Kategoriarkiv: Lärandeprocess

Sammanhang.

Publicerad den av
3

Vikten av sammanhang. Av berikande, utvecklande, expansiva sammanhang. Sammanhang där jag skrattar i gott sällskap, utmanas, får kramar likväl som ställs inför raka frågor och tankespjärn som heter duga. Sammanhang fyllda av människor som jag har mycket att lära mig av – både av deras misstag och tabbar som av deras framgångar och firanden.

Jag är rik. På sådana här sammanhang. För jag har fler än ett. Fler än två. Ja, till och med fler än tre. Vilken skatt! Tittar jag tillbaka så fanns inga av de för mig så livsviktiga och lärorika sammanhangen i mitt liv före 2013. Mycket hände det året, framför allt #skolvåren och min Mastermind-grupp. Om dessa sammanhang har jag skrivit mången gång. Hur viktiga de varit – och fortsatt är! – för mig och min personliga expansion.

Nu är jag nyss hemkommen från två heldagar tillsammans med ett annat gäng, som seglat upp som en fantastisk kraft och känna till rikedom (på många plan) i mitt liv, sedan tidigt 2018. Ett sammanhang jag började kliva in i 2016 i samma veva som jag och exmaken separerade. Förståeligt nog blev det inte mycket bevänt med min insats då inte. Det tog ett tag, innan jag till fullo tog plats. Men nu! 

Ett annat sätt att benämna denna typen av sammanhang är påverkansgrupp. Du vet, ”Du blir som genomsnittet av de 5-10-15 personerna du umgås mest med”. Det är ett enkelt sätt att förklara vad påverkansgrupp handlar om. Och utan minste tvekan eller darr på rösten vet jag, verkligen v e t, att jag inte vore den eller där jag är idag, om det inte vore för de påverkansgrupper jag aktivt samskapat sedan 2013. Finns inte en chans.

Så ja, jag är ofantligt rik på viktiga, relevanta och signifikanta sammanhang som bidrar storligen till min expansion. Sammanhang jag inte ”bara hamnat i”. Långt ifrån. Vissa har jag bidragit till från deras allra första andetag. Andra har levt ett liv innan jag bjöds in till dem. Men det är ingen slump. Tro inte det för en endaste sekund! Den här typen av sammanhang kräver aktiva och medvetna val. Då står dörren öppen till all denna rikedom, för alla och envar. Det enda som krävs av dig är just det. Aktiva och medvetna val. 

Friktion

Publicerad den av
7

Friktion.
Möjliggör rörelse.

Utan friktion. Inga bilar. Inga cyklar.
Inte nånting egentligen.

Kanske att vi skulle glida omkring lite oförhappandes och okontrollerbart?
Lite roligt låter det allt. Men det är inte så det är. För vi har friktion.

Två sorter till och med.
Vi har friktion. Och sen har vi Friktion. Livgivande. Den sortens Friktion som hjälper mig att växa, snarare än sorten som bryter ner mig. 

Vi har form. Och det formlösa.
För någon är det smärtsamt att behöva förhålla sig till form, till regler, gränser, förbehåll. Däri ligger friktionen. Lek med den. Arbeta med den. Använd den. Se vad som händer i relation till formen.

För andra, precis tvärt om. Det formlösa, det ofantliga fältet av oändliga möjligheter. Utan form att hänga upp saker på, ingen given utgångspunkt. Där finns friktionen. Så lek med den. Arbeta med den. Använd den. Se vad som händer i relation till det formlösa.

Dansa med det. Mellan det. Det som ger Friktion. Och det som är Friktionslöst. Mellan det som utmanar, det tillsynes ogörbara, och det som flödar ur dig, enkelt och ansträngningslöst.

När du dansar mellan de två kommer händelsehorisonten att skifta, för dig och din relation till form och det formlösa. Transformera. Utvidgas. Kanske krympa? Dras ihop?

Ja. Jag tror det vore möjligt det med. Och sen… en ny transformation. Nånting föds, nånting som alltid och redan (always and already!) fanns där, inom dig, du har bara aldrig öppnat just den dörren tidigare. Förrän nu.

A World of Love, konst som berör

Publicerad den av
9

Läste en artikel i Sydsvenskan i våras. Titeln fick mig att haja till: Patricia Piccininis skulpturer väcker avsmak och empati (tyvärr Premiuminnehåll), vilket gjorde att jag nyfiket läste vidare. Skickade frågan till en god vän om hon ville följa med till Patricia Piccininiutställningen på Arken. Det ville hon.

