Näringslivspanel, en annan form av seva

För tredje läsåret i rad deltar jag i näringslivspanelen för UF-företagare på Kunskapsgymnasiet i Malmö, som ett resultat av att jag och Tulio Capriles, lärare i företagsekonomi och entreprenörskap på skolan, träffades i samband med ett seminarium som jag tror MINE anordnade för 3,5 år sedan. 

Vid låsårets första tillfälle (totalt gör vi tre tillfällen) fick jag panelsällskap av Alia Jassim, från Orkla Foods, och Emir Mujezinovic, från Ett hem att trivas i (vi har ytterligare två panelmedlemmar som dock inte kunde närvara), två nya bekantskaper som verkligen väckte mersmak och nyfikenhet!

Överst: Jag, Emir, Alia /Mitten: Ett av de pitchande företagen (Ung Fitness UF), mycket imponerande killar! /Nederst: Jag, Tulio, Emir och Alia

Även detta, att vika ett par timmar tre eftermiddagar under ett läsår, för att lyssna, ge återkoppling, ställa frågor och komma med tips, tankar och idéer, till dessa unga UF-företagare, in alles tio företag, (på Kunskapsgymnasiet kör man UF-företag både i 1:a som i 3:e ring), är något jag gör med glädje – en annan form av seva helt enkelt!

Ser med nyfikenhet fram emot att höra vad UF-företagarna har hittat på till nästa gång vi ses – hur långt de kommit, vilka uppenbara hinder och möjligheter de står inför och hur de tänker jobba vidare till det är dags att avveckla sina företag mot slutet av läsåret.

Engagemang (bok 22 av 26)

Engagemang. Per Grankvist. Det är bok nummer 22 på årets bokläsarutmaning, som närmar sig sitt slut.

Engagemang är en bok jag haft i bokhyllan sedan 2015, då jag köpte den av Per själv efter ett bokprat på Centralstationen i Malmö i samband med releasen av den uppdaterade och utökade utgåvan.

Det är de engagerade som driver och åstadkommer förändring i samhället.

Tyvärr är det en bok om engagemang, som inte engagerar mig så mycket. Trots att jag verkligen är intresserad av temat och även – både i egna och andras ögon – är en väldigt engagerad person. Visst finns det intressanta bitar, men som helhet kan jag inte säga att den gav mig så mycket matnyttigt. Tankespjärn levereras dock mig av vissa stycken som rör migration och integration. Visst är jag helt med på tåget om, annat får mig att tänka efter både en och två gånger. Och det tycker jag om!

På de platser där man ingår i ett nätverk av relationer byggda på förtroenden har man sitt hem. På alla andra ställen bor man bara. Det är skillnaden mellan att känna sig som malmöit och att vara Malmöbo.

Om förtroende är en förutsättning för att känna att vi tillhör ett sammanhang, ett samhälle, är rädslan dess nemesis och något som kan bryta ner ett samhälle. Beblandar vi oss inte med andra är risken större att vi så småningom skapar oss en felaktig bild av andra grupper, vilket senare kan övergå i en rädsla för det vi inte förstår. 

Utan socialt kapital utanför den egna gruppen uteblir både den psykologiska upplevelsen av att vara en del av samhället i det nya landet och den önskan om att kunna påverka som hänger samman med dem. Integration skapas inte genom att man kan tala flytande svenska, utan genom att man interagerar med det svenska samhället när man känner sig redo att göra det. 

Genom historien har vi européer givit oss själva den självklara rätten att upprätta vår egen hemvist på andra ställen i världen. Att underskatta eller försvåra nyanländas behov av att på samma sätt skapa sig ett nytt ”hemma” mitt bland oss är tyvärr inget annat än ett nedärvt uttryck för en nykolonial människosyn, där ”vi” värderas annorlunda än ”dom”. 

Den historiska paradoxen är alltså att man genom att tillåta ”isolering” i etniska enklaver i det korta perspektivet skapar förutsättningar för att nyanlända kan känna sig trygga och därigenom lägger grunden för en lyckad integration på längre sikt. 

