Etikettarkiv: Duktig flicka

Duktiga flickors revansch

Publicerad den av
2

Så läser jag den till slut, boken som både risats och rosats. Har inte lockats så vidare värst att läsa den, för jag har känslan av att jag och Birgitta Olsson på något vis talar om varandra när det gäller det här med duktiga flickor (och pojkar), ett ämne jag tycker och tänker ganska mycket kring. Jag har ju, gudbevars, till och med skrivit om det i mitt kapitel om Skola och lärande i boken Medvetna val – från offerkofta till möjlighetsmantel.

Kapitel efter kapitel, och det som griper mig mest är tidsaxeln som löper mellan kapitlen, en tidsaxel över kvinnornas historia i Sverige. Drottningar och kvinnliga läkare samsas längs tidsaxeln med viktiga milstolpar så som kvinnlig rösträtt och rätten att bli myndig (något man initialt endast kunde bli, som kvinna, om man blev änka). Mycket fascinerande!

Men så, till slut, på sista sidan, till och med, så kommer det då, det där som jag längtat efter hela boken: Kanske är det här den duktiga flickans allra främsta utmaning – att inte vara till för andra, utan för sig själv. Att sträva efter sin egen lycka. Att göra sig av med den kvävande duktigheten och befria den duktighet som stärker. 

Just det är vad jag anser mig ha gjort (i görligaste mån), då jag kastat av mig rollen som Duktig Flicka nämligen. Jag presterar fortfarande mycket och med god kvalitet, men inte för att försöka bevisa mitt värde för någon annan. Jag har gjort valet att sluta kalla mig Duktig Flicka, för jag tycker det begreppet är allt för laddat med just den kvävande duktigheten. Och för den delen; jag är inte någons flicka. Jag är en kvinna. En stark sådan. Och det är sannerligen Birgitta Olsson också.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Duktiga flickors revansch” av Birgitta Olsson.

Sirenens sång

Publicerad den av
7

När världen snurrar så snabbt att jag inte förmår fokusera. Utmattad faller jag ihop på sängen när jag kommer hem efter jobb, mäktar inte använda hjärnan, orkar inte ens tänka på att laga middag. Vill bara koppla bort allt, inte göra något. Är villig att göra vad som helst för att – om så bara för några timmar – känna att det inte finns något som jag förväntas göra. Då vet jag att jag tappat bort mig, gått vilse i utanpåverket, lurats av sirenen.

När världen snurrar så snabbt att jag inte förmår fokusera på det som faktiskt är viktigt. När kalendern är helt full, när jag febrilt försöker sålla, prioritera bort något, men allt är lika viktigt. Och jag är viktigast av allt. Spindeln i nätet som måste ha koll på allt, delta i allt, ha ett finger med i spelet på varenda lös tråd… Då vet jag att jag tappat bort mig, gått vilse i utanpåverket, lurats av sirenen.

När orden och fraserna jag använder speglar både den inre mentala och den fysiskt alltför höga pulsen. Det är mycket nu. Många bollar i luften. Jag hinner inte. Jag vet inte riktigt hur jag ska hinna, men ok, mellan tio och halv elva har jag en lucka, eller så kan vi ta ett lunchmöte imorgon. Då vet jag att jag tappat bort mig, gått vilse i utanpåverket, lurats av sirenen.

Utanpåverket lockade mig i många år. Som sirenen som lockar sjömännen till säker död med sin ljuva sång, så lockade utanpåverket mig, i decennier. Under skolgång såväl som på arbetsplatser. Duktiga flickan excellerade i en värld av utanpåliggande belöning, bedömning och beundran. Så lätt att fasta i att vara i farten, busy busy, men vad gör jag när jag och min hjärna spinner så där, egentligen? Vad är värdet? Vad bidrar jag med? Vilken energi är det jag skickar ut i världen runtomkring mig? Och var är Jag?

Livet ser ut så, säger du?
Nä. Inte mitt. Inte längre. Med några få och sällan förekommande undantag, som har ett värde i mina reflektioner kring detta alltför vanliga sätt att leva och arbeta. Lever just nu i ett sådant undantag. Det har jag sagt ja till. Men inte mer än en vecka, eller två, på sin höjd en månad. Det klarar jag. Men på sikt? Nej. Så vill jag inte leva. Och vet du? Valet är mitt.

