Med kroppen i fokus – junireflektion

Jag kommer säkert reflektera kring det faktiska jag gjort under månaden, antal mil cyklade och promenerade har jag ju loggat ända sedan september 2009, så den typen av data (och vana) har jag lättillgängligt. Men detta vill jag komplettera med reflektioner kring mina upplevelser, kring känslorna som väcks inom mig, kring skillnaderna jag noterar och vad de betyder för mig.

Så där skrev jag när jag introducerade årets fokus med kroppen i fokus. Månad sex blev än mer jobb-fokuseras, och därmed fick jag än mer av STOPP-signaler från kropp och knopp på helgerna. Men självklart fortsätter jag logga både det ena och det andra. Så där som jag gör. Eller är det så självklart egentligen?

Loggen för juni ser ut som följer:
Minst en mil i kroppen 20 av 30 dagar ↘️
–> cyklat 29 mil ↘️
–> promenerat 3 km ↘️
Wim Hof-andats 30 av 30 dagar ➡️
Gått till sängs före kl 22 endast 7 av 30 dagar ↘️
Skärmfri tid efter kl 21 2 av 30 dagar ↘️
Kallduschat 4 gånger ➡️

Morgonsjuan
Juni gav jag mig endast fyra dagar med ”lite mer än en vanlig sjua”, vilket jag, än en gång, har att tacka trädgården för!

30 minuter trädgård/dag
Det har blivit lite fler icke-trädgårdsdagar än jag egentligen önskar, men också vissa riktigt njutningsfylda trädgårdsdagar med långt över 30 minuters vistelse, så det jämnar ut sig.

Barfota
Fortsätter på barfotastuket, inte minst på jobb där jag kastar av mig mina Luna-sandaler mer eller mindre så fort jag kommer in till kontoret. Kollegorna har vant sig. 😉

Fysioterapi
Inte en enda session hos Glemme i juni månad. Dock var jag hos kiropraktorn vilket var både skönt och välgörande.

Walkfeeling
Walkfeeling:at har jag dock fortsatt med. Både ett par sessioner med Wivan som att jag gjort ”Wivan-rörelser” varje dag. Tipsar dessutom alla jag känner att boka en tjugo minuters kostnadsfri rörelseanalys, går nu att göra via Boka Direkt. Online är det jag kör och det funkar finfint.

Testade den här sten-simulerande köpemattan hos kiropraktorn… och sen såg jag en bild på en sådan, skapt av faktiska stenar. En sån stenbricka ska jag fixa mig under sommaren!

Kan dessutom säga att jag nu gått vidare från att enkom se mina egna rörelsemönster, till att få syn på alla runtomkring mig. Folk som går utåt med fötterna, eller vars axlar är krumma, eller… jamen, typ, allt möjligt. Superduperintressant är det. Och nej, så nördig har jag inte blivit (än?) att jag knackar främmande människor på axeln och säger åt dem att testa att ha stortårna pekandes rakt fram… men inte för att det inte lockar!

Kroppsligt och mentalt välbefinnande?
Juni har fortsatt i maj månads anda, på helgerna vill jag i n t e lämna hem och trädgård. När jag läser min reflektion från maj: Jag har jobbat mycket, och stressindikatorer börjar dyka upp, och att jag då både hör och hörsammar signalen att bara vara under helgerna när veckorna är galet produktiva, gör mig stolt. och tänker att jag faktiskt upplevt färre stressindikatorer i juni månad så att jag tagit det lugnare med mig, om än inte på jobb, ger effekt.

Och njuter. Ja. Det gör jag.
Se bara, vad naturen bjudit på i juni månad:

Funkar – Funkar Ej – Saknas?
I introt skrev jag: Men självklart fortsätter jag logga både det ena och det andra. Så där som jag gör. Eller är det så självklart egentligen? 

För vet du, jag funderar på att lägga ner loggandet. Kanske inte allt. Kanske allt. Inte sjuan – för den gör jag i min sjuan-app, och den tycker jag om. Och inte Runkeeper, för den tycker jag också om. Men… kanske ska jag sluta logga kallbad och meditation och mil-i-kroppen-dagar och gitarrspelande (Oh herregud… Insåg just. Vi hade sista lektionen 15e juni, och sedan dess har jag spelat gitarr 3 gånger…) och…

Mmm.
Jag undrar om det inte vore välbehövligt.
För mig.
Just nu.

Släppa allt Görandet.
Släppa fram Varandet.

(Och jodå.
Jag har mycket Varande i vardagen också.
Men det känns som jag behöver lite mer av det.)

Stanna hemma eller inte?

Det är onekligen lätt att tänka både en och annan tanke kring det här med föräldraskap. Idag har minstingen, snart tio år, varit hemma med mig. Och jag slås av tanken att jag inte vet om det var ett bra beslut att jag lät honom vara hemma?

