Skam.

Skam.

Hm.

Blir som tyst inom mig.

Hur ska jag börja? Vad vill jag egentligen förmedla? Vad känner jag egentligen efter förmiddagens 75-minuter långa session på temat skam? 

Hållen.
Sedd.
Hörd.
Erkänd.

Du gjorde det bra, även på distans. Som vore du i samma rum, avståndet mellan Malmö-Stockholm som intetgjort av SKYPE-uppkopplingen som gav mig din röst i mina öron, rakt in i mitt huvud, in i min kropp. När jag blundade var det som om du höll mig, vilket du ju de facto gjorde också, med soffans hjälp.

Hedrar mig själv, och mitt val att kontakta dig, för att – i precis den takt som mitt Jag suktar efter – ta hand om detta undangömda, det inlåsta, det där som jag ännu inte låtit ljuset skina genom. En bra början idag, en början som gjorde gott och känns bra.

Under sessionen väcktes tanke på tanke, associationer till händelser i mitt liv, minnen som flöt upp till ytan, jag gjorde kopplingar som jag aldrig tidigare fått syn på som dockade i varandra som ett välsmort mekaniskt maskineri.

Gick en promenad efteråt – drog iväg och lät energierna fortsätta strömma; gick barfota, tassade fram på gräsmattor och grusgångar, jordade mig. Landade. Andades in och tog in. Och än mer, andades ut och släppte taget.Kan se hur jag gjort det bästa jag kunde, givet förutsättningarna. Fiffigt var ditt ord. Ja, fiffigt har jag hanterat det! Men inte bara jag. Även andra gjorde det bästa de kunde, givet sina förutsättningar. Även de agerade fiffigt, utifrån sitt perspektiv, sina egna behov, skyddsmekanismer och förmågor.

Kan se det med, och med ömhet titta tillbaka på både mig själv och de andra. Inte dömande. Där mår jag inte bra. Snarast med vetskapen att det nu finns en chans – i sinom tid, ingen brådska. Det får gå så snabbt eller långsamt som det vill! – att släppa taget, att låta bollen lösas upp, på samma vis som jag, med tålamod och lugn nystar upp garnhärvor som trasslat sig å det grövsta. Jag är bra på att få upp knutor ingen trodde var möjliga att få upp, och det kommer ske här också. Men helt prestationslöst. Ingen deadline. Inget direkt mål.

Framför allt, detta gör jag för mig. På mitt vis. För mitt välbefinnande.
Men inte styrt, ingen given (tids)plan. Nej. Det som sker, kommer ske för att det är det som vill ske, i stunden. Inte vad jag vill ska ske, definitivt inte vad någon annan vill – eller tycker – ska ske. Utan det som vill ske.

Där andas jag ut och släpper jag taget – och njuter av stunden som är just i detta nu!

Tagga ner!

Igår när jag satt i trädgården och bloggade slank jag in på Twitter med jämna mellanrum också. Jag gillar ju Twitter, trots att det är ett lätt besvärligt förhållande vi har, som inte alltid gagnar mig.

Nåväl, igår dök detta upp i mitt flöde:

20140616-221952-80392492.jpg

Skrattade högt av igenkänning, och frågade @filippanna om jag fick lov att blogga om detta, vilket jag fick. Tack för det!

Jag har taggat ner nått så sanslöst mycket senaste året – fast det betyder inte att jag inte gör, inte agerar, inte är i farten. Det handlar mer om mitt inre liv på något vis, med en mycket mer djup förankring i mitt personliga Varför. Överlag är jag lugnare inombords än någonsin förut. Oavsett hur mycket det gungar och svajar runt omkring mig.

Dessutom blir jag allt mindre spridbar och tävlingsinriktad i både språkbruk och tankevärld. Strider mycket mindre. Tävlar inte alls lika mycket. Vill inte använda den språkdräkten överhuvudtaget och inte heller angripa livet så. Ja, tom ordet angripa känns lite för stridslystet.

För jag angriper inte mitt liv. Jag lever det. Jag skapar det. Jag tar mitt ansvar för det. Och det har gjort att jag idag njuter så mycket mer än nånsin tidigare! Och det, det är väl ändå meningen med livet, eller vad säger du?

Arla morgonstund

Vaknar i arla morgonstund. Kan inte somna om, eller, vill inte somna om, snarare. Går upp, tar morgonrocken, den vita i frotté, och smyger nerför trapporna. Katten Samifix vill gå ut, så jag släpper ut honom.

20140607-071745-26265204.jpg

Det kvittrar i träden och solen skiner. Vindstilla, mer eller mindre. Tar på mig träskorna och tar mig ut till kycklingarna, som jag släpper ut. De flyger glatt ut genom hönshusdörren och börjar dricka från utomhusvattentornet. På snart två veckor har de vuxit oerhört, närmast dubblat sin storlek, gissar jag. Mer och mer av de riktiga fjädrarna kommer fram, en av dem är lite vackert ljusbrun på ryggen.

Går mot brevlådan och hämtar tidningen och stannar. Förbluffad. Det surrar. Är det? JA, det ÄR det! Grannens rödbladiga blommande träd (av för mig okänd sort) är alldeles fullt av bin. Halleluja! Har bara sett fem bin tidigare i år, för ett par veckor sen då jag slet på odlingslotten och de surrade runt i hallonlandet. Men nu är de här. Äntligen. Vi behöver de där små krypen och det är en markant skillnad när jag tittar ut över trädgården idag kontra för 10-11 år sedan då vi flyttade hit. Det surrar, flyger och far väldigt mycket färre insekter och det grämer mig. Och då ska ni veta att Hasselbackens trädgård är ett paradis för insekter. För så mycket insektsvänliga blommande växter vi har, och så rufsig vår trädgård är, så inbjuder den verkligen till surr.

Går in igen, efter att ha misslyckats med att fånga de små flygfäna på bild. Tar ett foto på en vacker fläderblomma istället. Eller hylleblom, som det heter här nere i Skåne, det är det danska namnet på fläder. Det är dags att plocka dessa hylleblomster och sätta saft! Lämnar tidningen på matsalsbordet, plockar på mig min puttepadda och tar mig ut igen. Sätter mig vid trädgårdsbordet och börjar knattra.

20140607-072232-26552466.jpg

Livet. Det är det här det. Jag njuter av det. Jag hoppas även du njuter av de små ögonblicken av vardagligt underverk, så som de jag beskrivit ovan. Funderar kring hur det där citatet om lycka lyder nu igen? Googlar och finner detta:

Happiness is not getting what you want, it’s appreciating what you have. Gratitude is the key to happiness. – Michael Josephson

Ligger mycket i det där, tror jag. Vad tror du?