Ta det lugnt, det är gott nog.

Efter en härlig dagsutflykt med tre stopp är jag trött och slut i rutan. Har bloggandet och 20-minuters gitarrplinkande kvar att göra innan jag kan släcka rutan för idag. Orkar inte riktigt skriva något, tom på uppslag. Bläddrar igenom alla möjliga ännu opublicerade blogginlägg men inget känns rätt. Öppnar Evernote och söker på ”citat” och trillar över vännen Wivans email från oktober 2016, och tänker: Ja. Den är det! Inte för att jag har något problem. Inte för att jag oroar mig. Har ingen pågående inre kamp, utan ser på det som är som det är. Utan för att det är en så bra påminnelse!

Om du kan lösa problemet, vad finns det för orsak till oro?
Om du inte kan lösa problemet, vad finns det för orsak till oro?

När du har problem, förändra dem eller låt dem vara.
Men starta inte en inre kamp mot dem.
Gör dem inte tunga eller solida.
De är som de är.
Acceptera dem med en lättsam attityd.
Ta det lugnt, det är gott nog.

Livet är ett eko

En dag av samkväm. Fiff och don, stora släkt- och vänkalaset, och sedan en improviserad middag med några av gästerna som, glädjande nog, stannade och åt med oss.

En dag fylld av skratt och allvar, minnen och framtid. Huller om buller i nuet.

Sitter allena i soffan, resten av familjen har dragit sig tillbaka till respektive sovrum på ovanvåningen. Ordningen är återställd. Minnesbanken påfylld.

Andas in. Landar i en stund av stillhet. Reflekterar. Andas ut.

Tacksalivetettekom för det jag har, det jag är, och inte minst de sammanhang jag ingår i. Påminns om citatet som Wivan hade på köksbordet då vi sågs för säsongsavslutning med Mastermind-gruppen i juni.

Zig Ziglar, om livet som ett eko:

Det du sänder ut – kommer tillbaka. 
Det du sår – skördar du. 
Det du ger – får du. 
Det du ser i andra – finns i dig.

Tror du på det? Att det vi skickar ut i världen också är det vi får tillbaka?
Det gör jag. Och det får mig att fundera.

Vad skickar jag egentligen ut till världen?

Ömsom sol, ömsom regn

En dag fylld av både solsken och regn, så mitt nyinköpta regnställ från Clas Ohlson kom sannerligen till användning bums!

regn och solFikat med finaste Wivan ❤ som flyger på nya äventyr imorgon, gått på fotbollsmatch mellan FC Rosengård mot KIF Örebro DFF på Malmö IP (2-1 till hemmalaget) tillsammans med maken, åt därefter kvällsmat med densamme på Noodlemarket på Triangeln, innan han tog sig till Sir Toby’s för att se Sverige-Ryssland-matchen och jag cyklade (i regn och regnställ) till Entré för att gå på bio. Solo. Osäker på om jag någonsin gått på bio ensam förut. Kanske möjligen någon gång. Förunderligt!

Såg Insidan ut av Disney/Pixar. Lite gullig. Och på sätt och vis visar den precis som det är, tror jag. I skallen våra alltså. Bortsett från att det är bra många fler än fem känslor som ”slåss om kontrollbordet” så klart. Och med den väsentliga skillnaden att det inte bara är känslorna som kan titta på mig via sin storbildsskärm, jag kan dessutom titta på dem samtidigt. Och det sistnämnda är faktiskt något av det största jag kommit till insikt om. Jag upplever det jag upplever, men kan samtidigt bevittna mig själv under upplevelsen.

Tvetydigt, och kanske lite svårt att förstå. Har du läst Eckhart Tolles beskrivning av sitt aha-ögonblick, så vet du kanske vad jag menar? Just nu gäspar jag dock stort så jag tänker inte ens försöka ge mig in på att försöka förklara hur jag egentligen menar. En annan dag kantänka?

 

#vågapratapodden – ännu en ny bekantskap!

Varje söndag under 2015 har jag tipsat om en podcast, antingen ett specifikt avsnitt som jag gillar extra mycket eller en hel podcast-serie, och det tänker jag fortsätta med. Men alla de tipsen är på engelska och jag lyssnar ju på svenska poddar också, som jag gärna skulle vilja rekommendera, så jag har beslutat mig för att tipsa dig om ett antal svenska poddar jag lyssnar till.

Inga-Lill & Alexandra Lellky ingår båda i samma Mastermind-grupp som jag och Charlotte (och icke att förglömma den unika Wivan som senaste året kastat loss i livet på ett sätt som inspirerar mig enormt!) och dessa två kvinnor är grundare till Cancerkompisar.se som jag skrivit om tidigare.

Cancerkompisar.se finns till för anhöriga till cancer-drabbade. Att det finns ett behov för anhöriga att ha ett öra som lyssnar, utan dömande, där tom förbjudna tankar kan yppas, någon som vet vad det innebär, som själv varit med, det har jag aldrig tvivlat till. Snarast är det väl förvånande att ingen tagit itu med att skapa ett Cancerkompisar för länge sen!

Nu har även Cancerkompisar lanserat en podcast, en serie om (initialt åtminstone) tio avsnitt där anhörigperspektivet lyfts upp. Anna Bystedt från Guldkanalen intervjuar 10 cancerkompisar, dvs människor vars närstående drabbats av cancer och som bland annat genom Cancerkompisar fått hjälp att hantera sina tuffa situationer. Podden är döpt till #vågapratapodden.

cancerkompisarJag har bara lyssnat till det första avsnittet ännu, via Soundcloud, och jag grät när jag lyssnade. Människoöden berör, inte minst när de berättas av den som genomlevt det. Ingela är öppenhjärtig och modigt sårbar, och jag kan bara tacka för att hon väljer att #vågaprata öppet om hur det är att förlora inte bara en utan båda föräldrar till cancer på kort tid.

