Etikettarkiv: Pelle Bengtsson

Låter sig beskinas.

Publicerad den av
2

”Den tysta meditationen kan ibland också vara som att sätta sig på den bänk som löper längs Lunds Domkyrkas södersida en vårdag när den första solen kommit. Ansiktet vänt mot solen. Mottar ljus och värme. Låter sig ”beskinas”.”

Ja. Precis så där. Jag blundar och känner inom mig hur jag sitter där, på bänken, och lapar sol och värme. Likt en solros följer solens bana över himlen låter jag mitt ansikte följa densamma, svältfödd på både solens ljus och dess värme, som om jag har tur, och det inte blåser alltför mycket, påtagligt värmer kind och ögonlock.

Som utbytesstudent i Lincoln, Nebraska, fick jag via släktingar kontakt med en svenska som bott i staden i över två decennier. Hon gav mig en tillflykt jag emellanåt hade stort behov av, och jag minns för alltid första besöker i hennes hem, vitmålade väggar, trägolv och blå/vit-randiga soffor, avlutade skåp, hyllor och soffbord, och överlag, ett mycket svenskt inrett hem. Jag klev in där och hela jag slappnade av, ni vet, så där som hela kroppen bara släpper taget om man sitter i ett rum och ventilationens bullrande fläktar – som man nästan inte lagt märke till på ett medvetet plan – plötsligt stannar upp och man inser hur mycket det lågintensiva bullret påverkar hela kroppen. Så kändes det när jag klev in i detta svenskinredda hem.

Men det där med att låta sig beskinas… hon berättade för mig att hennes grannar tyckte hon var mer än lovligt knasig, som så fort solen tittade fram på vårkanten med lite vårvärme, plockade ut strykjärn och strykbräda och började stryka tvätten utomhus. Hon lät sig besviknas – utsvulten på solens ljus och värme sökte hon den, i alla former som tänkas kunde.

Har du tänkt på, att det också är en gåva vi människor kan ge varandra? Vi kan, med kärleksfull och ömsint blick, beskina varandra. Låta den andre motta ljus och värme; vilken gåva att både ge och få!

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på:
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.

#blogg100 – Som en apa i träden.

Publicerad den av
6

”Om man i den tysta meditationen uppmärksamt lyssnar inåt, framgår det snart att det pågår en oavbruten recensionsverksamhet. ”Någon” därinne är som en apa i träden: far kring från gren till gren – nyfiken, tittar på allt, tycker si och så om det, bestämmer det och hastar rastlös vidare. Ibland kan denna ”någon” få nästan demoniska drag: räknar för och emot, målar fiendebilder, tänker ut strategiska manövrar, vill behärska och kontrollera.
Vårt mentala inre är i stor utsträckning, utan att vi är medvetna om det, ockuperat av detta inskränkta jag. Får det löpa fritt, tenderar det att genast inta mitt centrum. Alltid ensamt och kretsande kring sig självt blir ett sådant jag avskilt från allt annat. Om detta andra har det ständigt tankar och åsikter. Allt och alla sätts i relation till detta självupptagna jag som bedömer och mäter sig själv i ett oupphörligt relaterande.
Det jag som domineras av denna centripetala kraft kommer att ha som främsta ärende att bevara sig själv. Genom att ständigt rita kartor, bygga förklaringsmodeller och göra sig bilder vill hon greppa sin livssituation och därmed bevara sig själv och sin position. Detta innebär att människan i stor utsträckning kommer att leva i dessa bilder av och i dessa tankar om tingen och tingens ordning. På grundval av detta endimensionella bestämmande formas avgörande drag i människans självbild och, sammanhörande med den, hennes världsbild.”

I en av de bästa beskrivningarna jag läst, av det ständigt pågående inre tjattret, landar jag i insikten, att min inre apa allt mer sällan uppför sig så som Pelle Bengtsson beskriver det. Förut, ja, definitivt. (Förut? Tja… när skedde den stora omvandlingen? Jag vet inte, men kanske det stora skiftet inleddes för en tre-fem år sedan eller så? Fast allt tog sin begynnelse under graviditeten med mitt första barn, född året före millenieskiftet.) Men idag? Nej. Eller, åtminstone, allt mer sällan. Den inre rösten inom mig uppvisar mindre och mindre likhet med den av Pelle beskrivna apan. Antingen har hen bara lugnat ner sig, eller så är det så att apan alltmer sällan kommer på besök. Jag vet inte. Och det spelar ingen roll egentligen. Jag känner alltjämnt att det allt som oftast försiggår något annat i mitt inre än detta evigt surrande, dömande, rastlösa tjattret.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 96 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

#blogg100 – Digital helg.