Inte minst är det intressant att läsa detta efter att jag nyligen läst, och reflekterat kring, Åsne Seierstads Två systrar. Jag plockar också upp tråden från min reflektion efter att ha gjort seva, dvs a selfless act of service, under Amma-eventet i Köpenhamn i oktober 2018, och nickar och hummar när jag läser vad Per skriver på temat att göra gott, och att ha tillit och tilltro till mina medmänniskor: Om vi tror att de flesta andra kommer att agera solidariskt är vi beredda att göra detsamma, men om vi misstror andras intentioner har historien visat att vi är benägna att utföra såväl ondskefulla som opportunistiska handlingar. 

Jag ges också vatten på min kvarn att det är viktigt (för mig) att fortsätta tro på det goda i mina medmänniskor: Vi måste faktiskt tro på människans inneboende vilja att göra gott, oavsett vilka genetiska eller samhällsstrukturella skäl det kan finnas för att vi är snälla mot varandra. Slutar vi att tro på andras goda intentioner och börjar förutsätta att andra vill oss illa, upphör också tron på samhället som institution.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Kramad av Amma

Två dagar av ”India light” i Brøndbyhallen är till ända, och jag sitter i soffan och undrar om det var en dröm, eller om det hände på riktigt? Dunken med ekologisk olivolja från Ammas spanska ashram, ute i köket, vittnar om det sistnämnda. Likaså de tre foton jag tog vid ingången till Brøndbyhallen:Amma är en spirituell och religiös ledare som åker världen runt och omfamnar människor. Det figurerar lite olika nummer men i storleksordningen fyrtio miljoner (!!!) människor ska hon ha omfamnat de senaste decennierna, och nu kan även jag sälla mig till denna lyckliga skara. (Medan jag satt där och väntade i darshan-kön, slogs jag av insikten att det näppeligen kan finna någon annan levande – eller död för den delen – människa som fysiskt berört så många människor?!)

Om jag blev lycklig av kramen? Tja – inte blev jag olycklig inte. Speciellt kan jag sannerligen säga att det var! Hela grejen var väldigt speciell, och jag är väldigt glad att jag tog mig två dagar till detta. Två dagar då jag, utöver att omfamnas av Amma, också gjorde så kallad seva, det vill säga frivilligarbete eller som det uttrycks på engelska i Amma-kretsar, selfless acts of service. Så på det stora hela taget så svarar jag Ja, jag blev lyckligare av att möta Amma, av att skänka min tid åt seva, av att vara en del i detta sammanhang!

»I disse selviske tider er seva (uselvisk arbejde) sæben, der renser vores sind.«
~ Amma

Jag hade anmält mig att stå i caféet, tillsammans med min goda väninna, och det gjorde vi, tre pass/dag à två timmar. Och det var faktiskt det som gjorde allra störst intryck på mig. Både känslan av att skänka min tid och min förmåga (att sälja kakor och mackor, hämta tallrikar och muggar, ber smörgåsar och hålla snyggt, ta betalt och röja undan med mera), och att tillsammans med så många andra få det att funka, imponerade på mig.

Överraskande många kom redan första morgonen, eller som en av medhjälparna sa till mig: ”Halva Köpenhamn är här!”. Och trots att det strömmat tusentals människor genom faciliteterna under dagarna, så fungerade allt förvånansvärt smidigt. Och det var mäktigt att se och uppleva, eftersom hela Europa-touren som Amma genomför årligen, bygger på frivilligarbetet, på seva. Alla skänker sin tid och sina förmågor, och så snurrar det på helt enkelt.

»One should see any opportunity to serve as a rare and precious gift…and never waste such an opportunity.« ~ Amma

Under två dygn skapade jag, som en liten arbetsmyra tillsammans med hundratals, kanske tusentals andra, ett välfungerande community, ett sammanhang där vi alla gjorde vårt allra bästa för för allas bästa. Glada miner, vänliga leenden, kramar och uppmuntran, hjälpsamhet och givmildhet.

Det gör oss gott att genomföra dessa acts of selfless service, dessa handlingar av osjälviskt arbete. Eller… det gör mig gott. Kanske kan jag inte tala för alla? Eller kanske kan jag det trots allt? Tror få människor, om några, skulle undgå de positiva effekterna av att vara till glädje för andra på detta viset? Och det leder mig osökt in på Engagemang, som är veckans bok som jag ännu inte läst klart… så den tråden plockar jag upp i söndagsinlägget helt enkelt!