A World of Love, konst som berör

Läste en artikel i Sydsvenskan i våras. Titeln fick mig att haja till: Patricia Piccininis skulpturer väcker avsmak och empati (tyvärr Premiuminnehåll), vilket gjorde att jag nyfiket läste vidare. Skickade frågan till en god vän om hon ville följa med till Patricia Piccininiutställningen på Arken. Det ville hon.

”In many ways, I think that the figures in my work are metaphors for the disenfranchised or the excluded. The ‘beauty’ or ‘ugliness’ of these creatures depends very much on what notion of normality you believe in.”

Sen händer livet. Du vet. Kalender fylls snabbt på, och ett tu tre har hela sommaren gått utan att vi kommit iväg. Så jag frågar igen och får ett par datumförslag i retur, så sagt och gjort, den 17e augusti 2019 satte vi oss på tåget till Arken.

Och vilken utställning.
Berörd? Ja, nått så kopiöst. Helt omöjligt att värja mig från. Berör in på bara skinnet, in under skinnet till och med. Konstverken, skapelserna, fantasin, ömheten, de oerhört naturtrogna figurerna – såväl de i ren människoform som de drömskapelser Piccinini blåst liv i.

”It’s not about attributing human characteristics to animals as much as recognising our shared ‘animalness’.”

”We have to ask ourselves if it is so hard to find out where one thing starts and another ends can we really then continue to believe in the barriers that separate us.”

Förundran. Nyfikenhet.
Hur i allsin dar går hon tilväga egentligen?
Hur får hon betalt? Ja, vad lever en ”installationskonstnär” på egentligen?
Var får hon alla idéer ifrån?
Hur lång tid tar det att göra en sådan här skapelse?
Och hur lyckas hon göra figurerna så enormt verklighetstrogna? Den lätt fuktade tungan, ögonen som med sådan förhoppning tittar på lekkamraten som precis klivit in i rummet, den lilla pojken som så ömt famnar sin oldemor (kan hon vara det, den gamla trötta sjöjungfrun? Ömheten dem emellan pekar dithän.) i verket The Long Awaited som ser ut exakt som en sovande pojke. Exakt!”I’m interested in relationships. The relationship between the artificial and the natural. Between humans and the environment. The relationship between beings, within families and between strangers.”

Jag skräms inte av figurerna i sig. Det är en sådan ömhet i alla verken, det är verkligen en värld av kärlek som Patricia Piccinini skapat, och samtidigt… verken, texterna och filmen som visas varje hel- och halvtimme med Patricia som berättar om sina verk… alltsammans väcker allsköns tankar. I mig. Om framtiden. Om nutiden. Vad gör vi? Hur ser gränserna faktiskt ut mellan mig och dig, mellan mig och fantasivarelser, mellan mig och laboratoriedjur? Vad får (kan? vågar? bör?) vi använda andra levande varelser till, i syfte att gagna oss, mänskligheten?

Vi lämnar Arken, fyllda av intryck. En fantastisk upplevelse. Rik. På så många vis.


Utställningen A World of Love av Patricia Piccininis verk på Arken pågår till och med den 8 september 2019. Åk dit om du har möjlighet!

 

 

 

Den inre kompassen

Andréas Nyberg är en vän från sociala media, som jag uppskattar varmt, då han ständigt ger mig tankespjärn. Ofta i form av till synes självklara one-liners som dock ofta slår så hårt att hela min värld kan flippa upp och ned när jag läser och verkligen tar till mig vad han skriver.

Han bloggar på Fritidspedagogik.se och jag läste just en mycket tankeväckande artikel om det störda ätandet. I detta inlägg sticker följande mening ut för mig:

BoldomaticPost_Med-denna-mangd-av-yttre-styr

För där sätter han fingret på mycket som är galet i världen idag, där jag upplever att även många vuxna har en inre kompass som tappat sin naturliga koppling till magnetiska nordpolen.

När vi söker lösningen på allt utanför oss själva lär vi oss aldrig att hantera den inre kompassen, den blir snarast något att försöka stänga av (med mat, alkohol, sömnmedel, antidepressiva medel osv) eftersom vi tappat förmågan att förstå vad den försöker säga till oss! Och det är ju inte ens så att vi medvetet som små barn letar utanför oss själva, utan det är något omgivningen mycket tidigt lär oss. Föräldrar försöker, i all sin välvilja och kärlek, sätta plåster på såren, även de sår som inte behöver plåster. Och där börjar vi resan mot en allt mer förvirrad och overksam inre kompass. Vi vill, som vuxna, lösa våra barns problem, trösta, skydda och uppfostra dem i enlighet med gängse normer, och allt detta gör vi i välvilja. Tror jag som tror människan om gott. Men leder det dithän vi egentligen önskar när vi lär barn av med att lyssna till sin inre visdom?

Vad skulle hända om vi istället för att skapa yttre styrmekanismer försökte stärka de inre styrmekanismerna, det som Andy kallar vår naturliga inre kompass, den som alla är födda med? Om vi istället för att skapa punkt efter punkt av externa regelverk – där vi blir åthutade till skuld och skam vid tillfällen då vi inte följer dessa regler –  lär oss att använda och lita till den inre kompassen?