Det sociala arvet

Svenska elever är bland de bästa i världen på samhälls-, och demokratifrågor. Men inte ens där vi är allra bäst, lyckas skolan knäcka det sociala arvet.

Så skrev hon, Emma Leijnse i Sydsvenskan, när hon rapporterar resultatet av en undersökning som tjugoen länder deltagit i, som avrundar med följande dräpa:

Smolket i glädjebägaren handlar om segregation. Precis som i andra internationella undersökningar, som Pisa, syns att spridningen mellan elevgrupper ökar. Stödet för alla människors lika värde, jämställdhet och demokrati, är störst hos flickor med svensk bakgrund och från högutbildade hem. Hos pojkar, utlandsfödda och elever med lågutbildade föräldrar är både kunskapen och engagemanget lägre, och också värderingarna ser lite annorlunda ut.

Var tionde elev tycker att män är bättre lämpade än kvinnor att leda. 18 procent tycker inte att invandrare ska få fortsätta tala sitt eget språk. Skillnaden mellan pojkar och flickor har ökat markant och är nästan störst av alla länder. Men klasskillnaden syns tydligast, både när det gäller skillnader i kunskaper och i värderingar. Elever från lågutbildade ger minst stöd till åsikten att alla ska ha lika möjligheter oavsett vilken grupp man tillhör.

Så när jag då sitter uppkrupen i läderfåtöljen i sonens rum (den jag ärvde efter oldemor, den som fortfarande luktar barndom och väcker så många minnen till liv) medan han sitter och övar på avrundning och överslagsräkning, blir det så påtagligt för mig hur svårt det är, att bryta det där sociala arvet. För elever av alla sorter och slag kan ha behov att öva och repetera. Och många kanske varken orkar, förmår eller har möjlighet att göra det under skoltid. Sonen gick på mattestugan igår, och det är fantastiskt att det finns den möjligheten, och likförbaskat behöver han öva mer.

Och där sitter jag, högskoleutbildad inom naturvetenskapen, som läst pre-calculus som senior på high school i USA och matte på naturvetenskapligt basår motsvarande naturvetenskaplig linje, och undrar vad fasiken överslagsräkning egentligen innebär. Det var ju visserligen en halv evighet sedan jag läste matte, men ändå liksom… Om jag sitter här och kliar mig i huvudet, vad gör då en förälder som kanske inte läst matte alls på gymnasienivå ens? Som kanske bara har grundskolematematik, eller kanske inte ens det?

Boken har inga exempel som åskådliggör vad det egentligen är som avses (Fast nu far jag med osanning. En pytteliten vit lögn. B glömde boken i skolan så vi arbetar utifrån ”boken online” och digitala läromedel i all ära, överskådligheten som en bok enkelt ger vid en snabb genombläddring, den finns ännu inte på motsvarande sätt i den digitala världen. Så kanske boken i fysisk form faktiskt visst har överskådliga exempel som klart och tydligt visar vad som avses. Fast cynikern i mig (som turligt nog är en väldigt liten del av mitt jag) tvivlar ärligt talat!)  – hur mycket ska det avrundas, ska överslagen göras i heltal eller decimaltal? Hur ska vi veta?

Tja. Vi vet inte. Vi gissar. Kollar facit (jo då, finns fortfarande facit, som bara ger själva svaret, inte beräkningen som leder dit, inte ens i ett digitalt läromedel! Det om något borde väl ändå vara en av de möjliga potentiella fördelarna med ett digitalt läromedel? Länka oss åtminstone vidare till en liten video eller animering eller för all del, låt mig åtminstone kunna klicka på det rätta svaret och få upp självaste beräkningen?) och inser att vi ojsanhoppsan-tänkt-lite-knasigt-i-förhållande-till-facit på ett par av talen i alla fall.Vi klurar ut det, B harvar på, och jag sitter där med bok i hand som jag med handen på hjärtat inte kom mer än en halv sida på, och när timern pinglar efter trettio minuter kastar B lättad ifrån sig blyertspennan och rutblocket han skrev ner uträkningar och svar i. Han övergår därefter raskt till att tala och skriva engelska (och det gör han bra. Riktigt bra vill jag lova!) med människor utspridda över hela online-spel-världen. Energinivåerna i rummet stiger betänkligt när B övergår till att göra något han lockas av, något som intresserar honom, något som ger honom glädje!

