Det lilla landet som kunde

Det är titeln på Mustafa Panshiris och Jens Ganmans bok. Det lilla landet som kunde. En bok som ställer till det inom mig. Upp. Och ned. Glad. Ledsen. Upprörd. Lugn. Värsta bergochdalbanan med andra ord, eller, för att använda ett av mina favorituttryck: väldigt bra tankespjärn.

För ärligt talat vet jag inte vad jag tänker. Var jag står. Om jag nu står nånstans. Eller… jo, jag menar… som God Man till ensamkommande och med stolthet iförd min No man is illegal-tischa så vet jag var jag står. På ett sätt. Jag står fast i att asylrätten måste värnas, fullt ut, och dessutom anser jag det moraliskt svårt att sitta på höga hästar i ett Norden med oerhört trygga omgivningar och säga att vi inte kan ta emot fler än x asylsökande per år. Svårt för Libanon att säga detsamma, när Syrien är inbegripet i värsta inbördeskriget. Lika svårt är det för (de övriga) grannländerna till Syrien, Afghanistan, Sydsudan, Burma/Myanmar och Somalia.

Lyssnat till både Mustafa och Jens i samtal med Navid Modiri i podden ”Hur kan vi…?”, och även där får jag tankespjärn som heter duga. Tipsade en god vän om Mustafa-samtalet och fick fin återkoppling från henne också. Bland annat väckte hon något som Johanna Jönsson också lyfter i Hur kan vi-avsnittet med henne, nämligen hur jag som har fördelen att vara ”hemtam i detta land, insatt i dess lagar, regler och normer och helt enkelt vet hur det går till här” har ett större ansvar att se, säga ifrån, hjälpa de som inte (ännu) besitter denna fördel. Till stor det är det ju precis vad Mustafa Panshiri gör när han föreläser för ensamkommande, gode män (inklusive mig), HVB-personal, socialtjänst osv.

Jag tror att det viktigaste jag tar med mig från Det lilla landet som kunde är insikten att det samtal som förs i Sverige om invandring, om mångfald, integration, kulturella yttringar osv, under många år har förts på oerhört låg nivå (och det fortsätter på samma stuk, än värre polariserat). Eller för att citera Mustafa/Jens: ”I Sverige har frågan om integration – tyvärr – blivit en fråga om vem som är god eller ond snarare än om vad som är mest rationellt och vilka åtgärder som gagnar flest medborgare.”

Och det tror jag är olyckligt. Det har nog, till största del, varit precis det som lett fram till dagens situation, där samhällsdebatten under 2018 års valrörelse till synes verkar handla nästan enkom om invandring/integration. Och det känns ju ganska korkat. Jag menar – det finns bra mycket mer som politiken styr och ställer över, som påverkar många fler människors vardag. Och allt det – upplever jag – har kommit i skymundan. Istället har vi hamnat i en liknande sörja som USA under 2016 års presidentval. Och vem fasiken gagnas av det?

En av frågorna som Mustafa/Jens trycker på om och om igen, genom att både själva diskutera den, men också ställa den i sina intervjuer, är vad vi ska göra åt/med de (individer/grupper) som inte vill integreras, som finns i landet, men inte vill vara en integrerad del av det? Och då kan jag ju inte undgå att dra kopplingar till Bury me standing, boken av Isabel Fonseca som jag just diskuterat med min bokklubb. En av sakerna som blev så uppenbar för mig när jag läste den var just hur många romer valt att göra just det: ställt sig utanför den kulturella kontext som råder i de länder de levt i. Och fasiken alltså – det skaver i mig. Det skaver att vi inte ”kan ta det”. Det skaver att vi gjort allt för att få in romerna i ”vårt sätt att leva”, eftersom det underförstått (och ärligt… kanske inte så underförstått heller direkt. J-vligt uppenbart emellanåt.) är ett mycket bättre sätt att leva och ”ni stackare har bara inte förstått det ännu”. Och samtidigt – självfallet är det bra mycket enklare för ”oss alla” om man i ett land inte har den här typen av ytterligheter/outliers. Det fattar jag också.

Men, alltså…
Det är svårt detta. Det tycker jag verkligen.
Det är utmanande och ovant att prata om (än mindre skriva om!), och jag inser, att en av anledningarna är just för att vi [läs: åtminstone jag] pratar väldigt lite om invandring, om mångkultur, om integration/assimilation, om flyktingsströmmar osv. (Och kanske än mindre pratar m e d folk som flyttat hit, av ett eller annat skäl?) Jag menar… vi p r a t a r inte om det. Vi kan dra rasistkortet och dänga i huvudet på någon, och i retur kanske bli kallad batikhäxa, men det är inte att p r a t a om det, eller hur?

