Möten.
Så många möten.
Varje dag.
Egentligen i varje stund. För mol allena så möter jag ju mig själv.

Medvetenhet avgör mötets kvalitet. Min medvetenhet. Din medvetenhet. Gruppens – kollektivets – medvetenhet.

Ibland går möten på automatik. Vanor, rutiner och processer trillar på som de ska. Utan ansträngning sker det som är avsett att ske, precis som gången innan, gången innan det, gången innan det, osv.
När alla vet vad som ska bli till, kanske det som vill hända inte får plats?

Och så, ibland.
I ett rutinmässigt möte, vars like vi genomlevt gång efter annan, kan något nytt tillföras, och plötsligt så öppnar sig världen. Något nytt kan bli till, vill bli till. Det som vill hända händer.
I första mötet med en ny bekantskap. Själarnas gemenskap. Något uppstår, en känsla, vi klättrar på varandras tankar, vidare, ut, upp, in i det okända. Bryter ny mark. Tillsammans.
I en stunds stilla reflektion, i självsamhet, en inre dörr som öppnas. Helt plötsligt får jag syn på en del av mig jag tidigare aldrig vetat om. Som jag inte visste fanns. Som att vara en upptäcktsresande som oväntat stöter på en helt ny kontinent, outforskat territorium att bekanta sig med.

När jag är medveten, men öppen, i stunder där jag inte är benfast besluten att säkra att något förutbestämt ska ske, då… Då kan det som vill hända blomma.
Smyger sakta och försiktigt fram. Ibland.
Dundrar fram som en hjord galopperande hästar. Ibland.

Vad vill hända?
Låter jag det?