Etikettarkiv: Wivan

Med kroppen i fokus – novemberreflektion

Publicerad den av
Svara

Så var då ännu en månad av 2020 till ända. Vilken månad. Vilket år! Jag hör mig själv säga, i olika sammanhang, hur 2020 har varit ett av de bästa åren i mitt liv, vilket jag förstår på reaktionerna kan låta provocerande. men inte enkom. Fick ett meddelande från en kvinna som sa det var så befriande för henne att läsa min spontana tanke om 2020, att hon ville veta mer.

Jag började månaden med besök hos proffsiga doktor Maria Laursen, expert på kvinnosjukdomar. Jag hade en tid för att under mikroskop kolla efter cellförändringar på livmodertappen, som ett led i det regelbundna erbjudande som går ut till alla kvinnor som uppnått en viss ålder. Det hade visat på misstänkta cellförändringar såväl som möjlig förekomst av HPV, så jag slussades in i systemet. Och jodå, lägsta graden av cellförändringar och möjlig förekomst av HPV blev slutsatsen, vilket jag, i samråd med doktor Laursen, inte tänker göra nånting åt, utan det får läka ut på eget bevåg.

Och. Vilket proffs hon är! Förtjust som jag är i proffs, oavsett vad profession det handlar om, så slår jag ett slag för henne här, ni hittar henne i Malmö på Slottsstadens Läkargrupp. När man ligger där i en gyn-stol kan jag meddela att man känner sig väldigt utsatt, och att då känna att man – det vill säga Jag, så klart! Men kanske också Du? – är i trygga och proffsiga händer, det gör hela grejen till mindre av en pärs.

Därefter hade jag tid hos optikern, vilket visade att min syn blivit något försämrad, så med min gode vän visdomsseglarens ord i bakhuvudet (Jag skulle vilja se dig i mer lekfulla glasögon, sa han i samband med att vi hade ett av våra regelbundna Zoom-samtal) tog jag hjälp av expediten (glasögonbutiksbiträdet? Optikerbiträde? Vad heter den yrkesrollen måhända?) och på femte försöket hittade vi rätt. Två veckor senare hämtade jag ut mina nya, lekfulla, glasögon och jag är så nöjd!

Utöver ett besök även hos tandhygienisten (grönt ljus) hade också ett klipp kvar på mitt tio-kort på kallis som slutade gälla i början av månaden, så jag tog mig en långkörare med kallbad, bastu, kallbad, bastu, kallbad, varm dusch… ljuvligt. Alldeles, alldeles underbar(t) för att parafrasera Askungen.

Med kroppen i fokus har jag fortsatt med mina olika rörelser som jag fått på recept av Wivan på Walkfeeling. Jag känner, och hör (!), en annorlunda typ av knakelibrak i nacken, vilket skickar mig signaler att nacke och omgivande fascia är på väg att hitta nya vanor, nya banor, nya positioner som är mer i linje med vad kroppen mår bra av. Så, har du inte gjort det innan, bara gör’t, kör en tjugo minuters inledande gratis rörelseanalys, och se vad det leder till för dig!

Trädgården fick sig en rejäl genomkörare… eller kanske det var jag som fick det, i samband med att jag preppade den för vintern. Möbler under skydd, lövinsamling, ljusslingor uppsatta, jamen, du vet, sånt där som är så himla skönt att ha fått gjort! Promenader, cykelturer, en dryckesfasta (inte vatten-fasta ty jag drack hemmagjorda gröna smoothies) den 22-23 och som alltid, böcker som gjort intryck, inte minst Eve Enslers In the body of the world, som jag sträckläste. Vilken bok. Vilket budskap!

Med kroppen i fokus – oktoberreflektion

Publicerad den av
Svara

Bläddrar genom mina foton, för att hitta början/slutet på oktober månad. Öppnar Layout-appen i fånen och börjar klicka i de foton som bäst illustrerar den gångna månaden, somt med kroppen i fokus, annat inte. Blir två kollage, med nio bilder vardera. Den ena svartvit, den andra i sprakande färg.

