Skönhet. Skicklighet. Storhet.

Sitter i sängen min och skriver, en av delarna i min morgonrutin, och tänker Nu kan jag passa på att lyssna till Malmö Symfoniorkester med vänners julkonsert på You Tube. Den live-sändes igårkväll men då var jag upptagen med annat, såg dock många i mitt flöde på FB som gav hjärtan och tummen upp. 

Klickar på PLAY och njuter, skriver, skriver och njuter. 
Fyrtio minuter in börjar välbekanta toner ljuda.
O nata lux
Musik: J. Eriksson. 

Denna J. Eriksson råkar vara Jens Bragdell Eriksson, körledare i Södra Sallerups Kyrkokör, kören jag sjungit i sedan 2008 eller nått. O nata lux är ett stycke vi framfört flera gånger och det är vackert så det förslår

Allt det där vet jag. 
Och ändå är det som om någon sätter på kranen, tårarna flödar och hjärtat snörps ihop. Jag låter mig svepas med i Sabina Zweiackers ljuva stämma, symfoniorkesterns stämningsfyllda ljudmatta, Jens hjärteknipande vackra komposition. 

Blundar, och låter tårarna flöda.
Av det vackra. Av förundran inför kreativitet och skapelseglädje. Av stolthet. Av det stora i att Jens fantastiska stycke framförs av symfoniorkestern i samarbete med solister och kör, näst När det lider mot jul, Bereden väg för herran, och andra musikaliska jul-pärlor, på väg att bli –kanske redan är?– en av julklassikerna. Och som den förtjänar det, som Jens förtjänar det!

Han är en så ofantligt skicklig kompositör, och jag blir tårögd (ovanpå tårarna som redan trillar) av tacksamhet för att jag får ynnesten som körsångerska, att se honom in action, att få sjunga hans kompositioner, ja, till och med att emellanåt vara delaktig i processen, som när han skrev Stabat Mater till oss. (Ja, det fattar väl jag att det inte var till oss, som så, men… samtidigt. Så var det det. Vi skulle framföra en långfredagskonsert påsken 2016, så då skrev han ett Stabat Mater. Till oss. Till församlingen. Till världen.) 

Tänk. 
Så mycken skönhet, skicklighet och storhet det finns på jorden. 

Här, nu, med Malmö Symfoniorkesters julkonsert som sällskap i sovrummet mitt, är det lätt att tro att skönheten, skickligheten, storheten är långt bortom min förmåga. Inte kan väl jag… Men jo. Det krävs inte en symfoniorkester eller artister av rang för att bidra. Det finns i dig, i mig, i oss alla. Någon bakar lussekatter med kärlek och omsorg. Någon kör buss och sprider skönhet, värme, kärlek, genom att hälsa God Jul – i dessa tider inte ansikte mot ansikte men väl över högtalarsystemet. En tredje städar på äldreboendet och gör fint för de boende. 

Allt ryms.
I skönhet, skicklighet, storhet.

Jo. Det kan du.
Som bara du kan.

Silkeslent mot min bara kropp

Cyklar ner till nakenbryggan. Tunga skyar, och regnet lurar i faggorna, släpper en droppe här, en droppe där, men vill inte riktigt äntra scenen. Inte än. Det är jag tacksam för där jag står och långsamt tar av mig plagg efter plagg.

Jacka.
Skor och strumpor.
Byxor.
Tröjorna.
Trosor.

Så står jag där. Naken.
Gräver i jackfickan efter telefonen, vill föreviga det närmast spegelblanka havet, Turning Torso i horisonten, molntäcket som skiktar sig.

Tar med mig telefonen ut på bryggan, ställer mig med ryggen mot utsikten och tar en selfie. Lägger telefonen precis där trappen börjar, och tar mig ner i vattnet.

Ljuvligt.
Alldeles vindstilla.
Klart vatten.
Kallt. Men ändå inte.
Tolv grader.
Simmar ut en bit från trappen, njuter för fulla muggar. Andas lugnt och djupt.

Simmar tillbaka till trappen och ställer mig där, på ett trappsteg så pass djupt att jag, när jag hukar mig en smula, har vatten upp till axlarna.

Räknar. Sakta.
Ett. Två. Tre.

Kommer till hundratio.
Börjar om. (Varför hundratio? Ingen anledning. Det kändes bra.)
Kommer till hundratio igen.
Börjar om en tredje gång men slutar räkna, nånstans halvvägs.

