Vad jag älskade (bok 9 av 12)

Så underligt… bara fyra böcker kvar i svenska högen, och fem i den engelska. Nånstans måste jag ha slarvat bort en bok… trodde jag. Tills jag insåg att jag gått vilse bland siffror och blogginlägg i juni månad. Då läste och bloggade jag om två böcker som jag kallade bok nummer 6 av 12. Galet. Fast inte helt förvånande, en månad så fullspäckad som den, fylld av omvälvande upplevelser och fester, fler nätter på händelsehorisonten än någonsin annars på så kort tid, TEDxSlottsparken och Kenyaresan

Så. Den ena av dessa två juni-böcker lägger jag nu ut igen, och jag väljer den första, eftersom den inte heller hamnade i juni-månads intentions-uppföljning. Dessutom. Om det är någon av dessa två böcker jag verkligen rekommenderar, så är det denna. Vad jag älskade förtjänar i sanning att både bloggas om och läsas minst två gånger!


Siri Hustvedt. Vad jag älskade. Ds rekommendation läste jag Sommaren utan män och när jag var klar med den (Vackert – intensivt – känslosamt.) frågade han om jag läst Vad jag älskade? Nej, svarade jag, vilket möttes av ett omedelbart: Då måste du göra det.

”Han tog mig i underarmen och skakade den. Denna plötsliga gest av kamratskap, till och med av tillgivenhet, gjorde mig osedvanligt lycklig. Jag har ofta tänkt på den, eftersom den där korta dialogen kom skuggorna fick mitt liv att ändra riktning. Den kom att markera det ögonblick då ett vindlande samtal mellan två människor oåterkalleligt slog in på vägen mot vänskap.

Fann den på Myrorna, och har just lagt den ifrån mig, färdigläst. För denna gången. En bok jag gärna skulle läsa igen (kanske på engelska nästa gång?) eftersom den fullt möjligt kvalar in som den bästa roman jag någonsin läst.

”Avundsjuka och grymhet är en oundviklig följd av berömmelse, hur obetydlig denna berömmelse än må vara. Detta kan uppstå var som helst – på skolgården, i styrelserum, i universitetskorridorer eller på de vita väggarna i ett galleri.”

Välskriven. Fascinerande.
En story som griper tag, och sen tar ett nytag, ett till och slutligen ännu ett.
Vändningar som jag instinktivt kände på mig men verkligen inte ville skulle ske…

”Att veta och ändå kunna inte veta är det svåraste av allt.” – Philip Guston

Beskrivningar av konstverk som är så målande att jag utan problem ser dem för mitt inre öga, karaktärer som är så genomtänkta och välskapta att de skulle kunna sitta brevid mig, som människor av kött och blod.

”När jag kom ut ur huset på Central Park West tittade jag bort mot träden som helt hade slagit ut, och jag greps av en outsäglig och sällsam känsla. Att vara vid liv är något oförklarligt, tänkte jag. Själva medvetandet är oförklarligt. Det finns ingenting vanligt i världen.

Det sätt som Hustvedt väver in de olika verk som skapas av bokens olika karaktärer, oaktat om de är målningar, installationer, böcker eller teaterstycken, gör mig matt av blotta tanken på hur mycket hon själv måtte ha vidgat sin egen värld för att kunna vara skapare, inte ”enkom” till en fantastisk roman, utan samtidigt till ett antal verk i verket, av så vitt skilda karaktär. Imponerande!


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

A World of Love, konst som berör

Läste en artikel i Sydsvenskan i våras. Titeln fick mig att haja till: Patricia Piccininis skulpturer väcker avsmak och empati (tyvärr Premiuminnehåll), vilket gjorde att jag nyfiket läste vidare. Skickade frågan till en god vän om hon ville följa med till Patricia Piccininiutställningen på Arken. Det ville hon.

”In many ways, I think that the figures in my work are metaphors for the disenfranchised or the excluded. The ‘beauty’ or ‘ugliness’ of these creatures depends very much on what notion of normality you believe in.”

Sen händer livet. Du vet. Kalender fylls snabbt på, och ett tu tre har hela sommaren gått utan att vi kommit iväg. Så jag frågar igen och får ett par datumförslag i retur, så sagt och gjort, den 17e augusti 2019 satte vi oss på tåget till Arken.

Och vilken utställning.
Berörd? Ja, nått så kopiöst. Helt omöjligt att värja mig från. Berör in på bara skinnet, in under skinnet till och med. Konstverken, skapelserna, fantasin, ömheten, de oerhört naturtrogna figurerna – såväl de i ren människoform som de drömskapelser Piccinini blåst liv i.

