns stunder då jag visst definierar mig själv just utifrån det förflutna. Men allt som oftast gör jag inte det, och tillfällena då det händer uppstår allt mer sällan.

Och det intressanta är att det blir lika knasigt för mig att definiera mig själv i förment positiva som i dito negativa ordalag, i förhållande till det förflutna. ”Jag har minsann gått stärkt ur det där tragiska som hände…” bär på lika många möjliga begränsningar av vem jag är, vad jag gör, som ”Ja, pga det som hände så vågar jag inte längre…”.

Jag försöker därför möta världen i stunden, och att vara öppen för det som händer och sker, både inom och utom mig. Ibland spökar något gammalt, och jag kan reagera helt orimligt utifrån den givna händelsen. Om jag tar tillfället i akt att titta lite närmre på det, kanske genom att fråga mig själv ”Hur gagnar detta mig?”, så kanske jag kan få syn på att det är ett ”spökbeteende”, som bottnar i något gammalt. Kanske det inte alls har någon bäring i den aktuella situationen. Då blir det ofta lättare för mig att släppa taget om storyn som jag hänger upp mig vid, berättelsen som jag gett en viss och betydelsefull mening.

Om det är lätt?
Nä. Och ja. Ibland är det supersvårt och stört omöjligt. Ibland hur lätt som helst att släppa taget om det förflutna och bara vara här. Och nu.

Oavsett vilket så bankar jag inte på mig själv längre. Jag är inte en bättre människa i de stunder då jag kan släppa taget om det förflutna, än i de stunder då det är som förgjort, då jag sitter fast förankrad i något gammalt, som jag inte kan, vill, orkar eller förmår släppa taget om. I båda scenariona är jag människa, rätt och slätt, och det räcker fint det.

Vad har du för relation till det förflutna? Bär du med dig händelser och upplevelser som tynger dig, som begränsar dig, som du låter dig definierar av och som kanske tom gör dig till något annat, någon annan, än den du egentligen vet att du är?