Oktober månad. 
En månad med väldigt mycket stickande, och virkande. 
Och binge-kollande av ytterligare TV-serier. The 100 främst. 
Det innebär mycket tid i soffan vilket förment borde leda till stel och öm rygg. 
Fascinerande nog, not so. 
Jag har sedan maj månad gått (online) hos Wivan på Walkfeeling, och börjar dagen med ett par minuters Wivan-övningar, som jag benämner dem. Senaste tiden ofta uppblandade med lindy-hop, inte minst eftersom Lindy hop-lektionerna (resterande 7 lektioner från vårens i förtid framflyttade D-kurs) fortgick under oktober månad, och sen hann vi påbörja höstens förkortade D+-kurs med ett tillfälle av fem, innan satte Folkhälsomyndighetens nya direktiv tillfälligt stopp för dansandet igen. Så jag har ”plockat hem det”, skapat en For dancers only – Lindy-spellista i Spotify, och kör lite trippelstegs- och snurrövningar som del av min morgonsjua. 

Detour.
Sorry.
Jo.
Det jag ville säga är att jag noterat hur jag har väsentligt mindre ländryggssmärtor, fast jag, ärligt talat, sitter så in i bänken mycket, både framför datorn för jobb, och framför datorn för rekreation, som redan nämnts. Jag sitter dock lite annorlunda. Framför allt när jag sitter vid köksbordet. Har lite extra dynor längst fram på köksstolen, vilket hjälper mig att tilta mitt bäcken framåt, vilket får efterverkningar i hela överkroppen. 

Ändock är det så att jag blir förbluffad över att jag i n t e har smärtor i ländryggen, som jag, vis av erfarenhet, borde ha, med tanke på hur mycket jag sitter. Men nix. Icke sa Nicke. Knappt alls. (Och när det sker kan jag koppla det tydligare till hårt trädgårdsarbete än sittandet.)

Många promenader har det dock blivit, njutit av oktobermånads allra ljuvligaste höstskrud. Vackert så det förslår, och barfota har jag gått dessutom, vidunderligt härligt. Med bara fötter, och en hög medvetenhet om hur jag går, hur jag möter marken, hur jag håller huvudet, och, efter lite övning, hur jag gör allt detta utan ”stel medvetenhet”, utan i ett enda mjukt rörelsemönster. När Wivan i somras fick mig att fundera över händernas position längst byxans revärer (där revärerna hade suttit om byxan haft några…), huvudets vinkel på halsen, hur blicken hjälper eller stjälper mig, beroende på var jag tittar när jag är i rörelse, så stundade en period av stelhet. Då jag försökte hålla hårt i ”rätt position”, och helt plötsligt gick omkring som hade jag en stelopererat rygg och nacke. Men sen släppte det dä. Det släppte och det är som om kroppens alla delar samverkar i att samtidigt vara i mjuk rörelse och i en position relativt övriga delar som gör gott. Himla häftigt. Och ja, oförblommerat gör jag nu reklam (helt utan att få något för det) för att även du ska kontakta Wivan och Walkfeeling. Bara gör’t, kör en tjugo minuters inledande gratis rörelseanalys, och se vad det leder till. 

Oktober månad för, som alltid, också med sig födelsedagar i drivor, kasta sen in bokläsande, kastanjedoodlande och trädgårdsfiff med D så har du en god summering av månaden. Dessutom har jag sedan den 6 oktober tagit en minst två minuter lång kalldusch varje dag, något jag mycket medvetet i n t e lovat mig själv att bara göra (på det där Upholder-sättet jag så lätt faller in i), utan jag frågar faktiskt mig själv dagligen (njae, kanske inte varje dag, men flera gånger per vecka åtminstone!) o m jag vill ta en kalldusch eller ej. Hittills har svaret alltid blivit Ja. 

Med kroppen i fokus – junireflektion

Publicerad den av
2

Jag kommer säkert reflektera kring det faktiska jag gjort under månaden, antal mil cyklade och promenerade har jag ju loggat ända sedan september 2009, så den typen av data (och vana) har jag lättillgängligt. Men detta vill jag komplettera med reflektioner kring mina upplevelser, kring känslorna som väcks inom mig, kring skillnaderna jag noterar och vad de betyder för mig.