”In many ways, I think that the figures in my work are metaphors for the disenfranchised or the excluded. The ‘beauty’ or ‘ugliness’ of these creatures depends very much on what notion of normality you believe in.”

Sen händer livet. Du vet. Kalender fylls snabbt på, och ett tu tre har hela sommaren gått utan att vi kommit iväg. Så jag frågar igen och får ett par datumförslag i retur, så sagt och gjort, den 17e augusti 2019 satte vi oss på tåget till Arken.

Och vilken utställning.
Berörd? Ja, nått så kopiöst. Helt omöjligt att värja mig från. Berör in på bara skinnet, in under skinnet till och med. Konstverken, skapelserna, fantasin, ömheten, de oerhört naturtrogna figurerna – såväl de i ren människoform som de drömskapelser Piccinini blåst liv i.

”It’s not about attributing human characteristics to animals as much as recognising our shared ‘animalness’.”

”We have to ask ourselves if it is so hard to find out where one thing starts and another ends can we really then continue to believe in the barriers that separate us.”

Förundran. Nyfikenhet.
Hur i allsin dar går hon tilväga egentligen?
Hur får hon betalt? Ja, vad lever en ”installationskonstnär” på egentligen?
Var får hon alla idéer ifrån?
Hur lång tid tar det att göra en sådan här skapelse?
Och hur lyckas hon göra figurerna så enormt verklighetstrogna? Den lätt fuktade tungan, ögonen som med sådan förhoppning tittar på lekkamraten som precis klivit in i rummet, den lilla pojken som så ömt famnar sin oldemor (kan hon vara det, den gamla trötta sjöjungfrun? Ömheten dem emellan pekar dithän.) i verket The Long Awaited som ser ut exakt som en sovande pojke. Exakt!”I’m interested in relationships. The relationship between the artificial and the natural. Between humans and the environment. The relationship between beings, within families and between strangers.”

Jag skräms inte av figurerna i sig. Det är en sådan ömhet i alla verken, det är verkligen en värld av kärlek som Patricia Piccinini skapat, och samtidigt… verken, texterna och filmen som visas varje hel- och halvtimme med Patricia som berättar om sina verk… alltsammans väcker allsköns tankar. I mig. Om framtiden. Om nutiden. Vad gör vi? Hur ser gränserna faktiskt ut mellan mig och dig, mellan mig och fantasivarelser, mellan mig och laboratoriedjur? Vad får (kan? vågar? bör?) vi använda andra levande varelser till, i syfte att gagna oss, mänskligheten?

Vi lämnar Arken, fyllda av intryck. En fantastisk upplevelse. Rik. På så många vis.

Utställningen A World of Love av Patricia Piccininis verk på Arken pågår till och med den 8 september 2019. Åk dit om du har möjlighet!

 

 

 

Det som anas

Publicerad den av
2

Det vackra. Det sensuella. Det uttrycksfulla.

Det där som kittlar; subtilt.
Det som anas, där fantasin ges en öppning att smyga in genom, och upptäcka… vaddå?

Ja. Vem vet.
Olika för alla?
Mmm. Troligen.

Det här. Det lockar. Pockar.
Vill fram, ut, synas, ta plats.
I handling. I ord. I bild.

Jag skriver, men är inte klar än

Publicerad den av
6

Jag skriver. Om skillnaden mellan bild och ord. Om vad jag släpper ut i världen och vad jag håller tillbaka. Och varför.

Men. Det är inte klart. Det finns mer för mig att fnula på här, jag är inte klar. Om nu klar överhuvudtaget är ett begrepp som passar in i sammanhanget…

Vad är skillnaden mellan bild och ord för dig? Vad vågar du uttrycka i ord/text? Och vad vågar du uttrycka i bild? Är det samma? Skiljer det sig åt? Är du lika våglig i de olika uttrycksformerna?

Det är också något med att våga stå för det med namn, vad det än är jag släpper ut i världen, som spökar inom mig. Icke att förglömma den berömda skillnaden mellan privat och personligt heller…

Så ja. Jag skriver.
Om skillnaden jag upplever mellan att uttrycka mig i bild, och i ord.
Men. Jag är inte klar än.

Sjösättning

Publicerad den av
3

Fem års fördröjning. Det verkar vara normen för mig.
Fem år mellan barn ett och barn två.
Fem år efter att jag upptäckt bloggarnas förunderliga värld börjar jag själv blogga.
I samma veva upptäcker jag poddernas än mer förunderliga värld, och jodå, fem år därefter (ja, någorlunda i alla fall) börjar jag podda själv.

