Uppföljning juli: Som jag är.

Likt förra året har jag för avsikt att stämma av gångna månaden i förhållande till årets intentioner. Det ger mig en månatlig påminnelse av vad jag har för intentioner för året, och ger mig också utrymme för reflektion och eventuell justering.

Juli… en månad till hälften på vift med allt vad det innebär. T ex väldigt lite bloggande!

2019. Året då jag ska…
* ha kroppens välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • fortsätta göra min dagliga sjua med burpees: ✅
  • Headspace:a dagligen: ✅
  • springa minst 75 löprundor –> spring-när-jag-känner-för-det-intention: Stortåleden som fick sig en kyss i november förra året har fortfarande inte riktigt gett med sig. Smärtar. Så jag promenerar och cyklar istället för springer.
  • kallbada så ofta jag bara kan – och komplettera dem med att duscha kallt: Har gått över till kallduscher, eftersom vattentemperaturen nu överstiger min egenpåhittade gräns (≤14 grader).
  • dansa Lindy hop så ofta jag bara kan: Än så länge inget lindy hoppande i sommar. Tur jag är anmäld till fortsättningskurs till hösten!
  • fortsätta cykla och gå så mycket jag bara kan: promenerat knappt 8 och cyklat drygt 24 mil.

* ha mitt mentala och själsliga välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • läsa minst 75 böcker, varav 12 svenska och 12 engelska redan är utvalda. Dessa 12 + 12 ska jag reflektera om på mina bloggar: Läst 36/75 böcker. Ligger 7 böcker back, vilket är bättre än läget för två veckor sedan, då var jag back 11 böcker… Bloggat om Tankar för dagen, manual för ett snällare liv (bok 7 av 12 på svenska) och Clapton’s guitar – watching Wayne Henderson build the perfect instrument (motsvarande på engelska).
  • lära mig minst fem stycken låtar utantill (i både text som komp) på gitarr, vilket jag kommer åstadkomma genom att sikta på minst tio minuters gitarrspel varje dag: Noll. Noll! Gisses…
  • jag ska låta Mark Nepos fantastiska bok The book of Awakening bli min dagliga följeslagare: Resor gjorde att jag gled ur vanan och den har inte riktigt satt sig igen.
  • hålla digital 24-timmars sabbat minst två gånger per månad: Höll digital sabbat 6-7 samt 26-27 juli. I augusti planerar jag för detsamma den 2-3, 9-10, 16-17.

* ha mitt skapande i fokus bland annat genom att:

  • boka in minst fyra stycken två-dagars-skrivretreats under året: ännu bara på snackstadiet, men det finns lite roliga idéer. Kanske en eller ett par digitala skrivretreats vore något? Tankarna från januari kvarstår men det börjar kännas löjligt att skriva det. Kanske helt enkelt ska boka in dem? 12-13 september, 28-29 oktober, 11-12 november, 9-10 december. Så. Inbokade. Så blir det väsentligt bättre chans att det blir av!
  • fortsätta med dagliga Facebook Lives så länge det fortsätter locka mig: Ja, denna svit är nu medvetet bruten och ska så förbli. Så tar bort den som årsintention.
  • blogga dagligen: Nu är det augusti och semesterperioden är över. Så nu drar jag igång intentionen igen, from detta inlägg.
  • börja podda: Jajemen, lånade podstudio av J och har en dryg två-timmars-råfil att klippa och musiksätta. Så det kommer nya avsnitt vad det lider, var så säker!
  • släppa (minst) 4 e-böcker under 2019: Spinner tankar men inget som konkretiserats. Än. Fast kanske ökar chansen även för detta tack vare att jag nu datumsatt skrivretreat?

* ha ekonomisk resurshushållning i fokus bland annat genom att:

  • så, så och så lite till; varje vecka medvetet arbeta med mina olika inkomstkällor: ✅
  • stämma av mitt uppsatta faktureringsmål varje månad: ✅Nådde målet i januari och mars. Nådde inte målet i februari, april, maj, juni och juli (de två sistnämnda inte så förvånande för mig). Känns som jag behöver steppa upp även här!
  • föra kassabok över mina privata intäkter och utlägg: Har lite backlog i kassaboken, bättring utlovas.