Så där skrev jag när jag introducerade årets fokus med kroppen i fokus. Månad sex blev än mer jobb-fokuseras, och därmed fick jag än mer av STOPP-signaler från kropp och knopp på helgerna. Men självklart fortsätter jag logga både det ena och det andra. Så där som jag gör. Eller är det så självklart egentligen?

Loggen för juni ser ut som följer:
Minst en mil i kroppen 20 av 30 dagar ↘️
–> cyklat 29 mil ↘️
–> promenerat 3 km ↘️
Wim Hof-andats 30 av 30 dagar ➡️
Gått till sängs före kl 22 endast 7 av 30 dagar ↘️
Skärmfri tid efter kl 21 2 av 30 dagar ↘️
Kallduschat 4 gånger ➡️

Morgonsjuan
Juni gav jag mig endast fyra dagar med ”lite mer än en vanlig sjua”, vilket jag, än en gång, har att tacka trädgården för!

30 minuter trädgård/dag
Det har blivit lite fler icke-trädgårdsdagar än jag egentligen önskar, men också vissa riktigt njutningsfylda trädgårdsdagar med långt över 30 minuters vistelse, så det jämnar ut sig.

Barfota
Fortsätter på barfotastuket, inte minst på jobb där jag kastar av mig mina Luna-sandaler mer eller mindre så fort jag kommer in till kontoret. Kollegorna har vant sig. 😉

Fysioterapi
Inte en enda session hos Glemme i juni månad. Dock var jag hos kiropraktorn vilket var både skönt och välgörande.

Walkfeeling
Walkfeeling:at har jag dock fortsatt med. Både ett par sessioner med Wivan som att jag gjort ”Wivan-rörelser” varje dag. Tipsar dessutom alla jag känner att boka en tjugo minuters kostnadsfri rörelseanalys, går nu att göra via Boka Direkt. Online är det jag kör och det funkar finfint.

Testade den här sten-simulerande köpemattan hos kiropraktorn… och sen såg jag en bild på en sådan, skapt av faktiska stenar. En sån stenbricka ska jag fixa mig under sommaren!

Kan dessutom säga att jag nu gått vidare från att enkom se mina egna rörelsemönster, till att få syn på alla runtomkring mig. Folk som går utåt med fötterna, eller vars axlar är krumma, eller… jamen, typ, allt möjligt. Superduperintressant är det. Och nej, så nördig har jag inte blivit (än?) att jag knackar främmande människor på axeln och säger åt dem att testa att ha stortårna pekandes rakt fram… men inte för att det inte lockar!

Kroppsligt och mentalt välbefinnande?
Juni har fortsatt i maj månads anda, på helgerna vill jag i n t e lämna hem och trädgård. När jag läser min reflektion från maj: Jag har jobbat mycket, och stressindikatorer börjar dyka upp, och att jag då både hör och hörsammar signalen att bara vara under helgerna när veckorna är galet produktiva, gör mig stolt. och tänker att jag faktiskt upplevt färre stressindikatorer i juni månad så att jag tagit det lugnare med mig, om än inte på jobb, ger effekt.

Och njuter. Ja. Det gör jag.
Se bara, vad naturen bjudit på i juni månad:

Funkar – Funkar Ej – Saknas?
I introt skrev jag: Men självklart fortsätter jag logga både det ena och det andra. Så där som jag gör. Eller är det så självklart egentligen? 

För vet du, jag funderar på att lägga ner loggandet. Kanske inte allt. Kanske allt. Inte sjuan – för den gör jag i min sjuan-app, och den tycker jag om. Och inte Runkeeper, för den tycker jag också om. Men… kanske ska jag sluta logga kallbad och meditation och mil-i-kroppen-dagar och gitarrspelande (Oh herregud… Insåg just. Vi hade sista lektionen 15e juni, och sedan dess har jag spelat gitarr 3 gånger…) och…

Mmm.
Jag undrar om det inte vore välbehövligt.
För mig.
Just nu.

Släppa allt Görandet.
Släppa fram Varandet.