Nu, sisådär en fem år efter att jag började snacka om att dra igång Mastermindgrupper har jag äntligen gjort slag i saken. Hållit första mötet av 13 inalles, och det känns härligt. Bubbligt. Nyfiket undrar jag vad det månde bli av detta?

I våras när jag körde pilotomgången av 60 timmars tankespjärn (omgång två går av stapeln 9-11 oktober, är du nyfiken så tjoa till mig!) var det visserligen inte 5 års fördröjning mellan tanke och handling, snarast 5 veckor, men oaktat det, så var det oerhört givande att ta en egen idé från tankeväsen till genomfört event. Och Mastermindgruppen jag nu satt igång känns likadan. Att vara i ett skapande, att göra, utan att riktigt veta vad det blir av det, att sätta ramverket så att det och de som är inom ramarna kan få göra, testa, leka, fråga och reflektera, utveckla, avveckla, förkasta och förnya…

Carin Dackman, en av Mastermindgruppens deltagare, skrev till mig när vi avslutat vårt första möte av totalt 13 under de kommande månaderna och tackade för ett fint första möte. Hon sa också, som en spegling av det jag delat om just detta mitt nyvunna Görande: Så kul att du nu gör handling av dina tankar och din önskan. Älskar hur vi kan sjösätta genom prototyper eller tester. Det inspirerar mig!

Där sätter hon fingret på det! Att sjösätta, genom prototypande. Att inte tro att jag ska, eller ens kan skapa ”den perfekta produkten” vad det än månde vara (60 timmars tankespjärn, en Mastermindgrupp, en podd för att bara ta tre exempel från mitt liv i närtid) genom att tänka fram den på egen kammare. Jag skapar ”en produkt” (för vad är egentligen ”perfekt” och är det något jag behöver sträva efter?) genom att göra, göra igen och igen och däremellan reflektera och få återkoppling, skruva och finlira, utveckla och förfina.

Fördelen med att det emellanåt går lång tid mellan idé till handling för egen del, är att jag i gengäld är reellt grundad i vad-det-än-gäller. Jag menar, efter att ha varit med i en officiell Mastermind-grupp sedan januari 2013 känner jag mig väldigt trygg i själva konceptet. Fast fem år är lite väl mycket, och ju mer jag sjösätter, desto bättre blir jag på sjösättande, så… vem vet vad som kommer härnäst!

Mysteriet med de övergivna vindruvorna!

Publicerad den av
6

Kliver ut från kontoret. Framför mina fötter ligger en liten klase vindruvor och en handfull lösa vindruvor utspridda över trottoaren. ’Mysteriet med de övergivna vindruvorna!’, utbrister jag dramatiskt.

Caspian tittar på mig och frågar ’Varför är det ett mysterium?’ medan jag hukar mig och tar ett foto på vindruvsklasen.

Svarar ’För att jag säger det så klart!’, och reser mig upp igen. Tittar över gatan. Där står en man och röker bredvid sin bil. Han har följt våra förehavanden och skrattar nu glatt åt mina tokerier.

Så jag börjar skratta. Högljutt. Tittar på honom och vi möts i skratten, i glädjen, i lekfullheten.

Livet. Till för att levas, eller hur? Om det så handlar om att vara uppmärksam och fantasifull nog att skapa en mikroberättelse av en handfull övergivna vindruvor.

Uppföljning juli 2019: Som jag är.

Publicerad den av
Svara

Likt förra året har jag för avsikt att stämma av gångna månaden i förhållande till årets intentioner. Det ger mig en månatlig påminnelse av vad jag har för intentioner för året, och ger mig också utrymme för reflektion och eventuell justering.

Juli… en månad till hälften på vift med allt vad det innebär. T ex väldigt lite bloggande!

2019. Året då jag ska…
* ha kroppens välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • fortsätta göra min dagliga sjua med burpees: ✅
  • Headspace:a dagligen: ✅
  • springa minst 75 löprundor –> spring-när-jag-känner-för-det-intention: Stortåleden som fick sig en kyss i november förra året har fortfarande inte riktigt gett med sig. Smärtar. Så jag promenerar och cyklar istället för springer.
  • kallbada så ofta jag bara kan – och komplettera dem med att duscha kallt: Har gått över till kallduscher, eftersom vattentemperaturen nu överstiger min egenpåhittade gräns (≤14 grader).
  • dansa Lindy hop så ofta jag bara kan: Än så länge inget lindy hoppande i sommar. Tur jag är anmäld till fortsättningskurs till hösten!
  • fortsätta cykla och gå så mycket jag bara kan: promenerat knappt 8 och cyklat drygt 24 mil.