I måndags sa han att han hade huvudvärk innan han gick till skolan. Men han gick i alla fall. När han kom hem på kvällen efter fotbollsträningen berättade han att han varit hos skolsyster och tagit tempen under skoldagen, och det var inte helt enkelt att förstå om han faktiskt hade feber eller inte. Skulle tro på inte, eftersom han inte blev hemskickad. Men ändå. Nått lurt var det kanske med honom i måndags?

Igår kräktes han under lunchen… urk. Jag vet. Läbbans. Men det hör liksom till berättelsen. Han ringde mig och sa att han kräkts och frågade om han kunde komma hem? Visst sa jag, och fick även bekräfta detta med hans lärare. Jag är ju min egen arbetsgivare och jobbar mycket hemifrån, så flexibiliteten finns ofta där. Plus att han dessutom är så pass stor och redig att om han inte är alltför sjuk så klarar han sig ganska bra på egen hand numera.

Men när han väl kom hem så var han mer eller mindre som vanligt. Aptiten fick han tillbaka ganska omgående. (Förtydligande: Han kräktes när han satt och åt lunch, smakade på fisken som han tyckte var riktigt äcklig, så frågan är om det bara var att det vände sig i magen på honom?) Fast jag var ute en sväng på eftermiddagen och då hittade jag honom sovandes i sängen när jag kom tillbaka. Och att ta en tupplur är inte direkt något som hör till vanligheterna. Även igår klagade han dessutom på huvudvärk, men…. Nått lurt var det kanske med honom igår?

Igårkväll så velade han fram och tillbaka om skolgång eller inte idag, och jag vill gärna att han ska kunna känna efter vad som känns rimligt, just för att inte skapa ännu en person som fastnat i ”jag ignorerar totalt signalerna min kropp sänder till mig”-mönstret, som jag har en uppfattning att många fastnat i. Själv hade jag möjlighet att helt arbeta hemifrån idag, så för den delen så var det inga problem. Och efter en stund så klämde han ur sig att han nog gärna skulle vilja stanna hemma och ta det lugnt en dag till.

Med tanke på att detta är en person som gillar skolan, allt som oftast är väldigt aktiv och sportig, så kändes det bra att han kände efter och landade i detta. Så idag har han varit hemma. Vi sov lite extra länge han och jag, och sen har han inte gjort många knop direkt. Men hade säkert kunnat vara i skolan också. Och det är här mina tvivelstankar kryper fram….

– Skulle jag ha låtit honom gå till skolan idag i alla fall?

– Blir han nu en sån där slö och slapp typ som inte kommer att pusha sig själv överhuvudtaget?

– Förstör jag hans arbetsdisciplin för resten av skolgång och senare in i yrkeslivet genom att be honom känna efter?

Barnen

Hur mycket ligger det i dessa tankar? Och hur mycket ligger det i de andra, som också tittar in med jämna mellanrum, som t ex:

– Klokt av dig att låta honom känna efter och att det är viktigt att lyssna inåt.

– Minns goda vännen som berättat att hen alltid fick vara hemma med sin lantbrukar-mor i två dagar efter tillfrisknande, för att verkligen bli frisk och samla krafter, innan återgång till skolan.

– Tänk så mycket friskare vi alla skulle vara om fler barn (och vuxna!) såg till att må bra innan de gick tillbaka till förskola/skola/jobb.

Ja. Där står jag. Fullt med tankar som väcker helt olika känslor i mig. Gagnade det honom eller inte att stanna hemma idag? Vem vet, men faktum kvarstår, hemma var han. Och det känns bra. Så jag släpper de två olika tankeströmningarna, inte minst för att dagen går mot sitt slut, och beslutet inte kan göras ogjort.

Hur skulle du gjort?

Sudoku

Gillar du Sudoku? Jag tycker det är ganska avslappnande att lösa ett Sudoko eller två. Det har blivit så att det är något av ett semesternöje dock, för vanliga arbetsveckor så stressas jag lite av meningslösheten i det hela.

20130804-200952.jpg

Fast egentligen är det inte meningslöst alls! Jag tycker ju det är avslappnande, utmanande och riktigt roligt. Så hur kan det då vara meningslöst?! Ibland spelar hjärnan spratt med mig tror jag.

Kanske läge att fortsätta unna mig ett Sudoku eller två, nu när semestern är slut. Imorgon är det jobb som gäller – tur jag har en så uppmuntrande och utmanande chef (jag själv, för den som inte vet att jag driver eget företag sedan snart sex år tillbaka). Kanske det vore ett bra sätt att behålla lite av sommarlunken, som jag mår så bra av? Vad tror du?