Duktig Flicka-mönstret är väldigt starkt hos många, och det finns inga som är så bra på att agera och handla som duktiga flickor och pojkar.

(När jag skriver Duktig Flicka så tänker jag på båda könen, för det är ett mönster som alla kan anamma. Jag tror det har varit mest flickor historiskt som skaffat sig detta mönster, därav uttrycket, men jag ser fler och fler pojkar som dras in i det, tyvärr.)

Problemet är att Duktiga Flickor gör, utan att förankra görandet i sitt varande. Som Alan Seale uttrycker det, med ett kors där det vertikala handlar om varandet och det horisontella om görandet. När vi bara gör, utan att förankra det i varandet, så tappar vi bort oss själva.

När jag ska beskriva detta för människor jag möter så brukar jag sträcka ut händerna rätt ut i luften, utåt sidorna, och vifta hej vilt med händerna. Händerna symboliserar görandet. Och oj vad mina händer har gjort saker, under årens lopp. Varandet sker från mitt center, mitt huvud, min bål, mitt jag. När mina händer gör, utan att ha kontakt med mitt center, så kan det bli vad som helst av det. Och likadant funkar det på andra hållet, om jag bara är, och inte är i kontakt med görandet, ja, då blir det inte mycket gjort om ens något. Extremen här är kanske eremiten som sitter på en bergstopp och bara är i sitt center. För mig ligger magin i korset där de två axlarna möts. När mitt görande är nära förankrat mitt varande, då kan det slå gnistor må du tro!

Så, tillåt dig att reflektera kring varför du gör det du gör. Vad gör du som du inte alls kan förankra i den du är? Kanske kan du skala bort lite görande? Allt det där görandet du bara gör, utan att veta varför. Försök fokusera på att knyta ditt görande till ditt varande, ditt syfte, så att det du ägnar sig åt verkligen är förankrat i hela dig.

Av allt ditt görande, vilket är förankrat i hela ditt jag?