Publicerad den av
15

”Jag låter orden vila och blir tyst, så att universum ska få möjlighet att tala.” 

Universum talar nog. Ständigt och jämnt. Men hör vi? Lyssnar vi?
För upptagna med att döva oss själva, otåliga, begäret bultar inom oss efter nya dopamin-injektioner som leder till ett ständigt bläddrande i våra online-flöden? Har det kommit något nytt mail, mess, tweet att agera på, för att undvika att göra det där andra, som jag egentligen skulle/ville/borde/måste?

Nu låter jag måhända som värsta teknikfienden?
Det är jag inte. Inte alls. Kanske snarast tvärt om. Jag är dock, även på detta område, en varm förespråkare för både ock, snarast än antingen eller. Så när en närstående gav uttryck för en önskan att koppla ner, så föreslog jag att vi, tillsammans, ska ta digital helg. Tjugofyra timmar utan skärmar – dator, padda, smartfån som ren och skär telefon – dumfån? – (dvs, att faktiskt tala i den!) går bra, och sen får vi väl se, om vi vill införa andra undantag (Headspace på morgonen tätt följd av Seven för egen del; dessa kan dock göras med fånen i flygläge, juste kompromiss måhända? En offline Digital-helg-Spotify-lista?) och skapa ramar att förhålla oss till – bryta, knuffa på, dra närmre oss?

Spännande fortsättning följer…

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 65 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

#blogg100 – Slentrian och själlös rutin.

Publicerad den av
4

Pelle Bengtsson skriver: ”Gud är att ha blick för det vardagligt vanliga: att vara där man är, göra det man gör”.

För att förtydliga lyfter han fram en indisk läroberättelse:
En vis sade: ”Jag låter mina lärljungar vårda sjuka så länge de klart och tydligt ser Gud. Men så fort någon av dem visar tecken på att börja hänga fast vid slentrian när han gör goda gärningar, i likhet med sophämtaren, vars kärra varje morgon kör bort våra sopor, då skickar jag honom till ett stilla ställe för att meditera och rena sin själ. När han helt och fullt har fått tillbaka sin blick för Gud, då kan han, om han så vill, gå tillbaka till arbetet. Akta er! Det goda kan fördärva en själ likaväl som det onda.”

Sen fortsätter han med att säga att ”Slentrian och själlös rutin lurar i både det lilla och det stora. […] Om slentrianen tar över människan – hur gott verket än må vara – riskerar något hända henne inombords: hon urlakas. En sådan urlakning drabbar alla hennes relationer.”

Vaksamheten, och varsamheten (!) med mig själv, att få syn på slentrian, som bedövar mig och min upplevelse av livet, urlakar det, gör det till en urtvättad trasa, formlös, färglös, oigenkännelig. Smaklöst. Doftlöst. Obestämbart.

Vaksamheten och varsamheten mitt bästa hopp för att få syn på fällan som slentrian och själlös rutin utgör. Emellanåt, kanske alldeles livsnödvändigt, när min inre låga inte förmår brinna stark, när den snarast liknar en flämtande låga, avsaknad av bränsle och syre, men ändå förmår den lysa, lite grann. Det där (den grå vardagen?) som bara görs, utan att kosta så mycket energi i stunden – men som i sanning riskerar vara förödande på sikt, om jag inte säkrar bättre tillgång till bränsle, till syre. Sådant som gör livet värt att leva. Livsluft. Livslust. Utan detta utarmas livet och pirret, bubblorna, glädjen och glittret, försvinner. Bleknar bort.

Var vaksam! Och varsam!
Så värnas Livet – det förbannade, välsignade livet – som ska levas. Inte överlevas.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 59 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

#blogg100 – Återfinna livets doft.

Publicerad den av
2

Har just skrivit månadens reflektion om att vara i varsam samvaro med mig själv och finner mig, för första gången på länge, i ett läge där jag inte varit så varsam med mig själv, något jag vant mig av vid. Sitter i soffan, trött, matt; känner mig glanslös. Öppnar Evernote och tar fram min anteckning med foton från Mot enkelhetens punkt; scrollar ner på måfå tills ögat får fäste på kloka ord av Martin Lönnebo:

”Den första revolutionära handlingen är att utföra uppmärksamhetens konst, därmed återfinner du livets doft.”

