Springer du barfota?

– Springer du barfota? Gör det inte ont?, utbrast den ena av två kvinnor från hemtjänsten som kom ut från ett av lägenhetshusen i närheten.
Jag fann mig inte riktigt, utan utbrast:
– Att springa barfota är det bästa för foten!

De tittade på mig och smålog, och fortsatte sedan åt sitt håll medan jag drog iväg åt andra hållet. Skulle tro att de fortsatte prata om barfotalöpning åtminstone ett par minuter till.

Och visst kan det göra ont. Ibland. Om jag lite ouppmärksamt sätter foten på en smärre sten, eller landar på en tistel som gömmer sig i gröngräset. Ju kallare det är ute, desto mer ont gör det har jag upptäckt. Men idag var det riktigt skönt. Bra stuns i benen och fötterna mådde finfint på både grus och gräs.

Mina fötter – eller mer sant, hela kroppen! – har successivt fått vänja sig vid att gå mer och mer barfota. Jag har haft barfotaskor i tre-fyra år, och numera går jag nästan uteslutande i barfotaskor. Fötterna vänjer sig snabbt av vid trånga och rörelsehindrande skor och jag undviker att utsätta fötterna för sådana i görligaste mån, dessutom är alla nya skor jag köper av typen barfotaskor.

Och det är fascinerande vilken skillnad val eller avsaknad av skodon gör för hur jag springer. Jag har två olika så kallade barfotaskor som jag oftast springer med. Ett par har lite mer terränggående mönstring undertill vilket gör dem lite mer dämpande än de andra som är tunna och helt platta. I de terränggående kan jag springa lite varstans; i de tunnare tar jag gärna steget upp i gräset emellanåt, och springer jag barfota så söker jag gräs som underlag varhelst jag tar min runda. Har sån tur att jag bor precis bredvid Bulltofta rekreationsområde där det finns mycket grusgångar och än mer gräs att springa på. Mitt löpsteg förändras bara mellan de här tre olika varianterna – där helt barfota innebär att jag är maximalt medveten om både underlag och hur jag möter marken med min bara fot.

Så ja. Jag springer barfota. Emellanåt. Och tycker verkligen om det! Men du då – springer du någonsin barfota?

 

Om att våga

sören kirkegaard

Ibland vågar jag. Och marken försvinner under mig. Jag vet inte vad jag kan, ska, borde göra. Eller inte göra. Men efter en stund så landar jag. Fast mark. Igen. Och jag kan ta några kliv innan det kanske är dags att våga förlora fotfästet än en gång.

Ibland vågar jag inte. Och då är det som jag krymper. Framförallt om jag vet att jag egentligen hade velat göra, det där som jag inte vågade.

Som tur är så förlorar jag inte mig själv, inte för gott. Finns nya val, ständigt, och kanske kanske vågade jag inte för det var ett för stort steg. Kanske behöver jag tassa lite försiktigare, göra något lite mindre vågligt, och stärka min mod-muskulatur innan jag ger mig på det där, som av någon anledning skrämmer så…

Tror vi alla har upplevt det som Sören Kirkegaard beskriver i de där två meningarna. För inte är jag väl ensam om att våga ibland, och ibland inte?