Det vackra. Det sensuella. Det uttrycksfulla.
Det där som kittlar; subtilt.
Det som anas, där fantasin ges en öppning att smyga in genom, och upptäcka… vaddå?
Ja. Vem vet.
Olika för alla?
Mmm. Troligen.
Det här. Det lockar. Pockar.
Vill fram, ut, synas, ta plats.
I handling. I ord. I bild.
Kom i samtal med Michel Issa via LinkedIn och Instagram, och fick nys på det kombinerade nätverks- och insamlingsevent som de i detta nu håller runt om i Sverige. Bokade en plats och cyklade som ett jehu till Altitude Meetings för att ta del av Sluta inte tro där alla insamlade medel oavkortat går till Michel och Mariellas arbete i Syrien.
Min vana trogen doodlade jag under kvällen, det är för mig ett sätt att komma ihåg det jag hör. Samtidigt som jag doodlar sker det en simultan reflektion; jag skriver inte oreflekterat ned det jag hör. För de som tagit del av Sluta inte tro, eller för Michel och Marissa själva, kanske det går att uppfatta mina små opponeringar i doodlen, men det är irrelevant i det stora hela.
Det jag framför allt tar med mig av igår är följande tre punkter:
* Tänk ett större Vi.
Vilken ljuvlig fras, och som jag förstår det en grundläggande drivkraft för Michel, en fras (och drivkraft) han fått sig till dels av sin bror, som agerar Michels spirituelle guide och förebild.
* Låt dina handlingar visa vem du är.
Eller som Seth Godin uttrycker det, parafraserat, det är inte genom att lyssna till en människas ord du tar reda på hur hen verkligen är, utan genom att titta på hens handlingar. Inte för inte vi har ordspråk som mycket snack och lite verkstad. Och här inspirerar verkligen paret Issa, i både ord och handling! För självfallet är det allra bäst när ord och handling är ett, och vi lever som vi lär.
* Så mycket som är möjligt om vi bara gör!
Både Mariella och Michels delar av kvällens event pekar på just detta: gör.
Gör! Agera! Ser du något som är galet, spännande, inspirerande, helt åt pipsvängen snett… agera! Ta tag i det, och kriga på, för att använda Michels ord. Samtidigt som Michel var väldigt tydlig med att du självfallet också måste säkra din egen försörjning. Inte minst det uppskattade jag enormt att höra, eftersom det är en twist som emellanåt glöms bort i denna era av inspirationsföreläsare till höger och vänster som uppmuntrar till att följa ditt hjärta och självförverkliga dig. Och det är klart du ska (for the greater good, som det heter!), men glöm inte bort det basala. Pengar till mat, kläder och hyra osv måste finnas på plats först!
”Betrakta världen som din lekpark och människorna i den som dina kamrater. Se de världsliga tingen som enbart leksaker. Behandla din svaghet som din styrka och erkänn att den är en del av din personlighet. Lev livet som ett barn utan att tänka på riskerna att misslyckas.”
I det sista regnet.
Janesh Vaidya.
Vacker, finstämd och tankeväckande bok.
Du vet, fylld av sånt där som är självklart…. fast med handen på hjärtat så lever definitivt inte jag (alltid och till fullo) efter alla dessa självklarheter, så när jag läser dem blir gapet mellan tanke och handling, mellan varande och görande, än mer uppenbart.
”[…] vet jag att han är galen och därför bara kan tala ur hjärtat, så han är lätt att förstå sig på. Att vara galen kanske betyder just det: att sakna förmågan att dölja sina tankar och känslor bakom hjärtats ridå, att inte kunna uppträda så som samhället förväntar sig. När det inre sliter sig loss förlorar man de egenskaper som anses nödvändiga för att man ska kunna smälta in i den moderna civilisationen. Den som beter sig annorlunda genom att följa hjärtats bud stämplas som galning, en som inte klara sin roll i samhällets teaterpjäs.”
Tillsammans med fjortonåringen väntade jag på mor, moster, bror och svägerska i Ängelholm. Vi satte oss på en bänk vid torget, och jag tog fram min fån. Trillade över Don’t stop believin’ av Journey, framförd av Postmodern Jukebox, en fantastisk version, tyckte på play, med ljudet i högtalarna för en gångs skull. Började bums sittdansa… och det tog inte många sekunder innan jag dansade ut på torget och rockade loss.
Till fjortonåringens stora fasa.
Till förbipasserande fotgängares stora glädje.
Gav upphov till många stora leenden, vilket jag så gärna bjuder på. Men framför allt var det precis vad Janesh skriver som jag gjorde: följde hjärtats bud. Släktingarna som klev av bussen lagom till att jag dansade som värst vågade sig åtminstone fram för att få vars en välkomstkram av mig. (Och jodå, även de bar stora leenden!)
Med världen som min lekpark, och människorna som mina kamrater, med fantastisk musik, ljuvligt väder och på gott humör. Då blir det liksom galenskap av det!
Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.
Äntligen får jag utrymme att lyssna till Tess och Caspian i podden Ett samtal. Trycker på play och fnittrar ganska omgående, eftersom jag helt plötsligt hör dem prata om mig, då det var jag som kopplade samman dem, något som jag verkligen tycker är en givande sysselsättning. Kopplerska har en mindre bra klang, men kanske är det dags att omdefiniera begreppet?
Efter knappa 50 minuter av samtalet kommer så något som jag bums lyssnade om till. Caspian pratar om misstag, om fantasi, om kreativitet, och säger sen: Kreativitet är fantasi i handling.
Och ja! JA!
Gud, så genialiskt.
Så är det ju verkligen.
Ett samtal är en podcast som har justa vibbar på något vis, jag tar del i samtalet, på något vis, och det är nog en av sakerna som Caspian eftersträvat. Eftersom jag känner både Tess och Caspian så känner jag mig väldigt nära dem, och väldigt närvarande, medan jag lyssnar – och visst gör väl min personliga koppling till de båda sitt till, ger mig en än större klangbild av vad de säger, och kanske än mer, av det de inte säger, men jag tror nog att även en som är helt obekant med Caspian och Tess skulle kunna känna på samma vis. Kanske är det du? Om så är fallet så får du gärna låta mig veta om jag har rätt i mitt antagande.
Det handlar om fokus just nu.
Frågan för mig är: hur fokusera bland allt jag brinner för, när det finns så mycket jag tycker är spännande och intressant?
Någon liknade mig vid en sol, som skiner och sprider energi och värme i alla riktningar. Härligt, men samtidigt ganska ineffektivt om jag vill ”tutta fjutt” på saker och ting, vilket jag ju vill. Tog till mig den där liknelsen, och inser att det är dags att sluta sprida min energi överallt. Det är dags att fokusera strålarna, genom ett förstoringsglas, så det blir extra koncentrerat, och sen – ja, då ska ni få se på ”tutta fjutt” minsann!
Vaddå ”tutta fjutt”? Jo, jag menar, att jag vill se det hända saker, jag söker handling, inte (bara) ord och teorier. Och då gäller det att jag fokuserar, nu ska det bli mer handling och lite mindre ord!
Jag tycker om att brinna, ja, jag älskar tom att brinna för en sak. Och jag gör det. Mycket. Det viktiga är att brinna klokt, så att jag inte brinner upp. Och därför känner jag att fokus är extra viktigt för mig. Vad brinner du för? Dela gärna med dig i kommentarfältet!
HERO - the coach 