#blogg100 – Förfluten version av mig.

Patrik ställer en fråga i boken Bortom tanke som jag inte vet hur jag ska kunna besvara: ”Vem är du om du inte får titta i dina minnen?”

Han fortsätter och säger precis det som jag känner, inombords, när jag försöker besvara frågan:
”Prova att ställa dig den frågan och lägg märkt till hur svårt det är att svara på – hur lätt det är att börja beskriva sig själv ur en förfluten version av sig själv.”

Tafatt angriper jag frågan vem jag är om jag inte får titta i mina minnen… och världen blir till ett gungfly. Världen som jag känner den, där så mycket baserar sig på allt jag har i bagaget.

Just nu. Det är dithän frågan pekar mig.
Just nu… är jag en 44-årig kvinna, som sitter i min säng och skriver, efter en skönt långsam morgon, med Headspace, ett par kapitel ur boken Born to run, med utsikt över trädtoppar och skorstenen på grannhuset.

Men vad säger det liksom?
Inte ett dyft.

Han säger dock inte att jag inte får titta framåt.
Så… jag är också en 44-årig kvinna som idag ska på tre projektmöten av olika karaktär, alla inom ramen för det projekt i läkemedelsbranschen jag arbetat med de senaste fyra åren….

App app app!! Där kom ju det förflutna ikapp mig trots allt. *sudda sudda*

Hm.
Det här är inte lätt.
Tankespjärn av högsta rang, så här en tisdagmorgon då sopbilen bullrar på gatan utanför mitt hus. Då katten högljutt jamat Släpp ut mig, barnen vaknat och tagit sig till skolan efter ett par sömndruckna God morgon, och grannarnas träd blommar vitt och fyller ut hela utsikten utanför mitt ena sovrumsfönster.

Vem är jag om jag inte får titta i mina minnen?
Jag vet faktiskt inte.

Den jag är, det jag gör.
Där är jag ju. I det. Varandet och görandet.
Men i ögonblicket Nu så får det ju bara plats en pytteliten del av allt varande och görande som jag har kapacitet till, allt som ryms inom mig. Hur förmedlar jag det, utan att titta till det som varit?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 35 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

#blogg100 – Att gå miste om livet nu.

Pelle Bengtsson delar ännu en liten sedelärande berättelse om två munkar, och landar här:
”Jag går miste om livet nu därför att jag inom mig antingen är i det förgångna eller i framtiden.”

Känner du igen det?

Grämelsen.
Varför gjorde jag så? Varför sa jag inte ifrån? Varför åt jag den där semlan? Varför tog jag inte tillfället i akt medan jag hade chansen? Oh, tänk om det är kört för alltid? Jag kommer aldrig mer få träffa henne! Jag kan lika gärna sluta, för jag duger ingenting till, se bara så värdelös jag är, jag lyckades ju inte ens…

Oron.
Oh, hur ska det gå? Kommer jag klara av det? Tänk om hon inte gör som jag säger? Kommer pengarna räcka till eller kommer jag få gå hungrig? Tänk om planet kraschar. Tänk om jag blir magsjuk? Tänk om han trillar ner och bryter benet, eller springer ut på gatan på jakt efter bollen och så kommer det en bil!

Så lätt det är att landa in i tanke- och känslospiraler som i en evigt nedåtgående rörelse leder mig djupare och djupare ner i det förflutna – det som redan hänt. Det som är gjort. Eller inte. Det som inte går att o-göra, eller göra, för att ögonblicket redan är passerat.

Så lätt det är att landa in i tanke- och känslospiraler som i en evigt nedåtgående rörelse leder mig djupare och djupare in i fantasins framtidsvärld – det som ännu inte blivit, men som jag tar ut i förskott, inbillar mig allsköns hemskheter och katastrofer på min väg. Som kanske gör att jag tackar nej, till något jag egentligen vill tacka ja till. Eller så tackar jag Ja, fast jag egentligen inget hellre vill än tacka Nej. Men livrädd för (de i fantasins framtidsvärld påhittade) konsekvenserna av mina val, så går jag i fällan, gör våld på mig själv, går emot min inre visdom och intuition.

När det enda som är, är det som är, just nu. Och när jag fastnar i grämelsen över det förflutna, eller oron för framtiden, så går jag miste om det som är, just nu. Njuter inte av stunden med barnet uppkrupet bredvid mig i soffan, för att jag redan – i tanken – är i morgondagens möte på jobb. Eller så kan jag inte glädjas åt en nyvunnen vänskap, för att jag inte kan sluta tänka på hur en annan vänskap, i det förflutna, slutade i ovänskap. Och tänk om denna gör detsamma, kanske det är lika bra att låta den knoppande vänskapen dö, innan den ens fått en chans att bli till, på riktigt?

”Hjulet vidrör marken blott vid en punkt åt gången. Lev så: från ögonblick till ögonblick.”
– Asiatiskt ordspråk

Just så – just nu.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 19 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

Det förflutna

Njuter alldeles särskilt nuförtiden av seriestrippen Nemi i Sydsvenskan, och härom dagen var det ånyo en strip som jag genast tog ett foto av för att blogga om:

Det förflutna

Vad händer i dig när du läser det här:

Det som är bra med det förflutna, är att om man inte bär det med sig, så är det borta.

För mig är det väldigt befriande att läsa, men kanske det är för att jag upplever att jag släppt den starka anknytning till mitt förflutna som jag tidigare mötte världen med. Jag definierar mig inte längre utifrån händelser i det förflutna, utifrån släktskrönorna om vem Helena är och hur Helena agerar.

Eller, kanske det är att ta i och säga att jag helt släppt det, för det finns stunder då jag visst definierar mig själv just utifrån det förflutna. Men allt som oftast gör jag inte det, och tillfällena då det händer uppstår allt mer sällan.

Och det intressanta är att det blir lika knasigt för mig att definiera mig själv i förment positiva som i dito negativa ordalag, i förhållande till det förflutna. ”Jag har minsann gått stärkt ur det där tragiska som hände…” bär på lika många möjliga begränsningar av vem jag är, vad jag gör, som ”Ja, pga det som hände så vågar jag inte längre…”.

Jag försöker därför möta världen i stunden, och att vara öppen för det som händer och sker, både inom och utom mig. Ibland spökar något gammalt, och jag kan reagera helt orimligt utifrån den givna händelsen. Om jag tar tillfället i akt att titta lite närmre på det, kanske genom att fråga mig själv ”Hur gagnar detta mig?”, så kanske jag kan få syn på att det är ett ”spökbeteende”, som bottnar i något gammalt. Kanske det inte alls har någon bäring i den aktuella situationen. Då blir det ofta lättare för mig att släppa taget om storyn som jag hänger upp mig vid, berättelsen som jag gett en viss och betydelsefull mening.

Om det är lätt?
Nä. Och ja. Ibland är det supersvårt och stört omöjligt. Ibland hur lätt som helst att släppa taget om det förflutna och bara vara här. Och nu.

Oavsett vilket så bankar jag inte på mig själv längre. Jag är inte en bättre människa i de stunder då jag kan släppa taget om det förflutna, än i de stunder då det är som förgjort, då jag sitter fast förankrad i något gammalt, som jag inte kan, vill, orkar eller förmår släppa taget om. I båda scenariona är jag människa, rätt och slätt, och det räcker fint det.

Vad har du för relation till det förflutna? Bär du med dig händelser och upplevelser som tynger dig, som begränsar dig, som du låter dig definierar av och som kanske tom gör dig till något annat, någon annan, än den du egentligen vet att du är?