Från Vejbystrand till Torekov

Om vädret är fint kanske vi kan gå på långpromenad? Vejbystrand – Torekov?, skrev han, bror min, inför att han skulle komma till Sverige. Mitt svar, totalt spontant och oreflekterat var ett rungande JAAAA!!Så det gjorde vi. Idag. Exakt 20 kilometer från Vejbystrand till Torekov(s Pizzeria, där vi lunchade) har vi gått, längs Skåneleden. Mor har bott i Vejbystrand sedan 2000 och tanken har aldrig slagit mig (och inte heller bror). Men nu fick han en snilleblixt och imorse bar det av. En lätt rygga med en vattenflaska, extrabatteri och lite nödproviant i form av äpple, solroskärnor och russin. De två sistnämnda återbördades Vejbystrand orörda.

Perfekt väder. Mestadels mulet, inget regn, vinden i ryggen (det hade vi dubbelkollat, hade det blåst åt andra hållet hade vi tagit oss till Torekov och gått till Vejbystrand istället), och så vackert! Kossor och steglistar, får och ekorrar, hästar och skarvar. Dagshög och stenbrott, vackra hus med anor och alla dessa små naturhamnar, häger och strandängar.

Inga sälar dock. Fel årstid månne?!

Har aldrig gått så långt i ett svep, och ärligt talat vet jag inte om jag nånsin gått så långt på en dag. 12-15 km vet jag, men 20 km… tveksamt. Och vet du? Det betyder att jag kan gå tjugo kilometer. I ett svep. Minsann liksom. Det visste jag ju inte innan, även om jag nog trodde det. Men igen, skillnaden mellan att tro eller veta… den e stor! Blodad tand har både jag och bror fått dessutom, vi kommer fortsätta knata! Och med över 130 mil Skåneled att välja på så känns det som början på en era. En vandringsera.

Skriv-retreat inbokat!

Har under ett år eller så stått i funderingar kring att boka in mig på ett skriv-retreat nånstans. Gärna ett ställe i skön natur och med lite halvkass (eller obefintlig) uppkoppling. Bara vara. Skriva. Med dator och lite juste toner i bakgrunden, och sen… inget mer.

Jag. Datorn.
Ett blankt papper. (Datoriserat dito vill säga.)
Skriva. Skriva lite till. Och kanske ta en promenad runt knuten innan jag sätter mig tillrätta och skriver ytterligare lite till.

Tänker inte så mycket mer än ett dygn. Kanske två.
En får ju börja nånstans, tänker jag.
Har aldrig – jag säger: a l d r i g – åkt iväg på ett skriv-retreat.
Men ju mer jag skriver, desto mer pockar det på att skriva mer.

Innan jag började blogga så skrev jag mycket dokument, kvalificeringsprotokoll och -rapporter, kommunikationsplaner, kravspecifikationer, instruktioner och mycket annat. Har mången gång bortförklarat det där lite grann, då både bror och far min skriver böcker och mycket annat, med att ”jag har kanaliserat min kärlek till orden till mitt dokumentskrivande”.

Men nu, när jag bloggat i dryga tre år, så inser jag vad jag gått miste om under alla år då jag inte skrivit, för mig, utan enkom för jobbets skull (som projektledare och valideringsingenjör inom Life Science är det inte direkt några litterära underverk som författas, det kan jag gå i god för).

Ju mer jag skriver, desto mer älskar jag det.
Ju mer jag skriver, desto mer ser jag hur mitt språk utvecklas, blir allt mer mitt eget, min egen igenkänning i mina texter växer, dag för dag, blogginlägg efter blogginlägg. Och i takt med min växande lust och kärlek till skrivandet, sammanhangen, bilderna som målas i ord och skiljetecken, växer lockelsen att bara få grotta ner mig i skrivandet ett dygn. Eller två.

retreatOch vet du? Jag har tom en plats för en tilltänkt skriv-retreat tillgängligt. Av bästa slag, avskilt, i underskön natur, med skogen runt knuten och utlovat middagssällskap.

Jag menar – vad väntar jag på? Tja. Bra fråga. Har bara inte fått tummarna loss. Men så idag kom frågan: När kommer du? Och istället för att dra på det, så bläddrade jag igenom kalendern. Tjockt fram till nyår. Men vecka 2. Kanske. Kanske!

Så nu är det avsatt ett par dagar för skrivande i januari, och bara att lägga in de preliminära datumen i kalendern gjorde något med mig.
En känsla. Av frid. Av längtan. Av lust.
Snart. Bara jag. Datorn. Ett blankt papper.
Vad månde bli av detta?

Adventslyft nr 13 – Ljusbärare

Under många år i barndomen sjöng jag på Lucia för min bror, som fyller år just idag. Jag minns den vita särken, ljuskrona och/eller tärneljus, röda bandet runt midjan, eller för den delen glittret. Ibland glitter i håret också så klart. Varm choklad med vispgrädde i den vita Höganäs-muggen, som det fortfarande finns några stycken kvar i min mammas köksskåp. Kanske en lussekatt och en pepparkaka eller två.

Sen iväg, till luciaframträdande på förskola, grundskola, gymnasieskola men även äldreboende och någon butik har jag också ett svagt minne av. Jag har ju alltid sjungit och deltagit i skolkörer som gått luciatåg på luciatåg. Jag minns det med glädje och tacksamhet. Och saknar det lite. Har inte gått ett luciatåg på åratal, kanske tom är två decennier sedan, eller mer. Barnens luciafiranden har jag dock njutit av under årens lopp, men nu är även de så stora att jag inte kan åka snålskjuts på deras eventuella deltagande heller längre.

ljusbärareOavsett om man tycker det är en tradition värd att upprätthållas eller ej, så finns ett budskap som jag uppskattar med den. Att bära fram ljuset, att komma som en LJUSBÄRARE. Och kanske är det så enkelt, att eftersom jag kommit med ljus i min krona så många gånger, så är det där inte något jag letar efter hos någon annan. Jag ser hur jag, och alla och envar, själv kan vara en LJUSBÄRARE. Jag kan vara ljuset i mitt liv, likväl som du kan vara ljuset i ditt. Men för den händelse att min låga är svag och ostadig vid tillfälle, kanske jag kan få lite extra ljus från dig, så lovar jag att lysa upp din väg genom livet, när du behöver det.

Ljusbärare – jag tänker på min bror som jag säger Grattis på födelsedagen till, just idag, men också på att var och en av oss har förmågan att vara en ljusbärare i vårt eget liv.
Ljusbärare – vem eller vad tänker du på?