Det finns 200 000 nervändar. I varje fot. Visste du det?

Kan du tänka dig så många signaler dessa nerver förmedlar till resten av kroppen och knoppen?

Vad händer då när vi stänger in fötterna i strumpor och tjocka stötdämpande skor? Hur många signaler går vi miste om, som kroppen är skapt för att ta hänsyn till, och än viktigare, signaler som förmedla sådant kroppen behöver veta för att kunna fungera på bästa sätt?

Hur ofta går du barfota? Och var? För samtidigt som foten är skapt för att ”klara sig själv” så att säga, är det ju också så att den inte är skapt för att traska på asfalterade och stensatta trottoarer dagarna i ända. Under vår semester i Seattle och Vancouver växlade jag därför mellan mina barfotaskor (som skyddar men är tillräckligt tunna så jag känner allt under foten och därför väljer det mjukaste underlaget jag kan hitta) och ett par vanliga gympaskor. De sistnämnda använde jag när jag visste att vi skulle knata runt i downtown en hel dag till exempel.

Men nu. Hemkommen. Då släpper jag dem fria. Passar på att njuta av sommarvärmen medan jag går barfota runt Bulltofta i bara fötter. Ikväll blev jag erbjuden ett par sandaler av en herre som kom emot mig, han skrattade när jag svarade att det är så skönt att gå barfota.

Älskar att känna mig för, med fötterna, försiktigt sätta ner foten för att säkra att underlaget är ok, innan jag lägger över hela tyngden på den nedsatta foten. Emellanåt hoppa till, skrika urk när jag trampar i en slajmig tuva av avklippt gräs, eller aj när jag inte lyckas undgå en vass liten sten.

Fötter. Ett av naturens underverk, skapt för att ta mig genom hela livet. Vem är då jag att förvägra dem möjligheten att fungera till fullo?