#blogg100 – Digital helg.

”Jag låter orden vila och blir tyst, så att universum ska få möjlighet att tala.” 

Universum talar nog. Ständigt och jämnt. Men hör vi? Lyssnar vi?
För upptagna med att döva oss själva, otåliga, begäret bultar inom oss efter nya dopamin-injektioner som leder till ett ständigt bläddrande i våra online-flöden? Har det kommit något nytt mail, mess, tweet att agera på, för att undvika att göra det där andra, som jag egentligen skulle/ville/borde/måste?

Nu låter jag måhända som värsta teknikfienden?
Det är jag inte. Inte alls. Kanske snarast tvärt om. Jag är dock, även på detta område, en varm förespråkare för både ock, snarast än antingen eller. Så när en närstående gav uttryck för en önskan att koppla ner, så föreslog jag att vi, tillsammans, ska ta digital helg. Tjugofyra timmar utan skärmar – dator, padda, smartfån som ren och skär telefon – dumfån? – (dvs, att faktiskt tala i den!) går bra, och sen får vi väl se, om vi vill införa andra undantag (Headspace på morgonen tätt följd av Seven för egen del; dessa kan dock göras med fånen i flygläge, juste kompromiss måhända? En offline Digital-helg-Spotify-lista?) och skapa ramar att förhålla oss till – bryta, knuffa på, dra närmre oss?

Spännande fortsättning följer…

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 65 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

#blogg100 – Slentrian och själlös rutin.

Pelle Bengtsson skriver: ”Gud är att ha blick för det vardagligt vanliga: att vara där man är, göra det man gör”.

För att förtydliga lyfter han fram en indisk läroberättelse:
En vis sade: ”Jag låter mina lärljungar vårda sjuka så länge de klart och tydligt ser Gud. Men så fort någon av dem visar tecken på att börja hänga fast vid slentrian när han gör goda gärningar, i likhet med sophämtaren, vars kärra varje morgon kör bort våra sopor, då skickar jag honom till ett stilla ställe för att meditera och rena sin själ. När han helt och fullt har fått tillbaka sin blick för Gud, då kan han, om han så vill, gå tillbaka till arbetet. Akta er! Det goda kan fördärva en själ likaväl som det onda.”

Sen fortsätter han med att säga att Slentrian och själlös rutin lurar i både det lilla och det stora. […] Om slentrianen tar över människan – hur gott verket än må vara – riskerar något hända henne inombords: hon urlakas. En sådan urlakning drabbar alla hennes relationer.

Vaksamheten, och varsamheten (!) med mig själv, att få syn på slentrian, som bedövar mig och min upplevelse av livet, urlakar det, gör det till en urtvättad trasa, formlös, färglös, oigenkännelig. Smaklöst. Doftlöst. Obestämbart.

Vaksamheten och varsamheten mitt bästa hopp för att få syn på fällan som slentrian och själlös rutin utgör. Emellanåt, kanske alldeles livsnödvändigt, när min inre låga inte förmår brinna stark, när den snarast liknar en flämtande låga, avsaknad av bränsle och syre, men ändå förmår den lysa, lite grann. Det där (den grå vardagen?) som bara görs, utan att kosta så mycket energi i stunden – men som i sanning riskerar vara förödande på sikt, om jag inte säkrar bättre tillgång till bränsle, till syre. Sådant som gör livet värt att leva. Livsluft. Livslust. Utan detta utarmas livet och pirret, bubblorna, glädjen och glittret, försvinner. Bleknar bort.

Var vaksam! Och varsam!
Så värnas Livet – det förbannade, välsignade livet – som ska levas. Inte överlevas.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 59 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

#blogg100 – Återfinna livets doft.

Har just skrivit månadens reflektion om att vara i varsam samvaro med mig själv och finner mig, för första gången på länge, i ett läge där jag inte varit så varsam med mig själv, något jag vant mig av vid. Sitter i soffan, trött, matt; känner mig glanslös. Öppnar Evernote och tar fram min anteckning med foton från Mot enkelhetens punkt; scrollar ner på måfå tills ögat får fäste på kloka ord av Martin Lönnebo:

”Den första revolutionära handlingen är att utföra uppmärksamhetens konst, därmed återfinner du livets doft.”

Uppmärksamhetens konst.
Återfinner.
Livets doft.

Sätter mig och andas.
Tittar mig omkring. Tar in.
Synintryck, ljud – nära och på avstånd – och dofter.

Ger mig själv tid.
Timmar. Dagar. Veckor.
I sinom tid kommer den tillbaka till mig, livets doft.
Den ljuva, berusande och överväldigande doften, av livet; det förbannade, välsignade livet.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 57 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

#blogg100 – Att förbli öppen.

Även Dag Hammarskjöld har reflekterat kring den mentala vilan:
”Att bevara den inre tystnaden – mitt i stojet. Att förbli öppen, stilla, fuktig mylla i det fruktbara mörker där regnet faller och säden gror – hur många som än i det torra dagsljuset trampar fram över markerna i virvlande damm.”