Så nu när jag sitter här och sliter mitt hår, och förvirrar mig själv, så landar jag i en klyscha: Vi får mer av det vi fokuserar på. Och kanske är det det allra värsta av allt: att vi fokuserar så på problem, rädslor, och oro, och hur gagnar det – mig – dig – oss? Och jag är inte ensam om att landa där, om än att det uttrycks i andra ord:
”‘Hela Sverige är förändrat’, säger Mustafa.
‘Jag vet’, säger Paulina [Neuding], ‘men en sak är viktig att komma ihåg: vi är inget brunt, rasistiskt land. Jag är oerhört trott på den beskrivningen. Vi är fantastiskt utvecklade och det är ett fantastiskt privilegium att leva i Sverige.'”

 

 

Optimism (bok 18 av 26)

Optimism. Skriven av Francesco Alberoni, italiensk sociologiprofessor i Milano, enligt baksidestexten. En bok som med sina 158 sidor var lättläst samtidigt som den skavde. I åtminstone 150 av de 158 sidorna.

Jag vet inte. Det känns som om Francesco ger mig alla chanser i världen att använda mig av hans beskrivningar av människor – Olycksprofeten, Nihilisten, Den som aldrig avslutar meningen, Den som inte ger beröm, Den otacksamme, Den fege, Den som stör… ja ni förstår kanske?! Och då har jag i denna uppräkning inte ens kommit till slutet av bokensandra av fem delar – för att peka finger, för att döma ut, för att förringa mina medmänniskor (för aldrig kan jag väl känna igen mig själv i benämningar som dessa?). Och det skaver. Om och om igen.

Fast visst hittar jag guldkorn. Ett litet här. Ett något större där. Till exempel ”Modet är påbörjandets dygd. Dess motsats är att inte handla, att gömma sig. Inte rädslan, för även den modige är rädd. Men han övervinner rädslan och kastar sig ut i världens ovisshet.” som inleder Den fege i bokens andra del ”Den som bestämmer”.

Eller detta:
”Livet är till sitt väsen och sin struktur projekt och risk. Det finns alltid ett ögonblick när vi andlöst väntar.” Från Att bestå provet i fjärde delen om ”Framgång och kreativitet”, som överlag var den del av boken där jag fann allra flest guldkorn.

Fast sen kommer den, Krisen ur femte och sista delen ”Att vara sig själv” och jag faller handlöst. Vackert formulerat och klokt. Här sätter Alberoni ord på något jag längtat efter att läsa, inser jag, när jag läser: ”Allt vi gör föds som en öppning mot världen, som armar utsträckta för att gå till mötes och ta emot. Men denna rörelse blir en tom ritual när den upprepas ett oändligt antal gånger. Den uttrycker inte längre oss själva, den anknyter oss inte längre till livet.
Och det är därför som vi då och då behöver en kris. […]
Krisen är det förödande begynnelseögonblicket av en process av tillfrisknande och återuppbyggnad.
I psykets liv finns inget verkligt framåtskridande utan dessa avbrott då vi förmår ifrågasätta oss själva, det vi uträttat och det vi vill på ett radikalt sätt.”

Så frågan är: Är det en bok jag tycker om? Nja… Skulle jag rekommendera den? Tja… Fann jag något av värde i läsningen? Oh ja, enormt mycket. Inte minst i skavet, för det i sig bär med sig budskap till mig.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Springer du barfota?

– Springer du barfota? Gör det inte ont?, utbrast den ena av två kvinnor från hemtjänsten som kom ut från ett av lägenhetshusen i närheten.
Jag fann mig inte riktigt, utan utbrast:
– Att springa barfota är det bästa för foten!

De tittade på mig och smålog, och fortsatte sedan åt sitt håll medan jag drog iväg åt andra hållet. Skulle tro att de fortsatte prata om barfotalöpning åtminstone ett par minuter till.

Och visst kan det göra ont. Ibland. Om jag lite ouppmärksamt sätter foten på en smärre sten, eller landar på en tistel som gömmer sig i gröngräset. Ju kallare det är ute, desto mer ont gör det har jag upptäckt. Men idag var det riktigt skönt. Bra stuns i benen och fötterna mådde finfint på både grus och gräs.

Mina fötter – eller mer sant, hela kroppen! – har successivt fått vänja sig vid att gå mer och mer barfota. Jag har haft barfotaskor i tre-fyra år, och numera går jag nästan uteslutande i barfotaskor. Fötterna vänjer sig snabbt av vid trånga och rörelsehindrande skor och jag undviker att utsätta fötterna för sådana i görligaste mån, dessutom är alla nya skor jag köper av typen barfotaskor.

