Vila i förflyttandet

Försök att vila i förflyttandet.

Skrev hon. Inte uppmanande. Som en invit. En mjuk sådan.
Hon som bjudit oss att komma, och kommer, det gör vi.

Så nu sitter jag på tåget, och vilar i förflyttandet. Kappan börjar torka efter cykeltur i regn till centralen.

Jag har fått sällskap av henne som bor mittemellan. Snart möts vi upp av henne som kommer norrifrån.

Och sen. Sen möts vi igen. Alla fyra.
Tillsammans igen, i det fysiska rummet.
Två och ett halvt år sedan sist.

Som jag längtat efter denna stund!
Tillsammans!