”It’s not about attributing human characteristics to animals as much as recognising our shared ‘animalness’.”

”We have to ask ourselves if it is so hard to find out where one thing starts and another ends can we really then continue to believe in the barriers that separate us.”

Förundran. Nyfikenhet.
Hur i allsin dar går hon tilväga egentligen?
Hur får hon betalt? Ja, vad lever en ”installationskonstnär” på egentligen?
Var får hon alla idéer ifrån?
Hur lång tid tar det att göra en sådan här skapelse?
Och hur lyckas hon göra figurerna så enormt verklighetstrogna? Den lätt fuktade tungan, ögonen som med sådan förhoppning tittar på lekkamraten som precis klivit in i rummet, den lilla pojken som så ömt famnar sin oldemor (kan hon vara det, den gamla trötta sjöjungfrun? Ömheten dem emellan pekar dithän.) i verket The Long Awaited som ser ut exakt som en sovande pojke. Exakt!”I’m interested in relationships. The relationship between the artificial and the natural. Between humans and the environment. The relationship between beings, within families and between strangers.”

Jag skräms inte av figurerna i sig. Det är en sådan ömhet i alla verken, det är verkligen en värld av kärlek som Patricia Piccinini skapat, och samtidigt… verken, texterna och filmen som visas varje hel- och halvtimme med Patricia som berättar om sina verk… alltsammans väcker allsköns tankar. I mig. Om framtiden. Om nutiden. Vad gör vi? Hur ser gränserna faktiskt ut mellan mig och dig, mellan mig och fantasivarelser, mellan mig och laboratoriedjur? Vad får (kan? vågar? bör?) vi använda andra levande varelser till, i syfte att gagna oss, mänskligheten?

Vi lämnar Arken, fyllda av intryck. En fantastisk upplevelse. Rik. På så många vis.


Utställningen A World of Love av Patricia Piccininis verk på Arken pågår till och med den 8 september 2019. Åk dit om du har möjlighet!

 

 

 

Vad jag älskade (bok 6 av 12)

Siri Hustvedt. Vad jag älskade. Ds rekommendation läste jag Sommaren utan män och när jag var klar med den (Vackert – intensivt – känslosamt.) frågade han om jag läst Vad jag älskade? Nej, svarade jag, vilket möttes av ett omedelbart: Då måste du göra det.

”Han tog mig i underarmen och skakade den. Denna plötsliga gest av kamratskap, till och med av tillgivenhet, gjorde mig osedvanligt lycklig. Jag har ofta tänkt på den, eftersom den där korta dialogen kom skuggorna fick mitt liv att ändra riktning. Den kom att markera det ögonblick då ett vindlande samtal mellan två människor oåterkalleligt slog in på vägen mot vänskap.

Fann den på Myrorna, och har just lagt den ifrån mig, färdigläst. För denna gången. En bok jag gärna skulle läsa igen (kanske på engelska nästa gång?) eftersom den fullt möjligt kvalar in som den bästa roman jag någonsin läst.

”Avundsjuka och grymhet är en oundviklig följd av berömmelse, hur obetydlig denna berömmelse än må vara. Detta kan uppstå var som helst – på skolgården, i styrelserum, i universitetskorridorer eller på de vita väggarna i ett galleri.”

Välskriven. Fascinerande.
En story som griper tag, och sen tar ett nytag, ett till och slutligen ännu ett.
Vändningar som jag instinktivt kände på mig men verkligen inte ville skulle ske…

”Att veta och ändå kunna inte veta är det svåraste av allt.” – Philip Guston

Beskrivningar av konstverk som är så målande att jag utan problem ser dem för mitt inre öga, karaktärer som är så genomtänkta och välskapta att de skulle kunna sitta brevid mig, som människor av kött och blod.

”När jag kom ut ur huset på Central Park West tittade jag bort mot träden som helt hade slagit ut, och jag greps av en outsäglig och sällsam känsla. Att vara vid liv är något oförklarligt, tänkte jag. Själva medvetandet är oförklarligt. Det finns ingenting vanligt i världen.

Det sätt som Hustvedt väver in de olika verk som skapas av bokens olika karaktärer, oaktat om de är målningar, installationer, böcker eller teaterstycken, gör mig matt av blotta tanken på hur mycket hon själv måtte ha vidgat sin egen värld för att kunna vara skapare, inte ”enkom” till en fantastisk roman, utan samtidigt till ett antal verk i verket, av så vitt skilda karaktär. Imponerande!


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.