Patrik ställer en fråga i boken Bortom tanke som jag inte vet hur jag ska kunna besvara: ”Vem är du om du inte får titta i dina minnen?”
Han fortsätter och säger precis det som jag känner, inombords, när jag försöker besvara frågan:
”Prova att ställa dig den frågan och lägg märkt till hur svårt det är att svara på – hur lätt det är att börja beskriva sig själv ur en förfluten version av sig själv.”
Tafatt angriper jag frågan vem jag är om jag inte får titta i mina minnen… och världen blir till ett gungfly. Världen som jag känner den, där så mycket baserar sig på allt jag har i bagaget.
Just nu. Det är dithän frågan pekar mig.
Just nu… är jag en 44-årig kvinna, som sitter i min säng och skriver, efter en skönt långsam morgon, med Headspace, ett par kapitel ur boken Born to run, med utsikt över trädtoppar och skorstenen på grannhuset.
Men vad säger det liksom?
Inte ett dyft.
Han säger dock inte att jag inte får titta framåt.
Så… jag är också en 44-årig kvinna som idag ska på tre projektmöten av olika karaktär, alla inom ramen för det projekt i läkemedelsbranschen jag arbetat med de senaste fyra åren….
App app app!! Där kom ju det förflutna ikapp mig trots allt. *sudda sudda*
Hm.
Det här är inte lätt.
Tankespjärn av högsta rang, så här en tisdagmorgon då sopbilen bullrar på gatan utanför mitt hus. Då katten högljutt jamat Släpp ut mig, barnen vaknat och tagit sig till skolan efter ett par sömndruckna God morgon, och grannarnas träd blommar vitt och fyller ut hela utsikten utanför mitt ena sovrumsfönster.
Vem är jag om jag inte får titta i mina minnen?
Jag vet faktiskt inte.
Den jag är, det jag gör.
Där är jag ju. I det. Varandet och görandet.
Men i ögonblicket Nu så får det ju bara plats en pytteliten del av allt varande och görande som jag har kapacitet till, allt som ryms inom mig. Hur förmedlar jag det, utan att titta till det som varit?
#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 35 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.
HERO - the coach 
Vilket härligt inlägg Helena 🙂 Jag gillar frågorna du ställer.
När det kommer till det förflutna och våra minnen om det så är vi faktiskt lite förvirrade. Det är lättast att tala om det som en metafor.
Om man tänker sig en båt som rör sig på en flod. Tittar man bakom båten ser man svallvågorna som båten skapat under sin framfart. Genom dessa svallvågor så kan man se vart båten har varit.
På samma sätt som denna metafor så talar människor om det de varit med om, sitt förflutna. Är det svallvågorna som skapar båten eller är det båten som skapar svallvågorna?
Vi talar som att vårt förflutna skapar nuet när det i själva verket är i nuet som det förflutna skapas.
Stort tack för det inspelet Patrik – lär snurra vidare inom mig ett tag det här! Den största behållningen var nog just hur svårt det är att beskriva mig i nuet utan att samtidigt skapa mitt förflutna som ”kött på benen” liksom!
Men oj så svårt. Jag är ju mina erfarenheter blandat med nuet och tankar om framtiden. Jag tycker inte vi ska älta det förflutna för mycket utan vara i nuet och sikta mot framtiden. För mig går inte den frågan att svara på så kanske förstår jag inte det filosofiska djupet i det hela.
Håller med dig – och jag försöker definitivt leva mitt liv så. Men det var intressant att det var så svårt att försöka besvara frågan – det i sig var gåvan jag fick!
Vem avstår från att ”titta på sina minnen”? Vi är väl alla lite som vitkål, lager på lager, påbyggda under tid. Vissa minnen kan vara mer eller mindre ”uppfräschade”, men de flesta reflekterar den är vi är idag… Dock kan vi påverka om minnen får lov att dra ner oss eller lyfta oss. Eller?
Det kan vi definitivt påverka – håller med dig där.
Och för mig var det mer bara en insikt i att så mycket av det jag är, kommer från det jag varit/gjort. Att utan det, så blir det ganska skralt liksom.