Och det är fascinerande vilken skillnad val eller avsaknad av skodon gör för hur jag springer. Jag har två olika så kallade barfotaskor som jag oftast springer med. Ett par har lite mer terränggående mönstring undertill vilket gör dem lite mer dämpande än de andra som är tunna och helt platta. I de terränggående kan jag springa lite varstans; i de tunnare tar jag gärna steget upp i gräset emellanåt, och springer jag barfota så söker jag gräs som underlag varhelst jag tar min runda. Har sån tur att jag bor precis bredvid Bulltofta rekreationsområde där det finns mycket grusgångar och än mer gräs att springa på. Mitt löpsteg förändras bara mellan de här tre olika varianterna – där helt barfota innebär att jag är maximalt medveten om både underlag och hur jag möter marken med min bara fot.

Så ja. Jag springer barfota. Emellanåt. Och tycker verkligen om det! Men du då – springer du någonsin barfota?

 

Ej reklam, tack!

Har under sommaren fått insyn i reklamvärlden tack vare minstingens sommarjobb som reklamutdelare till Svensk Direktreklam. Jag har bistått på lite olika vis, inte minst genom att visa hur det går att effektivisera arbetet, både att sortera reklamlapparna, och att dela ut dem.

Insikterna har varit många. För det första blev jag paff över hur lite betalt det är, samtidigt som det gläder mig att en trettonåring via SDR kan få ”ett riktigt jobb”, något jag verkligen uppskattar. För det andra: gisses vilken enorm mängd reklam som delas ut varje vecka… inte klokt. Den gångna helgen skulle B dela ut nästan 200 kg reklam till knappt 450 hushåll. Vi snackar alltså i runda slängar ett knappt halvkilo reklam per brevlåda (fast det faktiskt blir än mer till de hushåll som vill ha reklam. Du förstår varför snart!) Så mycket har det inte varit de andra helgerna som tur är, men samtidigt…. det känns helt absurt!

”Technical difficulties” tjoade Mr B till mig, när vi sammanstrålade igen efter att vi delat upp oss och han hade den lille dra-maten-kärran. Lokalkändiskatten Lucas hade hoppat upp och lagt sig bekvämt tillrätta… fast så fort jag kom dragandes med storkärran hoppade han genast ner för att se om han kunde hitta ett bättre åk.

Men, det som jag egentligen vill förmedla är det här:
Bara för att du skriver EJ REKLAM TACK, eller varianter på temat som INGEN REKLAM eller NEJ TILL REKLAM, så innebär det inte att du går lottlös när reklamutdelarna är i farten. Står det EJ REKLAM på din brevlåda kommer du att få gratistidningar (t ex Lokaltidningen och Vi i Villa), och även samhällsinformation (t ex lappar från vatten/avfalls-verket och de politiska partierna).

Om du vill undvika gratistidningarna behöver du komplettera EJ REKLAM TACK-skylten med INGEN GRATISTIDNING. Då kommer du bara få samhällsinformation. Detta har jag inte själv vetat om, så även om jag brukar bläddra i Lokaltidningen när den kommer, så funderar jag allvarligt på att komplettera min EJ REKLAM-skylt med INGEN GRATISTIDNING, TACK också.

Vill du vara helt säker på att slippa annat än adresserad post i brevlådan, så kan du hämta lite inspiration från en brevlåda jag stötte på under sommaren, när jag bistått B med reklamutdelningen på de två distrikt han arbetat på. En enda brevlåda hade denna fullkomligt heltäckande lista: Ingen reklam, inga gratistidningar, ingen samhällsinformation, ingen politisk information, ingen information från något kyrkligt/religiöst samfund… och undrar om det inte stod ytterligare något som jag i nuläget inte kan komma på. Lite kul var det allt, och jag undvek noga att lägga någon lapp i just den brevlådan, det är ett som är säkert.

 

Ringrostig.

Känner mig ringrostig.
Vanan att blogga dagligen är borta, sedan…. början av maj eller nått. Känns som en evighet. Uppehållet har dock varit av godo. Det har gjort mig gott att släppa känslan av ”ska bara” (vilket, om du frågar mina närmaste, är en av de saker som verkligen definierar mig. Inom alla områden. Ska bara läsa klart boken. Ska bara göra klart svartvinbärslikören. Ska bara göra min Sjua. Ska bara…. allt och inget, inklusive blogga!) i relation till dagligt bloggande. Men samtidigt så saknar jag det verkligen. Det gör mig gott att reflektera i skrift.

Pop ger själsligt stöd till ringrostig bloggare.