(Och jodå.
Jag har mycket Varande i vardagen också.
Men det känns som jag behöver lite mer av det.)

Walk n Talk – jaaaa!

Publicerad den av
6

Hon skickade mig ett mess, Inga-Lill, och frågade om vi inte skulle ta en walk n talk, något vi snackat om i evigheter och likförbaskat inte kommit till skott med. Snabb som attans svarade jag JAAAA!

Inga-Lill och jag är med i samma MasterMind-grupp sedan drygt fem år tillbaka, och har, tillsammans med Charlotte och Wivan, kommit att stå varandra väldigt nära. Så där nära, ni vet, att det går att säga precis vad som helst, i fullständig visshet att vad det än är, så famnar mina MasterMind-kollegor mig, till fullo.

Är så oerhört tacksam för att ha varit del i att bygga en sådan gemenskap, en gemenskap jag verkligen värnar om, en gemenskap som betyder oerhört mycket för mig. Det ger en trygghet, en känsla av tillit som är fantastisk. Utan vårt regelrätta MasterMind:ande hade vi aldrig kommit varandra så nära, och det är också den främsta anledningen att vi vidmakthåller vår grupp, med regelbundna SKYPE-samtal i 1,5-2 timmars tid var tredje-fjärde vecka eller så. Det kostar tid och energi, det gör det. Och det är en investering som ger mångfalt i retur!

Just på denna walk n talk spånade vi på ett mer konkret samarbete, i någon form… mer om det vad det lider. Vi har nämligen redan bokat in en spånskiva i slutet av månaden, något jag med spänning och nyfikenhet ser fram emot. Innan dess ska vi dock sammanstråla alla fyra för första gången på allt för länge – oh, som jag längtar!

Ta det lugnt, det är gott nog.

Publicerad den av
2

Efter en härlig dagsutflykt med tre stopp är jag trött och slut i rutan. Har bloggandet och 20-minuters gitarrplinkande kvar att göra innan jag kan släcka rutan för idag. Orkar inte riktigt skriva något, tom på uppslag. Bläddrar igenom alla möjliga ännu opublicerade blogginlägg men inget känns rätt. Öppnar Evernote och söker på ”citat” och trillar över vännen Wivans email från oktober 2016, och tänker: Ja. Den är det! Inte för att jag har något problem. Inte för att jag oroar mig. Har ingen pågående inre kamp, utan ser på det som är som det är. Utan för att det är en så bra påminnelse!

Om du kan lösa problemet, vad finns det för orsak till oro?
Om du inte kan lösa problemet, vad finns det för orsak till oro?

När du har problem, förändra dem eller låt dem vara.
Men starta inte en inre kamp mot dem.
Gör dem inte tunga eller solida.
De är som de är.
Acceptera dem med en lättsam attityd.
Ta det lugnt, det är gott nog.

Livet är ett eko

Publicerad den av
Svara

En dag av samkväm. Fiff och don, stora släkt- och vänkalaset, och sedan en improviserad middag med några av gästerna som, glädjande nog, stannade och åt med oss.

En dag fylld av skratt och allvar, minnen och framtid. Huller om buller i nuet.

Sitter allena i soffan, resten av familjen har dragit sig tillbaka till respektive sovrum på ovanvåningen. Ordningen är återställd. Minnesbanken påfylld.

Andas in. Landar i en stund av stillhet. Reflekterar. Andas ut.

Tacksalivetettekom för det jag har, det jag är, och inte minst de sammanhang jag ingår i. Påminns om citatet som Wivan hade på köksbordet då vi sågs för säsongsavslutning med Mastermind-gruppen i juni.

Zig Ziglar, om livet som ett eko:

Det du sänder ut – kommer tillbaka. 
Det du sår – skördar du. 
Det du ger – får du. 
Det du ser i andra – finns i dig.

Tror du på det? Att det vi skickar ut i världen också är det vi får tillbaka?
Det gör jag. Och det får mig att fundera.

Vad skickar jag egentligen ut till världen?

