Det som anas

Det vackra. Det sensuella. Det uttrycksfulla.

Det där som kittlar; subtilt.
Det som anas, där fantasin ges en öppning att smyga in genom, och upptäcka… vaddå?

Ja. Vem vet.
Olika för alla?
Mmm. Troligen.

Det här. Det lockar. Pockar.
Vill fram, ut, synas, ta plats.
I handling. I ord. I bild.

Jag skriver, men är inte klar än

Jag skriver. Om skillnaden mellan bild och ord. Om vad jag släpper ut i världen och vad jag håller tillbaka. Och varför.

Men. Det är inte klart. Det finns mer för mig att fnula på här, jag är inte klar. Om nu klar överhuvudtaget är ett begrepp som passar in i sammanhanget…

Vad är skillnaden mellan bild och ord för dig? Vad vågar du uttrycka i ord/text? Och vad vågar du uttrycka i bild? Är det samma? Skiljer det sig åt? Är du lika våglig i de olika uttrycksformerna?

Det är också något med att våga stå för det med namn, vad det än är jag släpper ut i världen, som spökar inom mig. Icke att förglömma den berömda skillnaden mellan privat och personligt heller…

Så ja. Jag skriver.
Om skillnaden jag upplever mellan att uttrycka mig i bild, och i ord.
Men. Jag är inte klar än.

Fotografierna då?

Rent textbaserade blogginlägg är inget för mig. En anledning är att jag tycker det är så spännande med andra uttryckssätt än det ordbaserade. Hittills har jag bara publicerat blogginlägg med minst ett foto, en bild av något slag eller åtminstone en inbäddad video.

Samtliga foton och bilder jag använder på min blogg är tagna av mig. Många tagna med, eller skapade med min IPhone, men lika många med min Nikon D5100 som jag haft i knappt ett år. Många bilder blir det!

Valnöt i kvällsljus

Jag gillar att fotografera och har gjort det så länge jag kan minnas. Men det medvetna fotograferandet, drivet att skapa en bra bild, att fånga något speciellt, började när jag blev mamma för dryga 13 år sedan. Dels för att jag var ensamstående förälder och ville dela med mig av alla de magiska första-tillfällen som uppstår i varje barns liv, men även för att jag från början skapade en fotokalender som jag gav till nära och kära. Traditionen med en fotokalender med barnen som motiv har jag fortsatt med sedan dess, och den uppgiften bär jag med mig hela året, inför själva kalenderskapandet i november/december.

Men så nådde jag en brytpunkt där jag blev irriterad på att den vanliga lilla digitalkameran var för begränsad. Jag kunde inte ta de bilder jag ville ta, de som jag kunde se för mitt inre öga men inte kunde återskapa. Så jag önskade mig en systemkamera i present, och fick det!

Kråka på en pinne

Stor lycka – och jag fortsätter glädjas åt den. Det gör att jag ser världen lite annorlunda – jag är hela tiden mottaglig för ett fototillfälle, ser färger, former, nyanser, både i det stora och det lilla. Fast jag inte tar foton alla gånger jag tänker ”Detta kunde bli ett snyggt foto” så bär jag med mig de där ögonblicken. Jag njuter lite extra av min omgivning helt enkelt. Och det – det gillar jag.

Hur ser du på din omgivning? Ser du den? På riktigt?