 

Hejdå 2013!

Publicerad den av
3

Vilket år 2013 har varit för mig. Jag är oerhört tacksam för allt som skett, men framför allt är jag ofantligt glad i min egen delaktig i att skapa det som skett. För det har inte ”bara hänt”, utan det har skapats, i spänningen som uppstår där varande och görande möts!

Jag zoomar ut och tittar på året som helhet och då dyker dessa tretton händelser/saker/aktiviteter upp, alla har varit ofantligt betydelsefulla i en eller annan form under det gångna året:

  • Skolvision
    Precis innan jul 2012 frågade Sanna Nova Emilia om jag ville vara en av 13 skolvisionärer – kunde inte annat än säga ja. Under våren ska vi ha tre konvent tillsammans med eldsjälar från skol-Sverige och jag längtar!
  • #Blogg100-utmaningen
    Fick igång mitt dagliga bloggande, som för mig är självcoaching och därmed ovärderligt!
  • #skolvåren
    #skolvåren föddes kl 22 fredagen den 15 februari 2013 på Twitter – och sedan dess är mitt liv sig inte likt! Vilken ynnest att vara delaktig i detta fenomen, och när jag nu tänker tillbaka så kan jag inte annat än säga att det är omvälvande.
  • Coach Rasmus
    Anlitade Rasmus Carlsson som coach med syfte att bygga upp en coachpraktik, vilket jag är i full färd med. Tack vare Rasmus har jag också fått uppleva:
  • Master Mind-grupp
    Rasmus bjöd in till en master mind-grupp, och utan tvekan har detta bidragit enormt till mitt växande som människa under det gångna året.
  • Gör en bra dag
    En av de saker jag kommer ha med mig för alltid efter detta året är begreppet Gör en bra dag som min vän Inga-Lill introducerade mig till. Testa själv att byta ut ett passivt ord (ha) mot ett aktivt (gör) och se vilken skillnad det kan göra!
  • SuperCoach Academy 2014
    Dessutom introducerade Rasmus mig till SuperCoach Academy, som ska gå av stapeln 2014 men som redan dragit igång virtuellt och det har redan påverkat mig och min förståelse av världen på ett grundläggande plan. Var månde detta sluta?
  • Global summit for Transformational Presence Leaders and Coaches
    I mars samlades jag och 50 andra TPLC:er i Holland tillsammans med Alan Seale och David Robinson – sedan dess rider jag min energivåg OCH kan sätta ord på det!
  • Mentor Max
    I Holland träffade jag min blivande amerikanske mentor Max, vars månatliga Skype-samtal ger tankespjärn och styrka att forsätta fråga Varför.
  • Gotland
    Jag tacklade Almedalen tillsammans med #skolvårare och tog direkt därefter en veckas välbehövlig semester på Gotland, då familjen gjorde mig ö-sällskap.
  • Indien
    Indien spelade stor roll för mig, yrkesmässigt sett, under de första 3-4 åren som egenföretagare, och nu har även övriga familjen fått ta del av detta fascinerande och fullkomligt unika land, då vi under en dryg vecka var tillsammans i Kerala i södra Indien.
  • Duktig flicka
    Under hösten klarnade bilden för mig, och jag vet nu att jag har en särdeles stark förmåga att coacha Duktiga flickor (som likaledes kan vara pojkar) som kommit till insikt om att det är ett mönster som inte tillfullo gagnar.
  • Mjölby
    I Mjölby samlades #skolvåren back-office ett dygn i december och det var något unikt, då alla tidigare träffar enkom skett i samband med #afkSkolvåren, vilket innebutit fokus på så mycket annat. Men detta dygnet kunde vi mötas, och vilket möte sen!

20131230-152156.jpgTack skolvisionärerna, alla #skolvårare, Rasmus, Charlotte, Inga-Lill och Wivan, super- & TPLC-coacher, Alan, David, Max, Ann, Therese, Susanne, alla mina nyvunna vänner och twänner och inte minst min älskade familj – ni berikar alla mitt liv!

