Etikettarkiv: jävlaranamma

Vad och varför tankespjärn?

Publicerad den av
2

Vad är det du vill göra, Helena? 

Frågan ställdes till mig på Facebook i relation till 60 timmars tankespjärn, detta mitt hjärtebarn. Och det är ju en fråga väl värd ett svar!

Anledningen till att jag vill sprida #tankespjärn än mer för världen, och just nu som en pilotomgång av 60 timmars tankespjärn, är för att jag vet hur mycket bättre, roligare, mer spännande och framför allt utvecklande mitt eget liv blivit sedan jag anammat tankespjärn som livsfilosofi. I denna (allt snabbare) föränderliga värld, skulle många må bättre om de medvetet förhöll sig till tankespjärn (indirekt förändring) som något positivt som gagnar individen (och därigenom gagnar oss alla, starka grupper består av starka individer.).

De som känner mig vet att jag sedan jag trillade över ordet på twitter 2013 har använt, och levt i enlighet med det, sedan dess. Och min vana trogen så sprider jag sådant jag verkligen tycker om, så jag har både gett och fått tankespjärn, likväl som använt ordet i alla möjliga och omöjliga situationer. På sista tiden så är det framför allt på LinkedIn jag generöst delar med mig av begreppet:

Mitt vad är med andra ord 60 timmars tankespjärn som retreat/utbildning/workshop.
Mitt varför är som alltid förankrat i mitt övergripande livssyfte att göra ett positivt avtryck, men specifikt i relation till tankespjärn handlar det om att bidra till att människor blir mer resilienta genom att leva sina liv utifrån ledord som jävlaranamma, dådkraft och ödmjukhet.

Här och nu

Publicerad den av
2

Att vara runt människor som inte är uppmärksamma, inte är här. Och nu. Någon annanstans. Jag blir sårad. Men varför? Vad är det egentligen jag upplever? Varför bryr jag mig?

Känslan jag får, av en förströdd kommentar som – för mig – uppvisar den totala ignoransen, hur uppmärksamheten inte varit i de samtal vi fört, är en av ensamhet. Uppgivenhet. Ledsen.ensamEnsam. Men fylls också av en del jävlaranamma. Det var väl fan också.

Men så sväljer jag. Döljer – kanske inte så väl – det jag känner, åtminstone detaljerna. Att det syns på mig, något, det tror jag. Åtminstone ofta. Men detaljerna behåller jag inom mig. Och så gråter jag. Inombords. Känner mig ensam. Fast jag vet att jag inte är det egentligen – för vi hör alla ihop. Insikten från New York samhörigheten är grundinställningen, den finns kvar, men fasiken alltså, ibland är den svår att tro på, svår att känna, kanske tom svår att erkänna.

Och så var det det där med att följa känslan. Just nu följer jag ju en känsla som definitivt inte gagnar varken mig eller min omgivning. Svårt skaka av mig. Så jag tänker skriva ner det i hopp om att jag därigenom kanske kan få lite distans. Kanske blir det lättare att släppa, låta gå, ta mig genom.

Men kanske väljer jag fel uttryckssätt. Skriver, istället för att lyfta mina känslor med dem det berör. Varför inte ta det med dem direkt, så kanske vårt samspel blir mer i synk? Vad hindrar mig? Vad är det jag är rädd för att de ska tro om mig?