Behöver inte räkna.
Behöver inte distraktionen, som det kan innebära att hålla fokus på siffran.
Njuter. Vattnet är silkeslent mot min bara kropp och jag faller in i ett bara-varande som är vilsamt och underbart.

Drar ett par djupa andetag och bestämmer mig för att gå och hämta mobilen, som ligger ovanför trappen. Försöker öppna kameran, men tummen min är så kall (och blöt) att telefonen inte reagerar. Jag är inte varm nog för att kunna öppna den. Står där en minut eller två och försöker, idogt, tålmodigt, fnittrande, öppna kameran. Tillslut lyckas jag, så jag tar en selfie till, innan jag kliver tillbaka ner i vattnet.

Får trycka flera gånger på knappen för att det ska bli en bild tagen, och för att underlätta sätter jag på ljudet på telefonen för att höra låtsasklicket som indikerar foto taget.

Står kvar.
Ett par minuter till.
Tiden går, utan att det märks.
Jag bara är.

Tittar mig sakta omkring, förundras över naturens skönhet likväl som över skönhetens natur. Omgiven av dem båda bestämmer jag mig för att dela med mig:

 

 

 

Jag ser det vackra.

Under kvällens bokklubbssamtal så såg jag en koppling som tidigare gått mig förbi.

Jag har, de senaste åren, börjat läsa böcker på ett annat vis – eller snarast med en annan närvaro, eller kanske med andra ögon snarast? Oavsett vad det egentligen är som gör skillnaden, så slås jag, allt som oftast, av hur oerhört vackert ett ord kan vara, eller en mening, eller för den delen en längre fras.

Lärde mig läsa i första klass, så i åtminstone 35 års tid har jag läst böcker u t a n att direkt notera skönheten i språket, i ordvalen, i rytm och ton. Men nu gör jag det, och jag ser det.

Det blev uppenbart för mig i och med mitt val av tema för årets #blogg100, med etthundra texter etthundra dagar i rad som alla – i någon form – innehåller en referens till böcker jag läst. Ofta ofta så är de rader jag lyft fram sådana som väckt min förtjusning, just på grund av dess inneboende skönhet.

Kopplingen jag gjorde var dock till det större perspektivet.

För ett par år sedan bloggade jag om det vackra som omger mig, ett inlägg inspirerat av en krispig höstdag då jag tog en foto-promenad på Bulltofta med kameran som följeslagare. Plötsligt såg jag min omgivning som så oerhört vacker – vackrare än jag någonsin upplevt den tidigare – och då har jag ändå bott på Riseberga bredvid Bulltoftaparken sedan luciadagen 2003 och gått mången promenad i nejden, det vill jag lova.Ikväll slog jag ihop de två observationerna och insikten tog sakteliga fäste inom mig:
Jag ser det vackra. I allt.
Både i naturen, föremålen, människorna runt omkring mig, som i böckerna jag läser, musiken jag lyssnar till, sångerna jag tar ton till.
Det är vackert – överallt finns det skönhet.

Och när jag yttrade detta högt, så drog jag ännu en koppling.
Vi inledde nämligen kvällen med ett samtal om människorna vi möter – huruvida vi i vår vardag möter människor (nya bekantskaper) vi verkligen tycker om. Eller ej. Och min upplevelse är att Ja, jag möter många människor i min vardag som jag genuint tycker om, är nyfiken på, skulle vilja prata mer med, lyssna till, fördjupa mig i.

Och kanske alla dessa tre olika observationer i grunden är sprungna ut en och samma förmåga i grunden: Förmågan att se det vackra (i allt)?

Adventslyft nr 2 – Skönhet

skönhetOrdet SKÖNHET väcker mycket i mig. Det jag tänker på just nu är dock två Instagram-konton som både två är så oerhört skickliga på att lyfta fram skönheten i livet, i vardagen, i det som är.

Båda två lyckas kombinera fantastiska fotografier med tänkvärda reflektioner i ord. Kombinationen av ord och bild blir magisk och skänker mig glädje och njutning, när deras skapelser passerar i mitt flöde. Jag hajjar till, tittar närmre, läser, betraktar färger och former. Andas in och gläds åt stunden som är Nu.

Så varmaste tack Silwersara och Kammebornia för allt ni gör för att göra världen till en vackrare plats!

Skönhet – jag tänker på Silwersara och Kammebornia.
Skönhet – vem eller vad tänker du på?