Ömsom sol, ömsom regn

Publicerad den av
2

En dag fylld av både solsken och regn, så mitt nyinköpta regnställ från Clas Ohlson kom sannerligen till användning bums!

regn och solFikat med finaste Wivan ❤ som flyger på nya äventyr imorgon, gått på fotbollsmatch mellan FC Rosengård mot KIF Örebro DFF på Malmö IP (2-1 till hemmalaget) tillsammans med maken, åt därefter kvällsmat med densamme på Noodlemarket på Triangeln, innan han tog sig till Sir Toby’s för att se Sverige-Ryssland-matchen och jag cyklade (i regn och regnställ) till Entré för att gå på bio. Solo. Osäker på om jag någonsin gått på bio ensam förut. Kanske möjligen någon gång. Förunderligt!

Såg Insidan ut av Disney/Pixar. Lite gullig. Och på sätt och vis visar den precis som det är, tror jag. I skallen våra alltså. Bortsett från att det är bra många fler än fem känslor som ”slåss om kontrollbordet” så klart. Och med den väsentliga skillnaden att det inte bara är känslorna som kan titta på mig via sin storbildsskärm, jag kan dessutom titta på dem samtidigt. Och det sistnämnda är faktiskt något av det största jag kommit till insikt om. Jag upplever det jag upplever, men kan samtidigt bevittna mig själv under upplevelsen.

Tvetydigt, och kanske lite svårt att förstå. Har du läst Eckhart Tolles beskrivning av sitt aha-ögonblick, så vet du kanske vad jag menar? Just nu gäspar jag dock stort så jag tänker inte ens försöka ge mig in på att försöka förklara hur jag egentligen menar. En annan dag kantänka?

 

#vågapratapodden – ännu en ny bekantskap!

Publicerad den av
Svara

Varje söndag under 2015 har jag tipsat om en podcast, antingen ett specifikt avsnitt som jag gillar extra mycket eller en hel podcast-serie, och det tänker jag fortsätta med. Men alla de tipsen är på engelska och jag lyssnar ju på svenska poddar också, som jag gärna skulle vilja rekommendera, så jag har beslutat mig för att tipsa dig om ett antal svenska poddar jag lyssnar till.

Inga-Lill & Alexandra Lellky ingår båda i samma Mastermind-grupp som jag och Charlotte (och icke att förglömma den unika Wivan som senaste året kastat loss i livet på ett sätt som inspirerar mig enormt!) och dessa två kvinnor är grundare till Cancerkompisar.se som jag skrivit om tidigare.

Cancerkompisar.se finns till för anhöriga till cancer-drabbade. Att det finns ett behov för anhöriga att ha ett öra som lyssnar, utan dömande, där tom förbjudna tankar kan yppas, någon som vet vad det innebär, som själv varit med, det har jag aldrig tvivlat till. Snarast är det väl förvånande att ingen tagit itu med att skapa ett Cancerkompisar för länge sen!

Nu har även Cancerkompisar lanserat en podcast, en serie om (initialt åtminstone) tio avsnitt där anhörigperspektivet lyfts upp. Anna Bystedt från Guldkanalen intervjuar 10 cancerkompisar, dvs människor vars närstående drabbats av cancer och som bland annat genom Cancerkompisar fått hjälp att hantera sina tuffa situationer. Podden är döpt till #vågapratapodden.

cancerkompisarJag har bara lyssnat till det första avsnittet ännu, via Soundcloud, och jag grät när jag lyssnade. Människoöden berör, inte minst när de berättas av den som genomlevt det. Ingela är öppenhjärtig och modigt sårbar, och jag kan bara tacka för att hon väljer att #vågaprata öppet om hur det är att förlora inte bara en utan båda föräldrar till cancer på kort tid.

Jag tror det var i denna podden som jag hörde något som jag direkt tog till mig. Oavsett vilket så känns det högst relevant, så även om det möjligen var någon annanstans så passar det väldigt väl in här. Att fråga ”Hur mår du?” kontra ”Hur mår du idag?” kan göra så oerhört stor skillnad för en person som befinner sig i en tuff situation av något slag, som t ex att ha anhöriga som är döende i cancer. Frågan hur mår du är för generell, hur fasiken tror du man mår om ens närstående ligger för döden liksom. Men när man lägger till det lilla försynta idag till den där meningen kan man svar för nuet. Behöver inte svara övergripande, utan kan kanske svara utifrån där man befinner sig just nu. Trött, i behov av en kram, njuter av en stunds vila i solskenet, eller vad det nu kan vara som nuet bjuder på.