Uppmärksamhetens konst.
Återfinner.
Livets doft.

Sätter mig och andas.
Tittar mig omkring. Tar in.
Synintryck, ljud – nära och på avstånd – och dofter.

Ger mig själv tid.
Timmar. Dagar. Veckor.
I sinom tid kommer den tillbaka till mig, livets doft.
Den ljuva, berusande och överväldigande doften, av livet; det förbannade, välsignade livet.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 57 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

#blogg100 – Att förbli öppen.

Publicerad den av
4

Även Dag Hammarskjöld har reflekterat kring den mentala vilan:
”Att bevara den inre tystnaden – mitt i stojet. Att förbli öppen, stilla, fuktig mylla i det fruktbara mörker där regnet faller och säden gror – hur många som än i det torra dagsljuset trampar fram över markerna i virvlande damm.”

Att förbli öppen…
Är det förmågan att vara öppen som är skillnaden som gör skillnad?
Ett slutet sinne har fastnat i ett läge, och om inställningen noterar och irriterar sig på stojet runtomkring… då förblir den (alltid närvarande på något plan) inre tystnaden oåtkomlig.
Ett öppet sinne däremot, i konstant rörelse, förmår notera utan att irriteras, eller åtminstone utan att fastna där, glider vidare, noterar annat, drar vidare igen, smakar på glädje, sorg, förvåning, upprördhet, lugn, förälskelse, tacksamhet, ilska. Som en fjäril som flyger från blomma till blomma, suger lite nektar och sen flyger vidare, på en evig repeat.

Att förstå att sinnet fungerar så, är en för mig central pusselbit som gett mig så många fler upplevelser av ett öppet sinne. Ju oftare jag ger mig ett öppet sinne (för vems är valet?), desto lättare blir det att leva livet med ett öppet (öppnare!) sinne. Leva livet i kontakt med den fuktiga myllan i det fruktbara mörkret, oavsett vad som sker i det yttre, runtomkring mig.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 54 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

#blogg100 – Att ha någon annans svar.

Publicerad den av
1

”Att falla för frestelsen att tro att jag kan ha någon annans svar, kan i värsta fall betyda att den som frågar berövas möjligheten att själv erfara sitt svar. Därför blir en av de väsentligaste uppgifterna för mig som har ansvar att uppmärksamt värna det fria området från slutgiltiga svar. En sådan uppmärksamhet ska inte minst riktas mot min egen önskan att få det avgörande ordet. Förmår jag detta kan detta innebära att man kommer i ett nytt förhållande till själva frågandet.”

Ojojoj, vilken liten guldgruva det där stycket visade sig vara. Igenkänning en masse, ja gisses så mycket igenkänning. Av den där typen som gör att jag ålar mig lite som en mask på kroken; obekvämt, vill definitivt vara någon annanstans, var som helst utom just här.

I att tro att jag har svaret, som definitivt kommer göra all skillnad för dig. Svaret, som jag besitter, som gör att du inte ens behöver lyssna vidare efter ditt eget svar. Ju mer jag lär mig om mig själv, och om människan, om coaching, lyssnandets konst, och kraften i tystnad, desto mindre benägen är jag dock i tron att jag har – och har rätten att förmedla – någon annans svar.

Och önskan att få det avgörande ordet…. mmm. Hög igenkänning på den med. *suck*

Den önskan dyker upp. Igen och igen. Å andra sidan får jag syn på det, igen och igen, och – tror jag åtminstone – så händer det allt oftare att jag faktiskt inte trillar i fällan att vilja få sista ordet. Tycker det är lättare när det gäller icke närstående personer, av någon anledning. I jobbsituationer är det inte alls lika svårt att bara släppa taget, låta det bli som det blir, utan att känna det där behovet att trycka till, genom att leverera något dräpande, eller bara grymt definitivt, som en sista mening, en sorti som effektivt tystar allt och alla runtomkring. Och det är ju paradoxalt, för det är ju egentligen så att jag allra helst i n t e vill trycka till nära och kära (ja, ingen egentligen, så klart..). Och ändå är det där det kan vara som svårast. Hur kommer det sig?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 33 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

#blogg100 – Ge oss själva.