Jag landar där, att det gör mig gott. Jag blir en bättre Jag av att blogga, får syn på mig själv, på andra, på relationer och fenomen, på glädjeämnen, problem och möjligheter, styrkor som svagheter, kunskapsgap och samband. Och ju oftare jag bloggar, desto mer av det där vinner jag. (Fast det har aldrig föresvävat mig att blogga flera gånger per dag, mitt bloggande tar lite för lång tid för att det ska vara realistiskt – om det överhuvudtaget vore önskvärt.)

Så. Nu vill jag återerövra vanan av dagligt bloggande. Så jag sätter intentionen – till trots att jag vet att jag står inför ett par veckor av aktiviteter av vitt skilda slag som möjligen kullkastar den omedelbart. Må så vara – jag kastar ändå ut det i ljuset. Jag vill blogga och jag vill göra det dagligen. (Märk väl – ordvalet. Vill. Inte måste. Här måstas ingenting.)

Legalisera droger?!

Oh gisses. Emellanåt är det tufft att ta in material som ställer allt upp och ned, allt jag trott, allt jag tänkt, allt jag förlitat mig till. Har just läst ut Att tysta skriket av Johann Hari, en bok som gör just det. Inte för att jag borde vara förvånad. Jag lyssnade till en podcast med Johann Hari för tre år sedan som gjorde detsamma, och boken går än mer på djupet.

Bokens undertitel är Början och slutet på kriget mot narkotikan, och det är en krönika över de senaste dryga hundra årens narkotikakrig. Emellanåt är boken så vedervärdigt vidrig, Johann delar historier som skrämmer mig enormt, som svart på vitt visar hur människan har förmågan att distansera sig till både sig själv som till andra vilket möjliggör handlingar som är bortom allt vett och sans.

Så nu sitter jag här. Smått yr i skallen efter allt jag tagit in – det vedervärdiga vi människor förmår göra gentemot andra, likväl som det fantastiska som blir möjligt när vi bemöter varandra som medmänniskor, som alla har sina inre demoner att fajtas mot… och det får mig att tänka på det som gjort störst skillnad i mitt eget liv. Den dagen jag verkligen slutade att ta fajten på insidan, gentemot mig själv, och gjorde ett ställningstagande att, i görligaste mån, vara i varsam samvaro med mig själv.

Det är vad jag ser narkotikakriget handlar om, på en strukturellt och övergripande nivå: att tvinga folk att ta fajten med sig själva, genom att förvägra dem all möjlig varsam samvaro, med både sig själva och andra runtikring. Så absurt. En sån enorm mängd mänskligt lidande detta har lett till – och fortsätter leda till.

Jaha, tänker du kanske nu, har hon blivit helt knäpp? Ska hon nu komma och påstå att vi ska legalisera allt knark? 

Tja. Alltså.
Allt? Bra fråga.
Men typ. Ja. Jo. Faktiskt.

Varför? Jomen alltså. Läs boken. Narkotikakriget är i sig den främsta anledningen att det mänskliga lidandet – både för folk som brukar narkotika, för de som är inne i tillverkning/distribution/försäljning av det, som för alla runtikring, anhöriga och bekanta, likväl som alla ”vanliga medborgare” – är så enormt. Värre än vad narkotikabruket i sig genererar.

Hur det ska göras? Ja, alltså, det görs små framsteg på vägen runt om i världen. Portugal har avkriminaliserat narkotika, snarast än legaliserat det (än så länge). Uruguay har legaliserat marijuana, och ett flertal stater i USA har gjort detsamma. Och nej, det har inte lett till att himlen trillat ned, eller att jordens undergång står vid dörren och knackar på. I boken finns mycket tankespjärn kring Hur:et, utan att författaren hävdar att han vet exakt hur det ska låta sig göras överallt.

Att vi behöver sätta stopp för kriget mot narkotika känns ärligt talat helt självklart, efter att jag läst Att tysta skriket. Inte minst här i Sverige – ett land med lågt procentuellt narkotikabruk men en enormt hög dödlighet till följd av överdoser. Tre gånger så många missbrukare dör i överdoser i Sverige än i resten av Europa, och trettio gånger så många som i Portugal, som avkriminaliserat droger. Det är många liv som går förlorade, helt i onödan.

Johann Hari uppmanar oss alla, i slutet av kapitel 17 Mannen i underjorden, att göra en balansräkning. Rita ett vertikalt streck på en sida, skriva Plus och Minus överst i de två kolumnerna, och föra in våra egna argument för och emot ett avkriminaliserande och/eller legaliserande av narkotika. Han fortsätter med att dela med sig av sina egna argument.
Jag läser dem.
Jag håller med.
Och samtidigt pågår en vild debatt inombords. Mina inre trossatser som under så många år fått fritt spelrum, inte ifrågasatts, aldrig blivit omskakade. Det blir dem nu. Rejält. De debatterar som aldrig förr i relation till detta nya tankespjärn jag tagit in. Livrädda för att kastas åt sidan, för att inte längre ha kvar sitt berättigande: Synen på narkomaner som sämre människor, som svaga människor, som individer som inte vet sitt eget bästa, som förlorade själar som i bästa fall ska ömkas med, och i värsta fall bespottas och hånas, ligger starkt rotad. Den genomsyrar mycket av det jag matats med om knark, knarkande och knarkare, under alla mina år i jordelivet.