* ha mitt mentala och själsliga välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • läsa minst 75 böcker, varav 12 svenska och 12 engelska redan är utvalda. Dessa 12 + 12 ska jag reflektera om på mina bloggar: Läst 36/75 böcker. Ligger 7 böcker back, vilket är bättre än läget för två veckor sedan, då var jag back 11 böcker… Bloggat om Tankar för dagen, manual för ett snällare liv (bok 7 av 12 på svenska) och Clapton’s guitar – watching Wayne Henderson build the perfect instrument (motsvarande på engelska).
  • lära mig minst fem stycken låtar utantill (i både text som komp) på gitarr, vilket jag kommer åstadkomma genom att sikta på minst tio minuters gitarrspel varje dag: Noll. Noll! Gisses…
  • jag ska låta Mark Nepos fantastiska bok The book of Awakening bli min dagliga följeslagare: Resor gjorde att jag gled ur vanan och den har inte riktigt satt sig igen.
  • hålla digital 24-timmars sabbat minst två gånger per månad: Höll digital sabbat 6-7 samt 26-27 juli. I augusti planerar jag för detsamma den 2-3, 9-10, 16-17.

* ha mitt skapande i fokus bland annat genom att:

  • boka in minst fyra stycken två-dagars-skrivretreats under året: ännu bara på snackstadiet, men det finns lite roliga idéer. Kanske en eller ett par digitala skrivretreats vore något? Tankarna från januari kvarstår men det börjar kännas löjligt att skriva det. Kanske helt enkelt ska boka in dem? 12-13 september, 28-29 oktober, 11-12 november, 9-10 december. Så. Inbokade. Så blir det väsentligt bättre chans att det blir av!
  • fortsätta med dagliga Facebook Lives så länge det fortsätter locka mig: Ja, denna svit är nu medvetet bruten och ska så förbli. Så tar bort den som årsintention.
  • blogga dagligen: Nu är det augusti och semesterperioden är över. Så nu drar jag igång intentionen igen, from detta inlägg.
  • börja podda: Jajemen, lånade podstudio av J och har en dryg två-timmars-råfil att klippa och musiksätta. Så det kommer nya avsnitt vad det lider, var så säker!
  • släppa (minst) 4 e-böcker under 2019: Spinner tankar men inget som konkretiserats. Än. Fast kanske ökar chansen även för detta tack vare att jag nu datumsatt skrivretreat?

* ha ekonomisk resurshushållning i fokus bland annat genom att:

  • så, så och så lite till; varje vecka medvetet arbeta med mina olika inkomstkällor: ✅
  • stämma av mitt uppsatta faktureringsmål varje månad: ✅Nådde målet i januari och mars. Nådde inte målet i februari, april, maj, juni och juli (de två sistnämnda inte så förvånande för mig). Känns som jag behöver steppa upp även här!
  • föra kassabok över mina privata intäkter och utlägg: Har lite backlog i kassaboken, bättring utlovas.

Och så slutligen – på alla plan – experimentera och leka, njuta och  testa, utforska och utmana mig, samtidigt som jag fortsätter vara i varsam samvaro med mig själv: Juli ja. Jag och minstingen tog oss till England tillsammans med mor och moster för att träffa släkt och gå på fint examensfirande på St John’s. (Katten Pop fick stanna hemma, eller rättare sagt fick åka på eget sommarviste.) Jag och minstingen fortsatte sedan med EuroStar till Bryssel, tåg vidare till Haag (tack för gästfriheten Vanessa!) och Amsterdam (dito Mayke!) innan vi slutligen tog Flixbus hem. Ett dopp i nordsjön avklarades, härliga cykelturer blev det och Rembrandts hus rekommenderas varmt, vilket fint litet museum. Alldeles perfekt i storlek!
Väl hemkommen stundade jobb igen. Fast jag kan ärligt säga att jag inte jobbat heltid direkt. Men dock! Släktlunch i Simrishamn, daCapo-fest och flytthjälp mellan Limhamn och Oxie, podklubb på tema anknytningsteori, två CoachWalks och diverse häng har det också blivit.

Tankar för dagen, manual för ett snällare liv (bok 7 av 12)

Publicerad den av
6

Valborg 2018 var jag på Mundekulla för ett skrivretreat under ledning av Bob Hansson. Köpte då Tankar för dagen, manual för ett snällare liv som Bob Hansson gav ut det året. Han alltid tyckt om att lyssna till hans Tankar för dagen i P1, och efter skrivarhelgen med honom ville jag definitivt stötta hans författarskap och köpa boken. Först nu har jag dock läst den.

