Att möta marken

100 Facebook live på raken firar jag med en löprunda som gav upphov till dagens Live-ämne:

Jag sprang och kom ihåg Anders Nordströms förklaring om skillnaden mellan att trycka ifrån marken med foten kontra att lyfta foten från marken, mer om det i podden Pace on earth avsnitt 62 med just Anders Nordström som Sveriges fotguru. som jag verkligen rekommenderar.

Sprang vidare och med ökad medvetenhet om hur foten mötte marken skiftade jag från att trycka ifrån, till att lyfta bort foten från marken. Och jo… det gör skillnad! Ganska coolt att man bara genom att tänka på det kan åstadkomma fysiskt förnimbar skillnad.

Jag använder barfotaskor (ja, en omöjlig kombo egentligen, men grundpoängen är: en sko som skyddar från väder och vind men inte så mycket mer än så, borde egentligen likna en socka mer än en sko) sedan tre-fyra år sedan och har definitivt ändrat mitt sätt att gå sedan dess – inte minst eftersom man behöver ändra sitt sätt att gå i vid ett skifte från ”vanliga skor” till barfotaskor. Fortsätter man gå på exakt samma sätt som tidigare så kommer man få problem. Problem som delvis sänkte barfotatrenden (Anders Nordström nämner i podden att det egentligen är perioden med uppbyggda och dämpande skor som sticker ut i vår mänskliga sko-historia), och la skulden på skorna. Med lite flyt har vi kommit längre idag, så att alla som börjar med barfotaskor (eller de facto börjar gå/springa barfota på riktigt, vilket jag också gör mycket mer idag än för bara några år sedan) förstår att de också behöver lära om hur de möter marken.

Just den hjälpen fick jag i samband med min övergång till barfotaskor av Tommy OlaussonRunfeeling/Walkfeeling (rekommenderas varmt). Men långt innan dess ändrade jag mitt sätt att gå – tack vare hjälp av min fantastiska väninna Eva-Britt som utifrån Mensendieckpedagogik fick mig att tänka på hur jag satte ner min häl i marken, något som i hög utsträckning påverkade min gångstil. Från att ha pronerat enormt är min pronation nu modest.

Det är mycket med detta som fascinerar mig, inte minst hur kroppen är ett helt system som hänger ihop, och jag inser när jag lyssnar på podavsnittet att jag har oändligt kvar att lära mig. Men jag förundras också av vad som blir möjligt när jag (och du!) är villig att lära av och lära om vilket bygger nya hjärnbanor. Det påverkar hur jag för mig och rör mig i världen. Och hur jag möter marken är en del av det: Trycker eller lyfter jag mig från underlaget?

 

Springer du barfota?

– Springer du barfota? Gör det inte ont?, utbrast den ena av två kvinnor från hemtjänsten som kom ut från ett av lägenhetshusen i närheten.
Jag fann mig inte riktigt, utan utbrast:
– Att springa barfota är det bästa för foten!

De tittade på mig och smålog, och fortsatte sedan åt sitt håll medan jag drog iväg åt andra hållet. Skulle tro att de fortsatte prata om barfotalöpning åtminstone ett par minuter till.

Och visst kan det göra ont. Ibland. Om jag lite ouppmärksamt sätter foten på en smärre sten, eller landar på en tistel som gömmer sig i gröngräset. Ju kallare det är ute, desto mer ont gör det har jag upptäckt. Men idag var det riktigt skönt. Bra stuns i benen och fötterna mådde finfint på både grus och gräs.

Mina fötter – eller mer sant, hela kroppen! – har successivt fått vänja sig vid att gå mer och mer barfota. Jag har haft barfotaskor i tre-fyra år, och numera går jag nästan uteslutande i barfotaskor. Fötterna vänjer sig snabbt av vid trånga och rörelsehindrande skor och jag undviker att utsätta fötterna för sådana i görligaste mån, dessutom är alla nya skor jag köper av typen barfotaskor.

Och det är fascinerande vilken skillnad val eller avsaknad av skodon gör för hur jag springer. Jag har två olika så kallade barfotaskor som jag oftast springer med. Ett par har lite mer terränggående mönstring undertill vilket gör dem lite mer dämpande än de andra som är tunna och helt platta. I de terränggående kan jag springa lite varstans; i de tunnare tar jag gärna steget upp i gräset emellanåt, och springer jag barfota så söker jag gräs som underlag varhelst jag tar min runda. Har sån tur att jag bor precis bredvid Bulltofta rekreationsområde där det finns mycket grusgångar och än mer gräs att springa på. Mitt löpsteg förändras bara mellan de här tre olika varianterna – där helt barfota innebär att jag är maximalt medveten om både underlag och hur jag möter marken med min bara fot.

Så ja. Jag springer barfota. Emellanåt. Och tycker verkligen om det! Men du då – springer du någonsin barfota?

 

Om att våga

sören kirkegaard

Ibland vågar jag. Och marken försvinner under mig. Jag vet inte vad jag kan, ska, borde göra. Eller inte göra. Men efter en stund så landar jag. Fast mark. Igen. Och jag kan ta några kliv innan det kanske är dags att våga förlora fotfästet än en gång.

Ibland vågar jag inte. Och då är det som jag krymper. Framförallt om jag vet att jag egentligen hade velat göra, det där som jag inte vågade.

Som tur är så förlorar jag inte mig själv, inte för gott. Finns nya val, ständigt, och kanske kanske vågade jag inte för det var ett för stort steg. Kanske behöver jag tassa lite försiktigare, göra något lite mindre vågligt, och stärka min mod-muskulatur innan jag ger mig på det där, som av någon anledning skrämmer så…

Tror vi alla har upplevt det som Sören Kirkegaard beskriver i de där två meningarna. För inte är jag väl ensam om att våga ibland, och ibland inte?