Tänk om allt det jag trott på, helt enkelt inte stämmer?
Tänk om det är precis tvärt om?

Det där är tankespjärn av bästa sort, och samtidigt som det är vansinnigt besvärligt och krävande och tufft…. så älskar jag det. Jag har lärt mig att älska tankespjärn – när jag ges andra perspektiv att se på tillvaron, som öppnar upp för annat, för andra, för sådant jag inte ens vetat om var möjligt. Anledningen till att jag inte längre skyr tankespjärn som det Johann Hari levererar, är bland annat för att jag lärt mig leva i varsam samvaro med mig själv, att jag slutat ta mig själv – och mina trossatser – på blodigt allvar. Det i sig möjliggör att jag kan ändra mig utan att ”tappa ansikte” (om så bara för mig själv och min inre domare). Det gör att det grepp mina gamla inre trossatser på temat narkotika har haft om mig, det börjar luckras upp, och det rejält.

Legalisera droger? Tja. På sikt, ja, jo… även om det fortfarande inte känns enkelt att stå för den åsikten, när jag sitter här och skriver. Men på sikt är det nog dithän vi – världen – kommer att gå. Till dess skulle en avkriminalisering definitivt minska det mänskliga lidandet rejält. Bland alla. Verkligen. Inte bara för missbrukare, utan för alla.

Ett exempel i boken kommer från en gymnasieskola i Portugal. Kloka ungdomar i samtal med en icke-fördömande och lyssnande lärare. Johann iakttar det hela och landar i följande: Förbudspolitiken bygger på att med yttre kraft, med skrämsel och våld, hindra folk från att använda droger: det portugisiska alternativet grundar sig på insikten om att drogerna inte kommer försvinna, så i stället måste man ge människorna egna, mentala verktyg – självförtroendet, kunskapen, stödet – så att de själva kan fatta rätt beslut. 
Klockan ringer och ungdomarna hasar ut ur klassrummet. Jag tänkte på att de hade haft ett ärligt samtal med vuxna, i stället för den ajabaja-pantomim som min generation erbjöds.

Och kanske är det en av de största gåvorna Att tysta skriket kan ge: boken och dess innehåll öppnar upp för ärliga samtal, där vi inte behöver banga för våra rädslor och farhågor, utan kan ta dem på allvar och samtidigt titta på vad vi vet, och inte bara det vi tror oss veta. För min gissning är att du, liksom jag, trott dig veta saker, som denna boken systematiskt och insiktsfullt motbevisar, utan att någonsin förringa eller nedvärdera de känslor om bruk och missbruk av narkotika som sitter djupt rotade inom oss, vilka de känslorna än må vara.

Uppföljning av 2018 års intentioner – juli

Juli är slut. Svårt att förknippa månaden med något annat än sol och värme. Löjligt mycket sol och värme – och extremt lite regn, något som ju också stämmer in på både maj och juni. Jag längtar efter regn – blir överlycklig när det trillar tre droppar… bara för att bli besviken när det tar slut utan att verkligen börja regna, på riktigt. Samtidigt har jag verkligen njutit av det som varit under månaden, denna månad av sol och värme, då det gått så här med årets intentioner:

  • jag fortsätter att vara varsam med mig själv – det är en livsinställning jag alltid bär med mig.
  • jag lever ett mer medvetet digitalt och analogt liv – väljer vilket som passar bäst utifrån given situation. ⇒ Som tidigare – både upp och ned. ”Bråkar” fortfarande inombords på något vis, vad vill jag egentligen med detta? Varför fastnar jag emellanåt i ett menlöst FB-scrollande istället för att gå och lägga mig och läsa bok? Och varför är det ett problem?
  • digital 24-timmars-sabbat blir ett vanligt inslag i min vardag. Månatligen? Veckovis? Det ger sig, men minst två per månad. ⇒ Jag satte inga datum för juli månad, men det har gått finfint ändå. 8-14 juli var jag mer eller mindre helt skärmfri bortsett från SMS med kidsen i princip, och likaså 25-27 juli. För augusti månad satsar jag dock på att sätta ett par preliminära datum, siktar på 4-5 och 18-19.
  • sovrummet är en fredad analog zon, där huserar varken dator, padda eller telefon och behöver jag en väckarklocka får jag lösa det på annat vis än med telefonen.
  • jag inte köper en endaste online-kurs som innebär att jag själv ska titta på diverse videoklipp och reflektera i min enskildhet. Det. Funkar. Inte. För. Mig. Jag har lärt mig det nu. ⇒ Inte heller denna månaden har jag fallit för onlinekursernas oemotståndliga sirensång, men det har dykt upp ett par som jag allvarligt funderar på dock…
  • jag, trots ovanstående, ska börja om på, och fullgöra ”A year to clear what is holding you back” som införskaffades under 2017.
  • jag – i gott sällskap – ska på ”analog” skrivarkurs med Bob Hansson på Mundekulla
  • Pernilla Tillander och jag ska fortsätta arbeta tillsammans – växa, lära oss, och ha fantastiskt kul under tiden – i Skurups Kommun inom ESF-projektet Inkludera & Mötas⇒ Semester! Och No Mind-festivalen på Ängsbacka så klart, mitt deltagande där är till stor del tack vare Pernilla. Vilken upplevelse!
  • jag ska läsa 26 svenska samt 26 engelska böcker, en per vecka; böcker som jag redan har i min ägo. Varje söndag blir det en bloggreflektion om veckans bok.
    ⇒ Bok nummer 14 En berättelse om kärlek och mörker och 15 Utvald att leva på svenska, samt bok nummer 13 Meditations och 14 Siddharta och 15 How should we live? på engelska är lästa och bloggade.
  • jag utöver de 52 ”böcker jag redan äger som ska läsas” sätter årets #Goodreadsreadingchallenge för 2018 till ett hundra böcker. ⇒ 55 av 100 böcker lästa vid månadsskiftet. Tur jag har Goodreads-utmaningen som håller koll på statistiken!
  • jag låter min Upholder-tendens (Löfteshållare) få fritt spelrum, vilket märks t ex i ovanstående, som för mig inte är ett straff utan en utmaning, något som lockar, som kittlar, som pirrar inombords! ⇒ Dagligt gitarr-plinkeplonk havererade totalt under juli då jag plockade upp gitarren exakt noll gånger under månaden. Håller trots detta fast vid intentionen!
  • jag satsar på att vara ChattyMeals-värdinna och/eller gå på andras ChattyMeals åtminstone månatligen. ⇒ 1 juli gick årets andra ChattyMeals-event av stapeln, Ett samtal om verkligheten – en poddklubb. Minst en poddklubb till kommer vi co-host:a, jag och Caspian, i september månad. Mer detaljer kommer! Och med lite flyt blir det några spännande ChattyMeals att anmäla mig till under hösten också, som gäst.
  • cykling och promenerande, likväl som den dagliga sjuan och Headspace-meditationerna, fortsätter vara mina dagliga medspelare i livet. ⇒ Trots två veckors sommarförkylning har jag varit ute och sprungit tre gånger under juli.
  • min ekonomiska resurshushållning går till större klarhet – på alla plan. Här har jag ett arbete att göra i att klargöra, för mig själv, vad detta faktiskt betyder så jag vet vad det faktiskt är jag strävar efter. ⇒ Förra och förförra månadens uppföljning kvarstår: På något vis går det framåt i detta, fast merparten av arbetet verkar ske på tankeplanet.
  • min äldsta tar studenten. Gisses. Som tiden går. Det ska firas!
  • jag – kanske viktigast av allt! – ska njuta av livet, utforska, upptäcka, expandera, och på alla vis låta mig själv ha så roligt det bara går att ha!
    ⇒ No Mind-festival, nakenbad, många kvällars basketspel på Bulltofta i olika familjekonstellationer, #OrganicSummerKAL (Knit-A-Long), torphäng i Blekinge, festhäng med Charlotte och Inga-Lill och så Pop, denne underbare katt, som är en sådan fantastisk förebild i att chilla!

 

ChattyMeals: Samtal om verkligheten – en poddklubb

Så blev det äntligen av, mitt andra ChattyMeals för året på temat: Ett samtal om verkligheten – en poddklubb. Följande tre poddar lyssnade vi till inför eventet:
HERMES ur Myter och Mysterier
B.J. Miller i On Being
Ashkan Fardost i Frågepodden (observera att det finns totalt fyra-delpoddar av Frågepoddens intervju med Askan, enklare att upptäcka i valfri podspelare än på hemsidan)

Fullsatt var det, det vill säga, jag och min med-värd Caspian, samt ytterligare sex hugade deltagare, samlades under linden i min trädgård, där vi dryftade poddar generellt samt specifikt, verkligheten, magi, ego och självupptagenhet, framtid och skola, lärande och podd-relationer emedan vi inmundigade melon och vindruvor, äpple och mörk choklad, samt drack hemlagat iste (utan is och knappt kallt… men det gick det med!) och vatten.