Fin. Är den.
Som Bob. Han är också fin. Snäll.
Fast en ska inte missta den snällheten för mesighet, mjäkighet, lamhet.
Inte alls.

”Om det är osynliggjord jag blivit, blir osynligheten min hemmaplan.

Det kan förefalla irrationellt. Men det är det inte. Det är rationellt att våra hjärnor söker sig mot det kända, eftersom vi då söker oss mot något vi har större chans att behärska. 

Det är fördelen med att upprepa gamla misstag.
Man har ju redan övat.
Det måste vara en paradox i rakt nedstigande led från lagen om alltings jävlighet, att en tragedi som upprepas tillräckligt många gånger kan förvandlas till känslan av trygghet.”

Bob är skarp.
Om du läser det han säger, och läser mellan raderna och uppfattar det han inte säger, så finns det oerhört mycket tankespjärn att ta del av.

”Igenkänning skapar trygghet. Det förklarar både främlingsfientlighet och mediokra livsval.”

Boken består av en hoper av Bobs Tankar för dagen men också texter som är nya. En av de texter (som jag inte tror är en tanke för dagen, åtminstone inte än, för jag går åtminstone bet på att finna den när jag googlar) som sätter sig allra mest, som ger mig tankespjärn så det förslår är den tanke för dagen som heter Vanan kan vara en oblyg makt, en makt som kräver – allt.

”Våra vanor är svåra att komma åt. Gömda längst in i hjärnan på en plats som heter de basala ganglierna. Hjärnans Fort Knox. Vanorna är mer skyddade än våra minnen.”

Är alla tankar lika skarpa?
Nej.
Fast det är som det ska vara det med. För de som talar till mig, talar inte nödvändigtvis till dig. Och tvärtom.

”Vanorna är svåra att radera.
Vilket skapar problem för oss som en gång lade oss till med vanor som inte gagnar oss.
Även vanor som naggar vår livshimmel i kanterna och hindrar oss från att utvecklas – kan vara svåra att radera.
Men svårt är inte samma sak som omöjligt.”

Varför just denna text om vanans makt fastnar så i mig vet jag inte. Budskapet Bob förmedlar är inte nyheter för mig. Det är mig inte heller främmande. Snarast tvärt om. För oj vad jag förändrat vanor genom åren! Kanske är det just därför? För att jag nånstans på vägen knäckte den nöten, att jag är föränderlig till mycket större utsträckning än jag nånsin trott?

”Hjärnan är ett långsamt djur men ett djur som förändras. Hjärnan lär av upprepningar. För varje gång jag fattar mod, bryter en vana och väljer en privat revolution i miniatyr, ökar den neurologiska sannolikheten att jag kommer att göra det igen.”

Frågan Hur gagnar detta? är ett av de verktyg jag haft allra störst nytta av när det gäller att bryta vanor, mönster, reaktioner som inte längre gagnar.

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Berikande sammanhang!

Publicerad den av
5

Finns det något du vill dela med dig om, som skulle kunna inspirera oss på något sätt, är en fråga som dyker upp varje vecka, i ett specifikt sammanhang jag befinner mig i.

Mitt svar idag löd:
Att vända och vrida på saker. Att inte ta förgivet att det sätt jag tänker, tycker, pratar osv är ”sant”. Att omge mig med människor som gör detta, som hjälper mig att få tankespjärn (som är min livsfilosofi – jag vill både ge och få tankespjärn på daglig basis!). 

Och (viktig insikt!), tankespjärn ”gör bara nytta” om jag låter mig vara öppen för det. Om jag slår ifrån mig det-nya-möjliga-perspektivet utan att våga ta in det och vända och vrida på det, så gör det mig inget gott. Om jag däremot vågar ta in det, så finns chansen att det gör mig gott, eftersom det kan vara något som är hjälpfullt för mig, något som gagnar mig. Om inte, så har jag som mest förlorat lite tanketid.

Just detta sammanhang berikar mitt liv på så många vis, för att jag där får så mycket av det #tankespjärn jag både behöver och önskar. Och bäst av allt: det är bara ett av flera sammanhang jag är del i, som ger mig ”mitt dagliga bröd” i form av tankespjärn. Vissa är mer formella och uppstyrda (som Mastermind, coaching, samarbetspartners) än andra, men alla berikar mitt liv och jag är så enormt tacksam över att jag skapat detta mitt liv!