Silkeslent mot min bara kropp

Cyklar ner till nakenbryggan. Tunga skyar, och regnet lurar i faggorna, släpper en droppe här, en droppe där, men vill inte riktigt äntra scenen. Inte än. Det är jag tacksam för där jag står och långsamt tar av mig plagg efter plagg.

Jacka.
Skor och strumpor.
Byxor.
Tröjorna.
Trosor.

Så står jag där. Naken.
Gräver i jackfickan efter telefonen, vill föreviga det närmast spegelblanka havet, Turning Torso i horisonten, molntäcket som skiktar sig.

Tar med mig telefonen ut på bryggan, ställer mig med ryggen mot utsikten och tar en selfie. Lägger telefonen precis där trappen börjar, och tar mig ner i vattnet.

Ljuvligt.
Alldeles vindstilla.
Klart vatten.
Kallt. Men ändå inte.
Tolv grader.
Simmar ut en bit från trappen, njuter för fulla muggar. Andas lugnt och djupt.

Simmar tillbaka till trappen och ställer mig där, på ett trappsteg så pass djupt att jag, när jag hukar mig en smula, har vatten upp till axlarna.

Räknar. Sakta.
Ett. Två. Tre.

Kommer till hundratio.
Börjar om. (Varför hundratio? Ingen anledning. Det kändes bra.)
Kommer till hundratio igen.
Börjar om en tredje gång men slutar räkna, nånstans halvvägs.

Behöver inte räkna.
Behöver inte distraktionen, som det kan innebära att hålla fokus på siffran.
Njuter. Vattnet är silkeslent mot min bara kropp och jag faller in i ett bara-varande som är vilsamt och underbart.

Drar ett par djupa andetag och bestämmer mig för att gå och hämta mobilen, som ligger ovanför trappen. Försöker öppna kameran, men tummen min är så kall (och blöt) att telefonen inte reagerar. Jag är inte varm nog för att kunna öppna den. Står där en minut eller två och försöker, idogt, tålmodigt, fnittrande, öppna kameran. Tillslut lyckas jag, så jag tar en selfie till, innan jag kliver tillbaka ner i vattnet.

Får trycka flera gånger på knappen för att det ska bli en bild tagen, och för att underlätta sätter jag på ljudet på telefonen för att höra låtsasklicket som indikerar foto taget.

Står kvar.
Ett par minuter till.
Tiden går, utan att det märks.
Jag bara är.

Tittar mig sakta omkring, förundras över naturens skönhet likväl som över skönhetens natur. Omgiven av dem båda bestämmer jag mig för att dela med mig:

 

 

 

Nått saknas mig

I Stockholm.
Kom igår.

Packade med mig allt jag behöver för tre nätter hemifrån. Att resa lätt är en dygd jag håller högt; en konstform jag blir allt bättre på.

Upptäckte imorse att jag glömt min lilla smyckespåse med örhängen. Jag packade den. La den på sängen. Men bevisligen kom den inte med…

Tanken slog mig. Ska jag köpa ett par örhängen? Men nej. Har fullt tillräckligt med örhängen. Hemma.

Kommer må alldeles ypperligt under resan även utan hängen i öronen. Samtidigt. Känner mig lite naken. Oklädd.
Nått saknas mig.

Hudlös…

Hudlös.
Metaforiskt.
Naken, utan mask, sårbar och samtidigt står allsköns upplevelser tillbuds, just därför.

Det är en risk.
Jag tar en chans (många?).
Tar mig fram till gränsen (!händelsehorisonten!)… och väl där, ett myrsteg bort, öppnar sig möjligheter… Allt jag någonsin vågat drömma och fantisera om.

Kan jag undvika att ta sista myrsteget?
(Nej. Jo. Men vill inte undvika det. Vill! Gör! Nu.)