Silkeslent mot min bara kropp

Cyklar ner till nakenbryggan. Tunga skyar, och regnet lurar i faggorna, släpper en droppe här, en droppe där, men vill inte riktigt äntra scenen. Inte än. Det är jag tacksam för där jag står och långsamt tar av mig plagg efter plagg.

Jacka.
Skor och strumpor.
Byxor.
Tröjorna.
Trosor.

Så står jag där. Naken.
Gräver i jackfickan efter telefonen, vill föreviga det närmast spegelblanka havet, Turning Torso i horisonten, molntäcket som skiktar sig.

Tar med mig telefonen ut på bryggan, ställer mig med ryggen mot utsikten och tar en selfie. Lägger telefonen precis där trappen börjar, och tar mig ner i vattnet.

Ljuvligt.
Alldeles vindstilla.
Klart vatten.
Kallt. Men ändå inte.
Tolv grader.
Simmar ut en bit från trappen, njuter för fulla muggar. Andas lugnt och djupt.

Simmar tillbaka till trappen och ställer mig där, på ett trappsteg så pass djupt att jag, när jag hukar mig en smula, har vatten upp till axlarna.

Räknar. Sakta.
Ett. Två. Tre.

Kommer till hundratio.
Börjar om. (Varför hundratio? Ingen anledning. Det kändes bra.)
Kommer till hundratio igen.
Börjar om en tredje gång men slutar räkna, nånstans halvvägs.

Behöver inte räkna.
Behöver inte distraktionen, som det kan innebära att hålla fokus på siffran.
Njuter. Vattnet är silkeslent mot min bara kropp och jag faller in i ett bara-varande som är vilsamt och underbart.

Drar ett par djupa andetag och bestämmer mig för att gå och hämta mobilen, som ligger ovanför trappen. Försöker öppna kameran, men tummen min är så kall (och blöt) att telefonen inte reagerar. Jag är inte varm nog för att kunna öppna den. Står där en minut eller två och försöker, idogt, tålmodigt, fnittrande, öppna kameran. Tillslut lyckas jag, så jag tar en selfie till, innan jag kliver tillbaka ner i vattnet.

Får trycka flera gånger på knappen för att det ska bli en bild tagen, och för att underlätta sätter jag på ljudet på telefonen för att höra låtsasklicket som indikerar foto taget.

Står kvar.
Ett par minuter till.
Tiden går, utan att det märks.
Jag bara är.

Tittar mig sakta omkring, förundras över naturens skönhet likväl som över skönhetens natur. Omgiven av dem båda bestämmer jag mig för att dela med mig:

 

 

 

A threefie and four twofies.

Was away last week and a young IPhone wiz showed me and the other adults a superduperfun IPhone photo trick. This is how my session turned out, a threefie with myself:

Threefie

Today, what with lovely weather and a car to make the most of (we’re car-sitting), we made a vegan quinoa salad with curry from Veggie Weekend (and it was DELICIOUS!) and packed ourselves and dinner into the car. We ended up at Krankesjön, at the top of the bird tower. And after dinner, I asked if the family wanted to have a bit of fun. Here’s the result, a series of twofies of the Roth family:

Mr B

Anders

Alma

Twofie

Wonder how it’s done? Well, it’s actually really easy. Use Panorama-photo, get the first pose ready, start to panorama (here from right to left, the Panorama can be switched, doesn’t have to be from left to right. Another thing the young wiz taught me!), and once you’ve gotten the first pose, the object runs BEHIND the photographer and gets into a new pose, while the photographer just holds the camera/IPhone still. Once the object is in place again, resume the panoramic movement. At the top, we did three poses (hence a threefie selfie), here, since we only had 4 meters to play with or so, we only did two (a twofie selfie).

I learned something new, and had a blast while doing it. Best kind of learning there is. And if you are anything like me, once you see these shots, you’re eager to try it out yourself. Right?

Rätt upp och ner

Rätt upp och ner. Här är jag. På Scaniabadet i Malmö, Västra Hamnen.

vindblåstSatt där och såg mig omkring, och påmindes om ett blogginlägg jag läste förra sommaren. Om kroppar. Om hur olika de är. Hur vackra de är, just på grund av sina olikheter. Och hur stor variationen verkligen är. Det var en mamma som skrev och uppmanade just andra mammor att visa sig, på stranden, i baddräkt, i bikini, och att inte skämmas för gäddhäng och sträckmärken på mage och lår, stora eller små eller ojämna bröst, eller inga alls för den delen. Magar och rumpor som putar ut eller in. För det är ju så, att genom att visa att jag är ok med den jag är, så som jag ser ut, så skickar jag signaler till omgivningen, inte minst till mina egna barn. (Minns du vem som skrev det där så får du gärna länka i kommentarerna nedan, skulle så gärna läsa det igen, och ge cred!)

Det där satt jag och tänkte på idag. Så jag tänkte bjuda lite på mig själv. Rätt upp och ner. Med slapp mage som huserat två barn, orakade armhålor, små bröst och håret på ända. I den mån det framgår vill säga. Kunde kanske bett maken ta foto, men jag är ju en selfie-fantast, så ni får stå ut med lite udda vinklar och vrår.

jag

Det här är jag. Oretuscherad. Precis som jag är. Älskad! Av både mig själv och av andra.

Undrar lite om det är det förstnämnda som är anledningen till att jag vågar skriva/visa detta? Alltså, att jag faktiskt älskar mig själv. Hade jag vågat stå rätt upp och ned framför dig, här på bloggen, om jag inte var trygg i att jag älskar den jag är?