Och så slutligen – på alla plan – experimentera och leka, njuta och  testa, utforska och utmana mig, samtidigt som jag fortsätter vara i varsam samvaro med mig själv: Juli ja. Jag och minstingen tog oss till England tillsammans med mor och moster för att träffa släkt och gå på fint examensfirande på St John’s. (Katten Pop fick stanna hemma, eller rättare sagt fick åka på eget sommarviste.) Jag och minstingen fortsatte sedan med EuroStar till Bryssel, tåg vidare till Haag (tack för gästfriheten Vanessa!) och Amsterdam (dito Mayke!) innan vi slutligen tog Flixbus hem. Ett dopp i nordsjön avklarades, härliga cykelturer blev det och Rembrandts hus rekommenderas varmt, vilket fint litet museum. Alldeles perfekt i storlek!
Väl hemkommen stundade jobb igen. Fast jag kan ärligt säga att jag inte jobbat heltid direkt. Men dock! Släktlunch i Simrishamn, daCapo-fest och flytthjälp mellan Limhamn och Oxie, podklubb på tema anknytningsteori, två CoachWalks och diverse häng har det också blivit.

Så stod det.

Fullt upptagen i möten hela förmiddagen, inte ett knyst hörde jag om det som utspelade sig i Bryssel på morgonen. Inte förrän halv ett, då jag värmde mat i mikron och samtidigt kollade Facebook. Såg att Bryssel-boende kusin lagt upp en statusuppdatering att de alla var säkra.

Tappade andan för ett kort ögonblick; rädd för vad jag skulle möta surfade jag in på Sydsvenskan. Bryssel

Minst 20 döda i Bryssel.

Så stod det.

Matt föll min hand till sidan, jag blundade och lät det ofattbara sjunka in.

Lyckades inte…
Ofattbart.

Det har hänt igen. Och än värre, det händer dagligen. Utifrån den västerländskt och eurocentrerade värld jag lever i, är det först när det sker inom den världens gränser som det uppmärksammas. Tack och lov, på ett sätt, för jag skulle inte orka med att höra om katastrof, förödelse, hat och våldsam död, dagligdags. Det är faktiskt därför jag valt bort nyhetsprogram, de senaste 20 åren. Samtidigt är det hemskt, för det ger en skev bild av världen.

Tron att det endast är här – i Bryssel, Trollhättan, Paris, Madrid, London, New York – som oskyldiga civila stryker med, alldeles i onödan, för att människor, grupper, organisationer, länder, spelar ett livsfarligt, våldsamt maktspel.

Så är det så klart inte. Men att läsa ögonskildringen från mannen på flygplatsen, som inte hade kunnat skriva nånting mer, nånsin, om han stått tio meter närmre smällen… det är skrämmande. Det kommer nära. Och det får mig att inse att när man hamnar i en sådan situation – då vill man ta sig därifrån. Ta sig till säkerhet, tillsammans med nära och kära. Ta sig till en trygg plats, med tak över huvudet, mat att äta och där risken att det trillar bomber från skyarna är försumbart liten. Det vet jag att jag hade strävat efter.

Med tanke på dagens fruktansvärda händelser i Bryssel – händelser som är vardagsmat på många andra ställen på vår jord – önskar jag att vi alla inser att människor sällan fejkar en flykt av illvilja. Det är klart det finns några som flyr med andra motiv än just att fly för sitt liv. Men de är inte alla. De som har bakomliggande motiv är en bråkdel av alla människor som idag – jorden runt – flyr för sina liv, för att de lever i krigszoner, i områden där det är förenat med livsfara att kliva ut genom ytterdörren.

Med tanke på det – ska vi då köra guilt by association, stänga våra gränser för alla, dra alla över en kam, av rädsla för några få? Eller ska vi leva utifrån devisen innocent until proven guilty, och hjälpa vår nästa, ge en hjälpande hand till den som behöver det? Ska vi stänga våra gränser, för att vi är rädda att dela med oss av vårt överflöd? För att vi inte är villiga att göra uppoffringar?

I grund och botten handlar det dock, för mig, om jag väljer att tro på människans inneboende möjlighet att göra gott eller om jag ska välja att misstro alla? Jag har för länge sedan bestämt mig, och min utgångspunkt är högst egoistisk. Jag mår bra, och min värld växer, expanderar, av att tro människan om gott. Jag mår dåligt, och min värld krymper, om jag väljer misstrons väg.

Jag väljer att tro alla om gott. Det är mitt val. Även idag. Undrar hur världen sett ut om fler – vågar jag säga alla? – skulle välja att tro människor om gott?