Det där tyckte jag var så himla smart. Och kanske kanske det kan göra det enklare för mig att bemöta en människa i kris framöver. Kanske det gör det enklare för någon att #vågaprata med mig till och med?

Älskar livet!

Publicerad den av
1

Häromdagen skickade jag följande Vibermeddelande till Wivan:älska livet

Lite kortfattat och styltat måhända, men jag vet att Wivan förstod dess andemening. Det vill säga – att oavsett i vilken fas jag befinner mig i i den bergochdalbana som är livet, så kan jag se, uppskatta och älska det jag upplever i stunden – för det är det som är livet. Och det är så fantastiskt härligt!

Jag kan vara nere, och älska livet. Fast jag helst inte skulle vilja vara nere, så är jag helt ok med att jag är det. För jag vet att det är för stunden, det varar inte för evigt, något annat kommer. Förr eller senare.

Och jag kan vara uppe, hög av livslust, och älska livet. Fast det kan vara lite utmattande att vara så där saligt lycklig, och jag vet att även detta kommer att passera, förr eller senare. Och det är helt ok det med.

Jag älskar att uppleva det som är livet. Och att ha det som ett slags grundton i livet är så oerhört underbart, och skiljer sig så från min upplevelse av livet, förut. Då var det mer något att genomlida på något vis. Och inte för att mitt liv varit skit, inte alls, långt ifrån till och med. Men i svackorna så var mitt inre välbefinnande så långt borta från mig, och idag är det mig *oftast!* så väldigt närbeläget och allom närvarande. I med- såväl som motgång.

Dagen efter skrev Charlotte motsvarande sak, fast något mer välformulerat som den ordkonstnär hon är, i en morgonstatus på Facebook. Jag log, igenkännande, och skrev en kommentar att jag visste precis vad hon menade. Vet du?

Lycklig, eller lyckligare?

Publicerad den av
2

Wivan bloggade häromdagen om något hon sett på yoga_girl Rachel Brathens Instagram, nämligen (och jag översätter):

lyckligare

Bild tagen på Innocarnival i Malmö, nov 2014

1. Skriv en lista över saker som gör dig riktigt, fullkomligt och totalt lycklig
2. Skriv en lista över saker du gör varje dag
3. Jämför listorna
4. Ställ om. Gör lista #2 mer lik #1

Jag länkade till Wivans inlägg på Facebook. Det resulterade i en liten diskussion om hur omöjligt det där vore i verkligheten, pga allt som vi måsta göra. Städa, handla, laga mat, tvätta, betala räkningar, rensa avlopp osv.

Men nä. Jag tror inte alls det är omöjligt. Kanske för att jag just gått en 90-dagars kurs i Creating the impossible. Kanske för att jag tror att många av oss på första listan skulle skriva saker som tid spenderad med nära och kära, en stund i naturen, att få ta en fika med sin älskade, osv. Och varför skulle det vara omöjligt att åstadkomma?

Det är väl eg hela poängen med en uppgift/utman som denna, att öka medvetenheten kring 1) vad jag tycker är riktigt viktigt i livet, sånt som ger mig glädje och 2) inse att det finns utrymme för mer sånt, om jag tänker efter lite grann.

Och jag har en känsla av att det finns saker på listan över det där vardagliga som vi gör utan att vi har stämt av på sistone om de ger önskat resultat. Kanske finns det både en, två eller tre vanor vi kört långt utöver dess bäst-före-datum. Att lista dem kanske kan hjälpa mig att få upp ögonen för just sånt. Som jag då kan ta bort, eller dra ner på, och vips skapas utrymme för något från lista nr ett att ta plats i mitt liv.

Har du funderat över vad som gör dig lycklig, eller lyckligare?