Och jag, jag går ner och bloggar om upplevelsen. Känner mig lite uppgiven, inte minst med tanke på Leijnses krönika (som möjligen är premiuminnehåll, ledsen för det i sådana fall. Men jag har klippt in 40 % av texten ovan åtminstone). Känner du mig så vet du att jag inte är förespråkare av läxor. Men för tydlighetens skull vill jag påpeka att detta inte var en läxa som skulle göras – det hade vi ett exempel på igårkväll dock, med gråt och tannagnissel som pikant kryddning, något som till slut landade i en uppgiven B som bad om att vi skulle ha ”en skolkväll” per vecka, och om vi inte kunde ha den första som ikväll. Så det hade vi.

Ridå. Och omtag.

 

Vaknade i morse efter en natt då till och med jag hölls vaken av ett sanslöst åskoväder, jag som brukar sova igenom det mesta. Gick på toa. Tänkte ‘Pjuh, britterna kommer ha röstat för att stanna vilket kan väga upp min förtvivlan för de tillfälliga svenska asyllagarna som röstades igenom i tisdags‘.

Kröp tillbaka ner i sängen, kollade FB i godan ro tills jag snubblade över en brittisk väns statusinlägg.

Fyllt med ledsna kommentarer. Människor som uttryckte sin chock och förtvivlan.

Panik. Hjärtat bultar.

Surfade omedelbart in på Sydsvenskan, medan jag febrilt rabblade mantrat ‘Det kan inte vara sant, det kan inte vara sant‘ bara för att mötas av rubriken Britterna röstar för att lämna EU.

Två mörka dagar inom loppet av fyra dagar.

Ridå.

Och samtidigt.
Jag kan inte stanna där. Bakom neddragen ridå. Som om pjäsen vore slut och inget mer ska ske. För det ska det ju, så klart.

Det finns mycket med EU som jag inte uppskattar, men jag har än svårare för alla dessa mot-krafter. Det jag hör hos Brexit-förespråkarna liknar detsamma jag hör hos de som förespråkar det svenska andrummet vilket liknar detsamma jag hör från Trump och hans gelikar. Mot mot mot…

Jag vill inte vara mot. Jag vill vara för. Så jag släppte taget om min rädsla och mina farhågor för den än mer ogästvänliga och gnidna värld jag befarar att vi skapar med alla dessa mot-krafter, för att istället njuta av dagen. Omtag helt enkelt!midsommarKransbindning, fantastiskt väder, god midsommarlunch i fint sällskap, en skön promenad och därefter helt vidunderligt goda jordgubbar från Den gröna fabriken. Sen ett ryck som gjorde att min växt-kuvös fick påfyllning av nysådd squash, rädisa, spenat, sockerärta, sommaradonis och rödbeta. Fotograferade min vackra vilda trädgård i det vidunderliga kvällsljuset innan det bjöds till smarrig middag. Minnesövning för hela familjen gällande att komma ihåg USAs alla delstater (jag gick från 25 -> 43 -> 47 stycken och den enda jag konsekvent glömde bort var Maine. Men hallå liksom, Maiiiiine!) bara för att övergå till att med berått mod mörda lite mördarsniglar som i sin tur var i full färd med att mörda mina bönor, ärtor och squashplantor. Plockade in kamera och dynor, saftglas och temugg.

Önskar nu dig och de dina en riktigt fin och glad midsommar, i samma andetag som jag kryper ned i sängen, där jag gör sällskap med maken och en god bok.

