Etikettarkiv: Turning Torso

Silkeslent mot min bara kropp

Publicerad den av
4

Cyklar ner till nakenbryggan. Tunga skyar, och regnet lurar i faggorna, släpper en droppe här, en droppe där, men vill inte riktigt äntra scenen. Inte än. Det är jag tacksam för där jag står och långsamt tar av mig plagg efter plagg.

Jacka.
Skor och strumpor.
Byxor.
Tröjorna.
Trosor.

Så står jag där. Naken.
Gräver i jackfickan efter telefonen, vill föreviga det närmast spegelblanka havet, Turning Torso i horisonten, molntäcket som skiktar sig.

Tar med mig telefonen ut på bryggan, ställer mig med ryggen mot utsikten och tar en selfie. Lägger telefonen precis där trappen börjar, och tar mig ner i vattnet.

Ljuvligt.
Alldeles vindstilla.
Klart vatten.
Kallt. Men ändå inte.
Tolv grader.
Simmar ut en bit från trappen, njuter för fulla muggar. Andas lugnt och djupt.

Simmar tillbaka till trappen och ställer mig där, på ett trappsteg så pass djupt att jag, när jag hukar mig en smula, har vatten upp till axlarna.

Räknar. Sakta.
Ett. Två. Tre.

Kommer till hundratio.
Börjar om. (Varför hundratio? Ingen anledning. Det kändes bra.)
Kommer till hundratio igen.
Börjar om en tredje gång men slutar räkna, nånstans halvvägs.

Behöver inte räkna.
Behöver inte distraktionen, som det kan innebära att hålla fokus på siffran.
Njuter. Vattnet är silkeslent mot min bara kropp och jag faller in i ett bara-varande som är vilsamt och underbart.

Drar ett par djupa andetag och bestämmer mig för att gå och hämta mobilen, som ligger ovanför trappen. Försöker öppna kameran, men tummen min är så kall (och blöt) att telefonen inte reagerar. Jag är inte varm nog för att kunna öppna den. Står där en minut eller två och försöker, idogt, tålmodigt, fnittrande, öppna kameran. Tillslut lyckas jag, så jag tar en selfie till, innan jag kliver tillbaka ner i vattnet.

Får trycka flera gånger på knappen för att det ska bli en bild tagen, och för att underlätta sätter jag på ljudet på telefonen för att höra låtsasklicket som indikerar foto taget.

Står kvar.
Ett par minuter till.
Tiden går, utan att det märks.
Jag bara är.

Tittar mig sakta omkring, förundras över naturens skönhet likväl som över skönhetens natur. Omgiven av dem båda bestämmer jag mig för att dela med mig:

 

 

 

Med nya ögon i Malmö

Publicerad den av
Svara

Har ni tänkt på det, att det aldrig är enklare att se sin stad med nya ögon än då man har gäster på besök från främmande ort, kanske tom främmande land?körsbärsblom

Igår gick jag en walk n talk med den norrländska präriens gudinna [tack Olle för din gärning – den har gett mig mycket, inklusive fraser som den norrländska präriens gudinna. Kunde inte låta bli att skicka med dig ett tack och en tanke].slottet

Gick från Centralstationen förbi Malmö Live, till Slottsträdgården och Slottsparken, promenerade runt runt, under klarblå himmel, smakade på nyutsprungna bokblad – syrligt, ton av citrus och len i texturen, smakar vår! -, ankungar, Ljusets Kalender och slottet.

Idag, efter en färd ToR till Kastrup, Pisa-picnic på Ribban, med vännen Rachel från USA som begår Sverige-premiär. Roligt! Vädret lika ljuvligt, mumsade hummus, morotsstavar, surdegsbröd med Saint Agur i Turning Torsos siluett i bakgrunden, innan vi vandrade över den lilla bron mellan Hundrastplatsen och Västra Hamnen.torson

Inte var vi ensamma att köpa en bägare glass på Bar Italia inte, men snabbt gick det att bli serverade och sen satt vi där och njöt på trädtrapporna längs kustlinjen. Jag, dottern och vännen från USA som följt mig i dryga tjugo års tid. Vi träffades i ett onlineforum kring Native Americans, då jag sökt mig dit för att samla information inför en uppsats till en sommarkurs i Socialantropologi. Rachel kunde svara på en fråga och peka mig vidare, och på den vägen är det. Sedan dess är vi vänner, som endast träffats fysiskt två gånger. Idag och för två år sedan i New York.skymning

Middag hemma, hela familjen, och Rachel. Mycket snack, skratt och utforskande, innan vi, proppmätta, gick en långsam kvällspromenad i skymningen. Bulltofta är vackert och körsbärsträden pockar på uppmärksamhet, tillsammans med Lucas, bäckens porlande, lillebrors eviga tunnlande med den medhavda fotbollen och min önskan att plocka kirskål, nässlor, löktrav.

Stunder som dessa gör mig tacksam. Tacksam över vänskaper av olika nyans, som tar världen till min hemstad. Som gör att jag får syn på mitt Malmö. Ser staden. Som vore det jag som såg den för första gången. Gläds åt det jag ser.

Har du tänkt på det, att det aldrig är enklare att se din stad med nya ögon än då du har gäster på besök från främmande ort, kanske tom främmande land?