Silkeslent mot min bara kropp

Cyklar ner till nakenbryggan. Tunga skyar, och regnet lurar i faggorna, släpper en droppe här, en droppe där, men vill inte riktigt äntra scenen. Inte än. Det är jag tacksam för där jag står och långsamt tar av mig plagg efter plagg.

Jacka.
Skor och strumpor.
Byxor.
Tröjorna.
Trosor.

Så står jag där. Naken.
Gräver i jackfickan efter telefonen, vill föreviga det närmast spegelblanka havet, Turning Torso i horisonten, molntäcket som skiktar sig.

Tar med mig telefonen ut på bryggan, ställer mig med ryggen mot utsikten och tar en selfie. Lägger telefonen precis där trappen börjar, och tar mig ner i vattnet.

Ljuvligt.
Alldeles vindstilla.
Klart vatten.
Kallt. Men ändå inte.
Tolv grader.
Simmar ut en bit från trappen, njuter för fulla muggar. Andas lugnt och djupt.

Simmar tillbaka till trappen och ställer mig där, på ett trappsteg så pass djupt att jag, när jag hukar mig en smula, har vatten upp till axlarna.

Räknar. Sakta.
Ett. Två. Tre.

Kommer till hundratio.
Börjar om. (Varför hundratio? Ingen anledning. Det kändes bra.)
Kommer till hundratio igen.
Börjar om en tredje gång men slutar räkna, nånstans halvvägs.

Behöver inte räkna.
Behöver inte distraktionen, som det kan innebära att hålla fokus på siffran.
Njuter. Vattnet är silkeslent mot min bara kropp och jag faller in i ett bara-varande som är vilsamt och underbart.

Drar ett par djupa andetag och bestämmer mig för att gå och hämta mobilen, som ligger ovanför trappen. Försöker öppna kameran, men tummen min är så kall (och blöt) att telefonen inte reagerar. Jag är inte varm nog för att kunna öppna den. Står där en minut eller två och försöker, idogt, tålmodigt, fnittrande, öppna kameran. Tillslut lyckas jag, så jag tar en selfie till, innan jag kliver tillbaka ner i vattnet.

Får trycka flera gånger på knappen för att det ska bli en bild tagen, och för att underlätta sätter jag på ljudet på telefonen för att höra låtsasklicket som indikerar foto taget.

Står kvar.
Ett par minuter till.
Tiden går, utan att det märks.
Jag bara är.

Tittar mig sakta omkring, förundras över naturens skönhet likväl som över skönhetens natur. Omgiven av dem båda bestämmer jag mig för att dela med mig:

 

 

 

Säsongens sista?

Skön helg. Solen skiner. Krispig höstluft och ljuvliga höstdofter. Lånebilen alldeles fullsmockad med äpplen från momos trädgård. Varje äpple nogsamt invirade ett och ett i tidningspapper, för att hålla hela vintersäsongen. God mat. Gott sällskap och sköna samtal.

Äpplen

Äppleskörd

Morgonpromenaden med Trassel, i sällskap med make och son. Dottern tog kvällspromenaden med hunden igårkväll och avstår därför. Sonen väljer promenadväg, lotten faller på skogen. Knatar rundor i trollskogen, doften, färgerna, friden. Och svampen – en ensam liten sopp hittar vi. Den får följa med på hela rundan, och ska torkas när vi landar i hemmet igen.

Sopp

Avslutar med en liten sväng ner på stranden. Nästan vindstilla.

Strandpromenad

Jag vill bada, utropar minstingen. Så vi knatar hem och tar med badkläderna ner till bryggan. Jag hoppar i, maken likaså. Sonen bangar. Dottern fridyker på söndagskvällar så hon följde med mest som moraliskt stöd.

Plurrsugen

Kallt. Troligen en 14-15 grader. Inte mer. Kallt som sagt, fötterna och benen domnar nästan. Men skönt ändå. Livsbejakande. Uppfriskande.Redo för plurret

Väl åter hos momo har hon kokt några ägg, så vi dukar fram lite fil och mackor och äter en lättare lunch innan vi styr kosan söderut igen. Med en bil fylld med många kilo äpplen, deras doft är påtaglig. Naturens guld!

Säsongens sista?

Livet är gott, och jag undrar om doppet var säsongens sista?