Jag tror det var i denna podden som jag hörde något som jag direkt tog till mig. Oavsett vilket så känns det högst relevant, så även om det möjligen var någon annanstans så passar det väldigt väl in här. Att fråga ”Hur mår du?” kontra ”Hur mår du idag?” kan göra så oerhört stor skillnad för en person som befinner sig i en tuff situation av något slag, som t ex att ha anhöriga som är döende i cancer. Frågan hur mår du är för generell, hur fasiken tror du man mår om ens närstående ligger för döden liksom. Men när man lägger till det lilla försynta idag till den där meningen kan man svar för nuet. Behöver inte svara övergripande, utan kan kanske svara utifrån där man befinner sig just nu. Trött, i behov av en kram, njuter av en stunds vila i solskenet, eller vad det nu kan vara som nuet bjuder på.

Det där tyckte jag var så himla smart. Och kanske kanske det kan göra det enklare för mig att bemöta en människa i kris framöver. Kanske det gör det enklare för någon att #vågaprata med mig till och med?

Älskar livet!

Häromdagen skickade jag följande Vibermeddelande till Wivan:älska livet

Lite kortfattat och styltat måhända, men jag vet att Wivan förstod dess andemening. Det vill säga – att oavsett i vilken fas jag befinner mig i i den bergochdalbana som är livet, så kan jag se, uppskatta och älska det jag upplever i stunden – för det är det som är livet. Och det är så fantastiskt härligt!

Jag kan vara nere, och älska livet. Fast jag helst inte skulle vilja vara nere, så är jag helt ok med att jag är det. För jag vet att det är för stunden, det varar inte för evigt, något annat kommer. Förr eller senare.

Och jag kan vara uppe, hög av livslust, och älska livet. Fast det kan vara lite utmattande att vara så där saligt lycklig, och jag vet att även detta kommer att passera, förr eller senare. Och det är helt ok det med.

Jag älskar att uppleva det som är livet. Och att ha det som ett slags grundton i livet är så oerhört underbart, och skiljer sig så från min upplevelse av livet, förut. Då var det mer något att genomlida på något vis. Och inte för att mitt liv varit skit, inte alls, långt ifrån till och med. Men i svackorna så var mitt inre välbefinnande så långt borta från mig, och idag är det mig *oftast!* så väldigt närbeläget och allom närvarande. I med- såväl som motgång.

Dagen efter skrev Charlotte motsvarande sak, fast något mer välformulerat som den ordkonstnär hon är, i en morgonstatus på Facebook. Jag log, igenkännande, och skrev en kommentar att jag visste precis vad hon menade. Vet du?

Lycklig, eller lyckligare?

Wivan bloggade häromdagen om något hon sett på yoga_girl Rachel Brathens Instagram, nämligen (och jag översätter):

lyckligare

Bild tagen på Innocarnival i Malmö, nov 2014

1. Skriv en lista över saker som gör dig riktigt, fullkomligt och totalt lycklig
2. Skriv en lista över saker du gör varje dag
3. Jämför listorna
4. Ställ om. Gör lista #2 mer lik #1

Jag länkade till Wivans inlägg på Facebook. Det resulterade i en liten diskussion om hur omöjligt det där vore i verkligheten, pga allt som vi måsta göra. Städa, handla, laga mat, tvätta, betala räkningar, rensa avlopp osv.

Men nä. Jag tror inte alls det är omöjligt. Kanske för att jag just gått en 90-dagars kurs i Creating the impossible. Kanske för att jag tror att många av oss på första listan skulle skriva saker som tid spenderad med nära och kära, en stund i naturen, att få ta en fika med sin älskade, osv. Och varför skulle det vara omöjligt att åstadkomma?

Det är väl eg hela poängen med en uppgift/utman som denna, att öka medvetenheten kring 1) vad jag tycker är riktigt viktigt i livet, sånt som ger mig glädje och 2) inse att det finns utrymme för mer sånt, om jag tänker efter lite grann.

Och jag har en känsla av att det finns saker på listan över det där vardagliga som vi gör utan att vi har stämt av på sistone om de ger önskat resultat. Kanske finns det både en, två eller tre vanor vi kört långt utöver dess bäst-före-datum. Att lista dem kanske kan hjälpa mig att få upp ögonen för just sånt. Som jag då kan ta bort, eller dra ner på, och vips skapas utrymme för något från lista nr ett att ta plats i mitt liv.

Har du funderat över vad som gör dig lycklig, eller lyckligare?

 

 

Au revoir!

Have two friends, very dear to my heart, that are embarking upon a grand adventure on November 7th. Or rather, about a year ago or so, they actually set the ball rolling, that has led to the point of them selling their house, packing up all their stuff, to head south in not even two weeks time.

Wivan

Last night they had an Au revoir-get together for friends and neighbors at a really cosy restaurant in Malmö, and I went of course. To hug, get a bit teary eyed, hug some more, have dinner, talk to interesting people – old and new acquiantances – and get to say Au revoir to Wivan and Anders.

My life is enriched thanks to their courage to explore space – both inner and outer – and to share their discoveries with me, and us all, for instance through their blog LIVE FULLY TODAY.

Wivan and Anders, know that I love and honor you, and bless the day our paths crossed!

Witnessing the inner and outer journey of these two truly extra ordinary souls, is an inspiration. And it makes me wonder what is possible in my life, that today seems totally impossible. I’m curious to find out! Are you?