Omtag.

Jag är för en värld där vi hjälps åt. Där vi delar på gracerna som fördelats lite huller-om-buller över jordens alla länder. Där kärlek är utgångspunkten för hur vi relaterar till varandra, känd som okänd. Vad är du för?

 

Favoritrestaurang i Malmö!

Kin Long. Har bott i Malmö sedan 1992 (och innan dess mellan 79-86) och jag vet inte hur många gånger jag läst eller hört att bästa kinakrogen i stan är Kin Long. Och aldrig har jag varit där. Har inte lockat, för ärligt talat ser det ut som en vanlig kinakrog sett från gatan.

Kin LongMen igår.
Då blev det så att jag och maken, av en slump, faktiskt klev in på Kin Long för kvällsmat. Redan från början kändes det som att restaurangen på insidan avvek från ”det klassiska” som åtminstone jag förknippar med kinarestauranger, som guldiga tjockmagade Buddhas, rödlackerade hyllor osv. Inne på Kin Long var inredningen smakfull och stilren. Justa vibbar från början med andra ord. Vi fick ett bord för två och började bläddra i menyn.

Lite ont om vegetariska rätter, så när vi blev tillfrågade om vi valt klart inledde vi en konversation med ägaren, Chien-Chung Wang (läser jag mig till i en artikel från Sydsvenskan). Ett tu tre så hade vi i samråd med Chien beställt, en vegansk knaperstekt biff och till mig vegansk anka med shiitake och extra ingefära. Visade sig att de specialimporterar veganskt sojakött (oläckert namn tycker jag, men det verkar vara den svenska benämningen på produkten) så alla rätter går att få i vegansk (eller åtminstone vegetarisk) tappning.

tom skålEfter en stund serverades vår mat, vi smakade, och sen var vi fast. Från att aldrig ha varit på Kin Long tog det exakt två tuggor innan restaurangen seglade upp på vår topplista över favoritrestauranger i Malmö!

Ännu en liten stund senare var våra skålar tomma. Inte ett riskorn kvar!

Oerhört glada för att vi äntligen insett varför alla lovordar Restaurang Kin Long, berättade vi så klart detta även för Chien, som nöjd med vår återkoppling gav oss tipset att ringa och boka bord i fortsättningen, eftersom det ofta är fullsatt. Förståeligt!

Detta var första gången jag åt på Kin Long, jag vågar lova att det inte var sista.
På återseende, Chien, I’ll be back!

 

Människor som tystnar

Människor tystnar och det bekommer mig. Mångfalden i röster behövs. Jag tror det är viktigt för samhället att människor vågar göra sin röst hörd, vågar synas, vågar ta ställning. Men också att man vågar erkänna sin okunskap, eller ett begånget fel.

Just nu omges jag av människor som tystnar. Som inte orkar synas och höras. Som tappert försökt, men möts av ilska, irritation, personangrepp, hårda ord, idioitförklaring, grova generaliseringar och rena felaktigheter.

Jag gör det själv också. Faller för min egen irritation eller frustration och ryter till, eller drar till med en sarkasm som kanske sårar, fast jag inte egentligen avsåg det.

———————————————————————————————————

Det där skrev jag i januari i år. Men jag skrev aldrig klart det. Då. I dessa dagar då #tonen är en av samtalsämnena i de skol-kretsar jag rör mig bland på sociala media, hittar jag utkastet. Kanske var meningen att det skulle ligga till sig.

Jag har inte gett mig in i någon större diskussion om #tonen, men det förvånar mig inte att det lyfts som något problematiskt. För det är det ju. Oavsett om denna typ av upplevelser – där människor känner sig utstötta, kränkta, mobbade eller utsatta i någon form – uppstår på en skolgård, en arbetsplats eller på sociala media så är det så klart inte något att förringa som obetydligt eller oväsentligt.