Publicerad den av
6

”Vi sträcker oss efter den andre.
Förgäves – därför att vi aldrig vågade ge oss själva.”

Så skriver Dag Hammarskjöld i Vägmärken, och ger, gång på gång, uttryck för en skriande ensamhet. I saknaden av det som inte blev hör jag något liknande. Och min föresats att inte fortsätta leva så, leva ett liv där jag inte ger mig själv. Ger av mig själv. Ger till mig själv.

”Vi sträcker oss efter den andre.
Förgäves – därför att vi aldrig vågade ge oss själva.”

Om du är lik mig, så känner du igen dig i detta. I rädslan, ångesten, oron, över att inte vara nog, tillräcklig, duga. Domaren bor inom mig, bödeln som med yxans hugg sänker mig, redan innan jag gett mig själv en chans.

Tankarna, som väcker de känslorna, finns där.
Men måste jag tro dem?
Gagnar de mig?
Hur gör de världen bättre?
Väcker de mitt bättre jag till liv, eller dödar de effektivt varje tillstymmelse till det?

Nog!
Det är nog nu, vi behöver – jag behöver! – ge oss själva, ge mig själv.

För där. Där finns livet. I att ge oss själva, och därmed ge möjlighet till det som vill bli till. I mellanrummet, mellan dig och mig, när vi ger oss själva, ligger potentialen och bara väntar. På sin chans. Chansen att gnistra till, skapa liv, ett jagduvi som kan berika och begära, som kan dansa och drömma, som kan konversera och kreera. Älska och älskas.

Vad händer om vi istället ger – oss själva? Vad blir möjligt då?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 28 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

#blogg100 – Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt.

Publicerad den av
3

Romanska bågar, av Tomas Tranströmer
”Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörket.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.”

Har du, liksom jag, upplevt öppnandet, av valv efter valv, inom dig?
Upptäcksfärden, som gör att livet förändras, ibland i tvära kast, ibland ytterst långsamt, så som stora delar av norra halvklotet fortsätter att stiga, ytterst lite, år efter år, efter inlandsisens tillbrakadragande, för femton årtusenden sedan.

Som ett evighetspussel, utan kantbitar, en ständigt expanderande värld.
Människan. Alldrig färdig, och det är som det ska.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 27 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

#blogg100 – Ett centrum av stillhet.

Publicerad den av
5

”Vi har alla ett centrum av stillhet omgivet av tystnad.” skriver Dag Hammarskjöld, och beskriver då, i Pelle Bengtssons ord, vårt väsens mitt, stillhetens punkt.

Detsamma som Ambrose Pike försökte förklara för Alma Whittaker, när han yppade sin längtan efter att höra sig själv leva, eller hur?!

Den mänskliga grundinställningen är stillheten, som vi sedan fyller. För så är det att vara människa. De inre rösterna pockar på, de yttre väcker ännu fler inre till liv, och så blir det liksom trångt inombords. Så många röster, så många tankar, fragment, högljudda rop, ivrigt, ängsligt, som små barn som står och drar i ärmen i hopp om att få berätta nånting.

Och vi ger dem vår uppmärksamhet. Den som skriker högst och mest ihärdigt får vår uppmärksamhet, och ständigt än det någon som gör just det – alltid finns det en röst som är lite högre, lite mer enveten än de andra. Och så lyssnar vi, ger uppmärksamhet, lägger vår tid, energi, kraft och ork på detta något… utan att ställa oss frågan om det gagnar oss. Om det verkligen är här vi ska rikta vårt fokus. Om det ger mer än det tar. Om det ger vägledning i den riktning vi önskar röra oss i.

Vad händer när vi istället väljer att lyssna inåt, inte efter den mest högljudde, utan efter visheten? (Och visheten talar alltid, enligt Michael Neill, med en ängels röst.) När vi slutar släcka bränder i vårt eget liv, och istället ger oss hän till det liv vi vill leva? När jag förstår att jag inte måste lyssna till den inre kakafonin, vare sig den mest högljudde eller den tystaste av röster. Att jag kan välja – om det är en tanke (som ger en känsla) som jag vill utforska djupare, en tanke (och en efterföljande känsla) som gör gott. Som jag gagnas av. Som gör livet lite mer livfullt. Att stillheten alltid finns där, under, bortom, förbi det inre bruset.

När jag är nära mitt eget väsens mitt – vad vill hända?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 17 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.