När jag skriver detta inser jag hur mycket mer det finns, i det stora och det lilla, som bidragit till året 2013. Jag lever i sanning ett rikt liv. Ett rikt liv som består av berg och dalar, höjd- såväl som lågpunkter, och jag lär mig från alla dessa ögonblick, händelser och tillfällen. Skulle inte vilja vara utan någondera del av det som kallas livet. Så från djupet av mitt hjärta vill jag säga tack till dig som berikar mitt liv! Jag hoppas att du tar emot det?

Rimliga krav

Publicerad den av
4

På sista tiden så är det ett par ämnen som jag återkommer till, gång efter annan, både här på bloggen men också i de möten jag upplever, i olika forum. Duktig flicka, varande och görande, att testa eller tro, och vad som anger en människas värde.

Ser en kopplingar mellan allt detta, utifrån att jag tror att många människor ställer helt orimliga krav på sig själva, som jag skrev om häromdagen.

Därför skulle jag vilja ge dig en utmaning! Fundera över varför du gör det du gör. Tänk efter om du gör det för att du vill, verkligen, inifrån dig själv. Eller gör du av rädsla för att omgivningen inte ska tycka du är bra nog om du inte gör? Gör du för att du tror omgivningen förväntar det av dig? Gör du för att ditt värde hänger på att andra ser det du gör och uppmuntrar dig, tycker det är bra?

Nu i juletid har du ett ypperligt tillfälle att testa att sätta rimliga krav på dig själv. Och om du tycker det är otäckt – testa då att fråga folk i din omgivning vilka förväntningar de faktiskt har på dig.

20131130-164616.jpg

Du kan ju faktiskt fråga dig själv också om du ställer rimliga krav på dig själv? Eller håller du på att köra slut på dig själv?

Vad avgör mitt värde?

Publicerad den av
1

Jag möter många duktiga flickor och pojkar som närmast kör slut på sig själva av att försöka leva upp till krav de själva ställer på sig. Krav de ställer på sig själva för att de tror det måste vara så. Krav de ställer på sig själva för att de tror att egenvärdet hänger på att de GÖR saker, och inte på att de ÄR den de är.

Jag är inte den enda som funderar över det här med vad som avgör en människas värde. Ann Heberlein skrev i DN som en reaktion på Borzoo Tavakolis öppna brev till Kent Ekeroth, att människan har ett värde i sig själv, i egenskap av människa. Punkt. Jag behöver inte bevisa mitt värde genom att prestera, utan jag har ett värde, eftersom att jag är jag.

20131130-144551.jpgLa upp den här bilden på Facebook och fick ett mycket tänkvärt svar från Oscar Semb:

När man förstår det är det inte förknippat med någon större risk att prova nya saker.

Jag har faktiskt aldrig gjort den kopplingen själv, men det är ju helt klockrent. Det är ju när jag räds åt att min prestation ska bedömas som jag kanske avstår från att testa, eller åtminstone undviker att spänna bågen så mycket jag egentligen skulle kunna. Rädslan att misslyckas, att bli utskrattad för att något jag gör går åt pipsvängen, den hänger ju väldigt tätt ihop med det faktum att vi värderar varandra efter prestation.

Vad skulle hända om du försöker uppskatta din omgivning för det som är, snarast än det som görs?

Allt detta görande

Publicerad den av
6

Duktig Flicka-mönstret är väldigt starkt hos många, och det finns inga som är så bra på att agera och handla som duktiga flickor och pojkar.

(När jag skriver Duktig Flicka så tänker jag på båda könen, för det är ett mönster som alla kan anamma. Jag tror det har varit mest flickor historiskt som skaffat sig detta mönster, därav uttrycket, men jag ser fler och fler pojkar som dras in i det, tyvärr.)

Problemet är att Duktiga Flickor gör, utan att förankra görandet i sitt varande. Som Alan Seale uttrycker det, med ett kors där det vertikala handlar om varandet och det horisontella om görandet. När vi bara gör, utan att förankra det i varandet, så tappar vi bort oss själva.