Jag och Caspian (som är fotograf på ovanstående bild) hördes vid efteråt och gjorde en snabb utvärdering enligt FFES-metoden, det vill säga: Funkar – Funkar Ej – Saknas.

Jag (ja, Caspian också visade det sig under vår utvärdering) var lite orolig för att tiden var för lång – tidigare ChattyMeals jag deltagit i samt hållit har varit två timmar, och denna gången hade vi satt av tre timmar. Men det blev bra. För en gångs skull kände jag mig nämligen klar. Tre timmar funkade bra, möjligen att två och en halv också hade räckt.

Vi kände båda att åtta verkligen är ett maxantal, helst skulle vi båda se en poddklubb om max sex personer, för att kunna djupdyka lite mer och också minimera risken för flera samtal samtidigt.

Summan av kardemumman var att vi definitivt kommer köra vidare – både på poddklubb i sig och poddklubb som ChattyMeals, troligen i en kombination, det vill säga, ibland det ena och ibland det andra (med poddklubb i sig menar jag att vi medvetet riktar invit till människor vi känner och/eller är nyfikna på, medan ChattyMeals-varianten ju är öppen för vem som helst som känner sig manad att anmäla sig till eventet).

Inte helt otippat kläckte jag ur mig en drös tips om poddar och/eller bloggar som berörde en eller annan sak vi lyfte under vårt böljande samtal, och jag delar även dem, kanske kan de väcka någons nyfikenhet till att läsa/lyssna mer:
*Om förväntningar och överenskommelser (inget podavsnitt)
*Om att leva vs överleva (inget podavsnitt)
*Om fantasi som är kreativitet i handling, något Caspian säger i Ett samtal-podden m Tess
*Om den inre kompassen (inget podavsnitt)
*Det fantastiska podavsnittet från Invisibilia om mental ohälsa (hälsa?)
*On Being med Jean Vanier, den äldre herren som grundat L’Arche

Uppföljning av 2018 års intentioner – juni

Juni for förbi i ett huj känns det som, trots – eller på grund av? – en hel drös med signifikanta händelser. Sovit ute i trädgården, 18-åringens studentfest såväl som nytagna körkortet, egen födelsedag med gudinnehelg, intensiva workshops i Skurups kommun och midsommar. Så här följer uppföljningen av årets intentioner för denna huj-månad:

  • jag fortsätter att vara varsam med mig själv – det är en livsinställning jag alltid bär med mig.
  • jag lever ett mer medvetet digitalt och analogt liv – väljer vilket som passar bäst utifrån given situation. ⇒ Något med sommaren gör det enklare att lägga undan fån, padda och dator, så det går bra.
  • digital 24-timmars-sabbat blir ett vanligt inslag i min vardag. Månatligen? Veckovis? Det ger sig, men minst två per månad. ⇒ 16-17 juni hade jag digital sabbat, planerad sabbat 23-24 blev en delvis-sabbat, hängde nere på Österlen och var väldigt lite på fånen, men inte komplett sabbat. Känner inte för att sätta två datum för juli månad, men tror att jag kommer vara digitalt avhållsam mycket under 7-14 juli. Får se hur det blir!
  • sovrummet är en fredad analog zon, där huserar varken dator, padda eller telefon och behöver jag en väckarklocka får jag lösa det på annat vis än med telefonen.
  • jag inte köper en endaste online-kurs som innebär att jag själv ska titta på diverse videoklipp och reflektera i min enskildhet. Det. Funkar. Inte. För. Mig. Jag har lärt mig det nu. ⇒ Inte en endaste!
  • jag, trots ovanstående, ska börja om på, och fullgöra ”A year to clear what is holding you back” som införskaffades under 2017.
  • jag – i gott sällskap – ska på ”analog” skrivarkurs med Bob Hansson på Mundekulla
  • Pernilla Tillander och jag ska fortsätta arbeta tillsammans – växa, lära oss, och ha fantastiskt kul under tiden – i Skurups Kommun inom ESF-projektet Inkludera & Mötas⇒ I juni höll vi fyra stycken halvdags-workshops (dvs, samma workshop fyra gånger) under två dagar – det var tufft och givande och kändes väldigt skönt!
  • jag ska läsa 26 svenska samt 26 engelska böcker, en per vecka; böcker som jag redan har i min ägo. Varje söndag blir det en bloggreflektion om veckans bok.
    ⇒ Bok nummer 12 Tänk det otänkta och 13 The Art of Asking eller Hur jag lärde mig att släppa oron och be om hjälp på svenska, samt bok nummer 11 One Square Inch of Silence och 12 Daring Greatly på engelska är lästa och bloggade.
  • jag utöver de 52 ”böcker jag redan äger som ska läsas” sätter årets #Goodreadsreadingchallenge för 2018 till ett hundra böcker. ⇒ 48 av 100 böcker låter min Goodreads-utmaning hälsa, så jag är på spåret.
  • jag låter min Upholder-tendens (Löfteshållare) få fritt spelrum, vilket märks t ex i ovanstående, som för mig inte är ett straff utan en utmaning, något som lockar, som kittlar, som pirrar inombords! ⇒ Dagligt gitarr-plinkeplonk går ju si och så med, tre plinkeplonkstunder under juni. Men jag håller fast vid intentionen!
  • jag satsar på att vara ChattyMeals-värdinna och/eller gå på andras ChattyMeals åtminstone månatligen. ⇒ Gud så bra att jag skrev om detta för det tog inte lång tid innan Caspian tjoade och sa ”Ska vi inte göra vår podklubb som ett ChattyMeals?” (vi hade snackat om att dra igång en podklubb ett par dagar innan jag skrev maj månads uppföljning). Så det gjorde vi, dock först den 1 juli, så det får jag följa upp på i juli-månads uppföljning.
  • cykling och promenerande, likväl som den dagliga sjuan och Headspace-meditationerna, fortsätter vara mina dagliga medspelare i livet. ⇒ Sex löprundor i juni, och totalt under första halvåret 27 stycken rundor (på 26 veckor). Så det känns superduper!
  • min ekonomiska resurshushållning går till större klarhet – på alla plan. Här har jag ett arbete att göra i att klargöra, för mig själv, vad detta faktiskt betyder så jag vet vad det faktiskt är jag strävar efter. ⇒ Förra månadens uppföljning kvarstår: På något vis går det framåt i detta, fast merparten av arbetet verkar ske på tankeplanet. 
  • min äldsta tar studenten. Gisses. Som tiden går. Det ska firas! ⇒ 7e juni smällde det och det blev en fantastisk dag på alla sätt och vis! ❤
  • jag – kanske viktigast av allt! – ska njuta av livet, utforska, upptäcka, expandera, och på alla vis låta mig själv ha så roligt det bara går att ha!
    ⇒ Jag säger bara: studentfirande, Gudinne-helg och födelsedag, Österlen-häng och Café Lajvet-volonterande, Varit en bra månad helt enkelt!

Bloggtorka

10 dagar i maj då jag inte bloggade, varken på svenska eller engelska sidan. 15 dagar i juni, och månaden är inte ens slut. Om jag varit upptagen? Jo. Visst har jag det. Studentfirande och födelsedag och Ringar på vattnet 2.0 i Skurup och och och… fast egentligen är det inte skälet till bloggtorkan. Har haft lika mycket att göra vid tidigare tillfällen, mer till och med, och ändå bloggat. Så nått annat är det.

Inte egentligen något jag kan sätta fingret på dock. Och faktiskt, inte något jag känner ett behov att sätta fingret på heller. Det är ok att jag bloggat sporadiskt under snart två månader. Ingen går under, och jag själv mår bra, fast jag har en grundläggande intention om dagligt bloggande. Bankar inte på mig själv för att jag inte lever upp till den, det har jag slutat med (gagnar inte en kotte, varken mig eller dig, helt meningslöst slöseri med energi).

Mycket har hänt dock som jag reflekterar kring. Och jag saknar skrivandet, det är skönt för mig att få ut tankar som snurrar vändor i skallen, ut därifrån, ned på pränt. Har nämligen inte skrivit heller. Ibland gör jag det, skriver och skriver och skriver, fast jag inte publicerar det. Men det har jag inte heller gjort under maj och juni.Kanske är det nu det vänder?
Kanske fortsätter det sporadiska bloggandet?
Jag vet inte.

Fast jag vet två saker:
* Jag vet att jag tycker om att skriva. Att jag behöver det till och med. Det hjälper mig att bli en bättre människa, någon som känner sig själv mer och mer ju fler gånger fingrarna sätts till tangentbordet. Jag finner mig själv i orden.
* Jag vet också att jag fortsätter hålla fast vid min intention om dagligt bloggande. Helt enkelt för att det hjälper mig att sätta fingrarna till tangentbordet. Krasst.

Kanske vet jag en tredje sak också?
Jo. Det gör jag.
* Jag vet att jag kommer fortsätta vara varsam med mig själv, om det är så att bloggtorkan fortgår. Fast jag egentligen vill blogga, varje dag. Att omfamna dessa två motstridiga behov inom mig, att låta dem båda få ta plats, utan att den ena eller den andre behöver vinna striden. Det är nämligen ingen strid. Det är bara är. Och det är ok.