Ett svagt mjauande…

Kom hem efter en lång dag på #hbgtalks (mycket kul) och därefter lektion 4 av 10 på Lindy Hop-kursen. Nåväl. Katten Pop brukar komma och möta mig när jag kommer hem, men tji fick jag. Fast jag tyckte mig höra ett mycket svagt mjauande nånstans ifrån så lite skum blev jag. La av mig mina väskor och gick på lyssningsjakt, och befarande det värsta (att katten ligger skadad i buskaget på framsidan, överkörd… huvaligen!). Ljudet blev dock starkare när jag närmade mig gatan, så jag tittade upp och där, högst upp i grannarnas hängbjörk (kanske 6-8 meter hög) satt han. Mycket olycklig. När han såg att jag såg honom blev stegrades mjauandet definitivt. Räddningen i sikte!

Knackade på hos grannen som kom ut, tog fram stege till mig och till slut, efter mycket lock och pock lyckades jag få ner kattskrället ur trädet.

Nu är jag inte höjdrädd. Men jag har respekt för både höjd och stegar. Jag vet att det är lätt att ta sig vatten över huvudet och ett tu tre sitta i en farlig situation. Och samtidigt… Vi kan så mycket mer än vi tror. Så gör. Testa. Utmana dig. Kasta hatten. Klättra upp i trädet. 😏

Det kan kännas lite läskigt, skakigt, men med rätt förarbete (stegen placerad stabilt i marken, och stadigt mot en hyfsat grov gren) så går det. Jag tog mig uppför trädet sakta och kontrollerat, väl uppe hade jag fokus på Pop (the issue at hand) och inte på ”allt annat läskigt runtomkring” (som att jag stod på en stege 7 meter upp i luften, tanken på ”vad som skulle kunna hända om jag trillar”, den gnagande känslan av att vilja klara av det så jag inte skulle behöva ringa brandkåren och slösa deras tid på en fjöntig katt i ett träd, osv osv osv) och ett tu tre lyckades jag locka honom till mig så jag kunde få fatt i honom och ta mig nerför stegen igen (ett grabbatag om Pop, andra handen på stegen; gick det lugnt och fint upp gick det än lugnare nedåt vill jag lova).

Vi kan så mycket mer än vi tror, och det även om det känns lite läskigt!