Men oavsett var det uppstår så är det inte något som försvinner bara det upptäcks och uppmärksammas, och dessutom så är det ju något som uppstår i ett samspel. Framför allt på Twitter där jag ju högst frivilligt befinner mig, har valt att kasta mig in i det utvidgade kollegiet med hull och hår, och definitivt gör klavertramp själv med ojämna mellanrum.

Och jag tänker för min del att det är där jag börjar. Jag utgår från vad jag vill förmedla, vilka värden jag vill försöka leva utifrån, och därmed vad jag gör, hur jag för mig, vem jag interagerar med och på vilket sätt. För det är det enda jag kan styra över. Det enda.

Men nog blir det lite parodiskt när Sydsvenskan dagen efter rundsbordssamtalet om #tonen har en artikel om hur det är för våra barn på nätet, med en följeartikel som ger råd till oss vuxna, med rubriken:

samtalstonen

Dessutom hittade jag en krönika på samma tema när jag letade upp länkarna till ovanstående artiklar. Delar av krönikan lyder:

Vi växer inte ifrån mobbning. Vi lär oss bara att slipa kanterna på vårt beteende och att skada varandra på mer sofistikerade sätt. En spottloska på en cykelsadel ersätts med passiv aggression, och i stället för explicit elaka kommentarer har vuxna lärt sig att bemästra det subtilt exkluderande beteendet. Där skolbarn är verbala och ärliga med sina känslor kan en vuxen person le sitt hatobjekt rakt i ansiktet och uttrycka sitt ogillande i smidigt inlindade meningar.

Vuxna skadar varandra drivna av samma impulser som barn. Vi är bara mindre uppriktiga om det vi håller på med.

Kanske är det så, att elakheterna bara blir lite mer subtila när vi blivit vuxna. Och då är kanske det egentliga problemet att vi inte vågar erkänna det för oss själva?

Ord på sår

Jag vill att de ska förstå att det inte bara finns ett rätt svar som så ofta i skolans värld. Att det ska vara tillåtande att leka med språket via dikten. Tillåtande att låta det abstrakta samarbeta med det konkreta.

Ord på sår. En artikel i Sydsvenskans kulturdel som berör. En så ofantligt vacker och insiktsfull text om poesi, ord, lek & lärande, allvar och läkande, liv och död.

Jag har läst en text en tjej skrivit. Det kanske är det svartaste jag läst. Men jag ser det som ett friskhetstecken. Hon har upptäckt nyanserna i sitt språk och fäst sitt tankekaos på ett vitt papper. Jag uppmuntrar henne till att skriva. Skriv mot det svarta, för att komma till det ljusa!

Att sätta ord på sår. Artikeln jag lyfter fram bitar av, men den förtjänas att läsas i sin helhet. Så läs. Och låt dig beröras.

BoldomaticPost_Pa-alla-samtal-dar-vi-genom-d

 

Det förflutna

Njuter alldeles särskilt nuförtiden av seriestrippen Nemi i Sydsvenskan, och härom dagen var det ånyo en strip som jag genast tog ett foto av för att blogga om:

Det förflutna

Vad händer i dig när du läser det här:

Det som är bra med det förflutna, är att om man inte bär det med sig, så är det borta.

För mig är det väldigt befriande att läsa, men kanske det är för att jag upplever att jag släppt den starka anknytning till mitt förflutna som jag tidigare mötte världen med. Jag definierar mig inte längre utifrån händelser i det förflutna, utifrån släktskrönorna om vem Helena är och hur Helena agerar.

Eller, kanske det är att ta i och säga att jag helt släppt det, för det finns stunder då jag visst definierar mig själv just utifrån det förflutna. Men allt som oftast gör jag inte det, och tillfällena då det händer uppstår allt mer sällan.