Att förbli öppen…
Är det förmågan att vara öppen som är skillnaden som gör skillnad?
Ett slutet sinne har fastnat i ett läge, och om inställningen noterar och irriterar sig på stojet runtomkring… då förblir den (alltid närvarande på något plan) inre tystnaden oåtkomlig.
Ett öppet sinne däremot, i konstant rörelse, förmår notera utan att irriteras, eller åtminstone utan att fastna där, glider vidare, noterar annat, drar vidare igen, smakar på glädje, sorg, förvåning, upprördhet, lugn, förälskelse, tacksamhet, ilska. Som en fjäril som flyger från blomma till blomma, suger lite nektar och sen flyger vidare, på en evig repeat.

Att förstå att sinnet fungerar så, är en för mig central pusselbit som gett mig så många fler upplevelser av ett öppet sinne. Ju oftare jag ger mig ett öppet sinne (för vems är valet?), desto lättare blir det att leva livet med ett öppet (öppnare!) sinne. Leva livet i kontakt med den fuktiga myllan i det fruktbara mörkret, oavsett vad som sker i det yttre, runtomkring mig.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 54 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

#blogg100 – Att ha någon annans svar.

”Att falla för frestelsen att tro att jag kan ha någon annans svar, kan i värsta fall betyda att den som frågar berövas möjligheten att själv erfara sitt svar. Därför blir en av de väsentligaste uppgifterna för mig som har ansvar att uppmärksamt värna det fria området från slutgiltiga svar. En sådan uppmärksamhet ska inte minst riktas mot min egen önskan att få det avgörande ordet. Förmår jag detta kan detta innebära att man kommer i ett nytt förhållande till själva frågandet.”

Ojojoj, vilken liten guldgruva det där stycket visade sig vara. Igenkänning en masse, ja gisses så mycket igenkänning. Av den där typen som gör att jag ålar mig lite som en mask på kroken; obekvämt, vill definitivt vara någon annanstans, var som helst utom just här.

I att tro att jag har svaret, som definitivt kommer göra all skillnad för dig. Svaret, som jag besitter, som gör att du inte ens behöver lyssna vidare efter ditt eget svar. Ju mer jag lär mig om mig själv, och om människan, om coaching, lyssnandets konst, och kraften i tystnad, desto mindre benägen är jag dock i tron att jag har – och har rätten att förmedla – någon annans svar.

Och önskan att få det avgörande ordet…. mmm. Hög igenkänning på den med. *suck*

Den önskan dyker upp. Igen och igen. Å andra sidan får jag syn på det, igen och igen, och – tror jag åtminstone – så händer det allt oftare att jag faktiskt inte trillar i fällan att vilja få sista ordet. Tycker det är lättare när det gäller icke närstående personer, av någon anledning. I jobbsituationer är det inte alls lika svårt att bara släppa taget, låta det bli som det blir, utan att känna det där behovet att trycka till, genom att leverera något dräpande, eller bara grymt definitivt, som en sista mening, en sorti som effektivt tystar allt och alla runtomkring. Och det är ju paradoxalt, för det är ju egentligen så att jag allra helst i n t e vill trycka till nära och kära (ja, ingen egentligen, så klart..). Och ändå är det där det kan vara som svårast. Hur kommer det sig?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 33 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

#blogg100 – Ge oss själva.

”Vi sträcker oss efter den andre.
Förgäves – därför att vi aldrig vågade ge oss själva.”

Så skriver Dag Hammarskjöld i Vägmärken, och ger, gång på gång, uttryck för en skriande ensamhet. I saknaden av det som inte blev hör jag något liknande. Och min föresats att inte fortsätta leva så, leva ett liv där jag inte ger mig själv. Ger av mig själv. Ger till mig själv.

”Vi sträcker oss efter den andre.
Förgäves – därför att vi aldrig vågade ge oss själva.”

Om du är lik mig, så känner du igen dig i detta. I rädslan, ångesten, oron, över att inte vara nog, tillräcklig, duga. Domaren bor inom mig, bödeln som med yxans hugg sänker mig, redan innan jag gett mig själv en chans.

Tankarna, som väcker de känslorna, finns där.
Men måste jag tro dem?
Gagnar de mig?
Hur gör de världen bättre?
Väcker de mitt bättre jag till liv, eller dödar de effektivt varje tillstymmelse till det?

Nog!
Det är nog nu, vi behöver – jag behöver! – ge oss själva, ge mig själv.

För där. Där finns livet. I att ge oss själva, och därmed ge möjlighet till det som vill bli till. I mellanrummet, mellan dig och mig, när vi ger oss själva, ligger potentialen och bara väntar. På sin chans. Chansen att gnistra till, skapa liv, ett jagduvi som kan berika och begära, som kan dansa och drömma, som kan konversera och kreera. Älska och älskas.

Vad händer om vi istället ger – oss själva? Vad blir möjligt då?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 28 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

#blogg100 – Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt.

Romanska bågar, av Tomas Tranströmer
”Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörket.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.”

Har du, liksom jag, upplevt öppnandet, av valv efter valv, inom dig?
Upptäcksfärden, som gör att livet förändras, ibland i tvära kast, ibland ytterst långsamt, så som stora delar av norra halvklotet fortsätter att stiga, ytterst lite, år efter år, efter inlandsisens tillbrakadragande, för femton årtusenden sedan.

Som ett evighetspussel, utan kantbitar, en ständigt expanderande värld.
Människan. Alldrig färdig, och det är som det ska.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 27 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.