När jag ska beskriva detta för människor jag möter så brukar jag sträcka ut händerna rätt ut i luften, utåt sidorna, och vifta hej vilt med händerna. Händerna symboliserar görandet. Och oj vad mina händer har gjort saker, under årens lopp. Varandet sker från mitt center, mitt huvud, min bål, mitt jag. När mina händer gör, utan att ha kontakt med mitt center, så kan det bli vad som helst av det. Och likadant funkar det på andra hållet, om jag bara är, och inte är i kontakt med görandet, ja, då blir det inte mycket gjort om ens något. Extremen här är kanske eremiten som sitter på en bergstopp och bara är i sitt center. För mig ligger magin i korset där de två axlarna möts. När mitt görande är nära förankrat mitt varande, då kan det slå gnistor må du tro!20131130-130249.jpg

Så, tillåt dig att reflektera kring varför du gör det du gör. Vad gör du som du inte alls kan förankra i den du är? Kanske kan du skala bort lite görande? Allt det där görandet du bara gör, utan att veta varför. Försök fokusera på att knyta ditt görande till ditt varande, ditt syfte, så att det du ägnar sig åt verkligen är förankrat i hela dig.

Av allt ditt görande, vilket är förankrat i hela ditt jag?

Omskapande!

Publicerad den av
3

I förmiddags var det dags för workshoppen kring Duktig Flicka-skap som jag bjudit in till.

20131124-162006.jpg

Kloka Agneta deltog och summerade förmiddagens samtal så här:

20131124-162251.jpg

Väldigt fint summerat tänker jag. Just det där med att skapa om är viktigt. Ty allt är energi. Energi kan ej förstöras. Det kan bara omskapas/omvandlas. Så ock våra mönster. De består – precis som allt annat – av energi.

Jag tänker mig att vi kastar upp våra mönster i luften för att splittra dem. När de faller neråt igen så kommer de, helt automatiskt, att återgå till sitt gamla mönstret. Om vi vill att något nytt skall ta det gamla mönstrets plats så gäller det att skapa något nytt av energin när den faller nedåt, ty endast så kan vi säkra att det gamla mönstret inte längre existerar.

Känner du någon som försökt sluta röka till exempel? Hur många lyckas? Hur många byter bara ut föremålet för sitt beroende mot något annat (snus, mat, godis, träning)?

För att bryta ett mönster behöver tanken gå längre, det behöver omskapas – och först då befäster du en ny vana! Därför försöker jag undvika att tala om att bryta mönster, för det är bara en del av arbetet som krävs. Det är omskapandet som avgör om du lyckas eller ej.

Har du något mönster som inte längre gagnar dig, som du funderat över att omskapa?

Det här med duktig?

Publicerad den av
Svara

På söndag håller jag workshop på Mindfloor i Malmö för kvinnor som identifierar sig i begreppet duktig flicka, på ett eller annat vis. Begreppet duktig flicka kan man förhålla sig till på olika vis och så ock till själva ordet duktig.

På Facebook var det någon idag som skrev att det inte är något fel på att vara duktig, och det håller jag absolut med om. Inget fel i det alls. 20131120-205319.jpgMen hela poängen med mönster, som t ex det som kallas duktig flicka, är att de blir som uppkörda spår i vår hjärna, som vi halkar in på, oavsett om vi vill eller ej, och oavsett om det faktiskt gagnar oss eller ej. Och det är det mitt engagemang handlar om.

Jag vill bland annat dela min berättelse, som före detta duktig flicka ,som numera inte agerar utifrån ett mönster (något som ofta påkallas av stimuli utifrån), utan snarast så kan jag, inifrån, välja vad jag vill göra, hur jag vill göra det och i vilken omfattning. För det är det som är den avgörande skillnaden, i mina ögon. Jag gör medvetna val och kan fatta beslut som gagnar mig och min omgivning, på riktigt.

Det kommer näppeligen vara jag som står och pratar en hel förmiddag – utan jag ser verkligen fram emot att samskapa denna förmiddag tillsammans med alla underbara kvinnor som anmält sig. Ni väcker min nyfikenhet och jag undrar vad vi kommer lära av varandra på söndag?

Det finns fortfarande några platser kvar om du blir nyfiken att utforska din relation till duktig-flicka-skapet tillsammans med mig och övriga samskapare. 

Ses vi?