Och det intressanta är att det blir lika knasigt för mig att definiera mig själv i förment positiva som i dito negativa ordalag, i förhållande till det förflutna. ”Jag har minsann gått stärkt ur det där tragiska som hände…” bär på lika många möjliga begränsningar av vem jag är, vad jag gör, som ”Ja, pga det som hände så vågar jag inte längre…”.

Jag försöker därför möta världen i stunden, och att vara öppen för det som händer och sker, både inom och utom mig. Ibland spökar något gammalt, och jag kan reagera helt orimligt utifrån den givna händelsen. Om jag tar tillfället i akt att titta lite närmre på det, kanske genom att fråga mig själv ”Hur gagnar detta mig?”, så kanske jag kan få syn på att det är ett ”spökbeteende”, som bottnar i något gammalt. Kanske det inte alls har någon bäring i den aktuella situationen. Då blir det ofta lättare för mig att släppa taget om storyn som jag hänger upp mig vid, berättelsen som jag gett en viss och betydelsefull mening.

Om det är lätt?
Nä. Och ja. Ibland är det supersvårt och stört omöjligt. Ibland hur lätt som helst att släppa taget om det förflutna och bara vara här. Och nu.

Oavsett vilket så bankar jag inte på mig själv längre. Jag är inte en bättre människa i de stunder då jag kan släppa taget om det förflutna, än i de stunder då det är som förgjort, då jag sitter fast förankrad i något gammalt, som jag inte kan, vill, orkar eller förmår släppa taget om. I båda scenariona är jag människa, rätt och slätt, och det räcker fint det.

Vad har du för relation till det förflutna? Bär du med dig händelser och upplevelser som tynger dig, som begränsar dig, som du låter dig definierar av och som kanske tom gör dig till något annat, någon annan, än den du egentligen vet att du är?

Kan vi inte sluta peka finger?

Jennie Bengtsson skrev om utbildning och uppfostran under Åsikter i Sydsvenskan häromdagen, och inlägget är en av tidningens mest lästa digitala inslag, någonsin. Det gör mig än mer förtvivlad. För förtvivlad är jag. Så förtvivlad att jag skrev just det på Twitter, och blev tillfrågad att skriva en replik till Jennie, utifrån min syn på saken, som förälder. Så det gjorde jag:

Låt oss sluta peka finger!

Här kommer texten i original:

Slår upp Sydsvenskan och läser Jennie Bengtssons löfte att utbilda barnen, om jag, som förälder, uppfostrar. Jag uppfattar frustrationen och förtvivlar, för hur hjälper detta oss nå ett välfungerande samarbete mellan vårdnadshavare och skola, som kan bidra till att göra Jennies (och elevernas!!!) arbetssituation dräglig, och helst riktigt bra?

Jag hör Jennie säga gör ditt, så gör jag mitt. Det enda jag som förälder kan bidra med är att uppfostra mina barn. Och det gör mig ledsen. Lärare har ofantligt mycket att ge våra barn, men det har föräldrar (och resten av samhället) också. Det står tom i läroplanen, Lgr11: Skolan ska i samarbete med hemmen främja elevers allsidiga personliga utveckling.

Hennes frustration är förståelig. Jag vet mycket väl att vi har ett skolsystem som inte fungerar som avsett, för omvärlden har förändrats. Inlägget pekar på just det. Systemet fungerade då det skapades, men idag och imorgon behöver vi något annat. Men att stänga dörren till samverkan bidrar inte till ett bättre fungerande skolsystem. Tvärtom.

Gemensamt skapar vi det samhälle vi lever i, och samarbetar vi kan vi åstadkomma förändring. Då måste alla också ta sitt ansvar. Det finns ingen enskild syndabock, varken skolpersonal, huvudmän, föräldrar, lärarutbildningar eller politiker, så låt oss sluta peka finger. Låt oss mötas kring hur vi tillsammans kan göra det allra bästa för våra barn. Jag vill gärna mötas, för kidsen ligger mig så oerhört varmt om hjärtat. Vill du?