T j u g o

Idag fyller h*n tjugo, min alldeles fantastiska, förundrandsvärda och fascinerande förstfödda. För första gången på tjugo år är h*n inte i närheten, utan hela vägen på andra sidan jorden, i Australien, som aupair, ett jobb h*n gör med den äran. I knappt nio månader har h*n varit där, och oj, som h*n vuxit. Som människa. Vuxit in i sig själv.

Nyttigt. Oerhört utvecklande. Att klara sig själv. Att utmanas, ställas inför ett nytt land, delvis nya spelregler (för alla länder har sina egna små klurigheter), hitta jobb, boende, skaffa vänner… ja. Allt sånt där.

Själv åkte jag till USA som utbytesstudent i tio månader andra året i gymnasiet. Det var också enormt utvecklande, och samtidigt: jag hade en mycket tydligare bild av vad jag stod inför, var mycket mer självklart en del i en familj, i min värdfamilj, och åkte inte iväg som mer-eller-mindre-vuxen, trots allt. Det Dane Alma gör är större, i mina ögon. Och h*n klarar det med bravur.

Toppar, det jajamensan, det har det funnits. Självklart. Att se sin första wallaby i det vilda, det var en höjdpunkt den, för att bara nämna en!Dippar, det har det också funnits. Självklart. Att febrig och hostig åka buss i typ 42 timmar, det var en bra djup dipp den.

Även den tog h*n sig genom, så där som vi gör, människan. Vi dansar genom livet, och likt ett musikstycke växlar det, mellan dur och moll, mellan det tystaste pianissimo, för att med ett kraftfullt crescendo växla till ett fortissimo, ibland i takt, ibland ur takt, med såväl oss själva som vår omvärld.

Det jag ser, så här från andra sidan jordklotet, är en människa som dansar i varsam samvaro med sig själv, i glädje, säkerhet och trygghet med ett självhedrande beteende som grundton. H*n vet att benen bär, oavsett vad det bjuds upp till för dans.

Om mindre än två månader kommer h*n hem igen, och jag ser fram emot att få krama och kramas, att höra h*ns alldeles ljuvligt porlande skratt, sitta vid köksbordet och spela kort, prata och lyssna till mamma-omtyckt musik (som h*n har bättre koll på än vad jag själv har). Men först stundar en dryg månads rundresande i västra/sydvästra Australien. Snart nog, får jag krama om min älskade förstfödda. Men längtar, det gör jag!

(Och sen ska vi inte snacka om det faktum att jag nu har ett barn som inte ens är tonåring längre. Hur i allsindar går sånt till egentligen?)

Kom till ro min själ

Idag sjöng Södra Sallerups kyrkokör under gudstjänsten i Husie kyrka, under ledning av Jens Eriksson. Jag sjunger i denna kör, sedan en fyra-fem år tillbaka.

Jag njuter av att sjunga, av att höra stämmorna som samverkar, och stundvis skaver – medvetet eller omedvetet – mot varandra, hur tonerna får expandera och känslor svallar. Jag blundar, tar höjd uppåt, njuter av att känna hur min röst formar ton och ord, som fångas upp av åhörarnas öron.

Jag finner ett stort nöje i att låta min blick vandra över publiken, landa i ögonkontakt, ett delat leende, den delade glädjen över vacker musik som förmedlar en stämning.

Jag låter blicken även fara över mina körsångskollegor, ser deras inandning före en ny fras ska påbörjas, hur ögon söker sig till Jens för att få direktiv kring takt, anslag, styrka. Även där stundvis ögonkontakt, ett delat leende, tillhörigheten, glädjen i att gemensamt skapa stämningsgivande musik.

Gläds! Njut!
Se det stora även i detta lilla, att vi tillsammans samskapar något som skänker även andra glädje och njutning, men även skapar ett utrymme för sorg och saknad, välkomnat och famnat av dagens Allhelgona-musik.

Kom till ro min själ

Jag tackar er alla från djupet av mitt hjärta, för att jag får vara en del av detta sammanhang, som berikar mitt liv, på så många olika sätt.

När jag sjunger kommer min själ till ro. Var upplever du att din själ kommer till ro?